Amason är tillbaka. 2015 släppte de Sky City – ett av de bästa svenska albumen på 2010-talet. Nu är de aktuella med första delen av dubbelalbumet Galaxy. Möt bandets sångare Amanda Bergman som pratar om när de var nära att kollapsa, hur tidsbrist formade nya skivan och varför hennes solokarriär inte är lika viktig.
Text: Martin Lysell
Foto: Tobias Centerwall
Augusti 2019 – Way Out West, Göteborg
Publicerat: 22 augusti 2019
Amasons debutalbum Sky City blev en av de mest hyllade svenska skivorna 2015 och jag minns själv hur omtumlande det var att höra den när den kom. Hur påverkade framgången er när det var dags att skriva nya låtar?
– Det är ganska svårt att säga exakt hur det påverkade oss. Jag tror inte ens vi själva vet. Men automatiskt tänkte vi överlevnad. Typ att ”det här gick bra, men nu måste vi vidare”. Vi har så klart försökt göra nåt annorlunda, för det är en naturlig instinkt. Det gäller vad du än gör, vare sig du bygger ett hus eller gör en ny skiva. Du vill ju inte göra samma sak igen. Inte exakt i alla fall. Men sen blir det nog ändå samma sak igen, för avsändaren är ju densamma. Men vi har försökt trampa upp lite nya spår.
Hösten 2015 var första gången som ni var tillbaka i studion. Hur skulle du beskriva den inspelningen?
– Den inspelningen var väldigt splittrad och jobbig. Vi hade egentligen inte tid att spela in, så det var ganska dåligt fokus. Vi ville olika saker. Det var första gången vi stötte på patrull i musikskapandet.
Hur kändes det?
– Lite oroligt. Men jag tror det berodde på att vi var ganska trötta. Det hände mycket i våra personliga liv och i bandlivet. All form av oro och motgång är jobbig att gå igenom, men det är också nåt som hör till.
När kände du att det började lossna för er i musikskapandet?
– Det finns ett tillfälle som vi alla är gemensamt glada för. Som gav energi. Det var när vi skapade låten You Don’t Have To Call Me. Vi gjorde klart den på en kvart, tjugo minuter. Den skrev sig själv och det var en jättebra injektion av självförtroende. Den gav oss känslan att ”nu är vi på väg att göra klart en skiva, för nu har en låt satt sig”. Ofta när man gör en skiva så känns det som man skulle kunna göra klart den på två veckor, men det kan ta två år också.
Vad var det som var så speciellt med den låten?
– När vi kom till studion vid Pontus (Winnberg) gård spelade han en pianoslinga som vi tyckte var skitfin, så vi sa ”vi gör nåt av det”. Sen hade Gustav (Ejstes) en sampling i mobilen som han la på spåret och det klockade perfekt. Då var klockan ganska sent och vi hade en massa barn med oss. Vi hade precis lagt dom och gick ut till studion för en sista vända. Jag var skittrött, men jag kände ”va fan, jag går bara in och kör så att vi har nånting att referera till”. Då hittade jag på en text och så tog vi två tagningar. Sen var jag så trött och gravid att jag gick och la mig. Morgonen efter hade de klippt ihop låten och de hade bara gjort en ändring i de två tagningarna. Då hade vi hela låten klar och det var en ganska skön känsla. Det kan man behöva ibland och då får man energi till att stångas med annat.
Till skillnad mot första albumet Sky City har ni släppt ert nya album Galaxy I på egen hand. Hur har det varit att göra det? – Jag tror det har varit extremt lärorikt. Och det fortsätter det vara. Det har varit en väldigt avgörande och viktig process för vårt band. Sen har vi alla auktoritetsproblem, så det kan också vara det dummaste vi gjort. Men det lär vi väl få ett kvitto på om ett tag. Om vi sabbade det helt eller om det gick bra. I tidigare intervjuer har du sagt att du vurmar mer för Amason än din egen solokarriär. Varför? – Det beror på att det är människor som är otroligt viktiga i mitt liv. De är som en familj för mig. Sen är min egen musik jävligt anpassningsbar. Där kan jag bestämma precis vad jag vill göra och när jag vill göra det. Det kan jag absolut inte göra med Amason. Därför prioriterar jag nästan alltid Amason, trots att det skulle vara smartare rent försörjningsmässigt att satsa på min egen karriär. Man känner inga pengar på att hålla på med Amason. Men jag tycker det är så värt det. Hur skulle du beskriva Amason som band och grupp? – Som ett gäng seriefigurer. Varför då? – För att det är en sån konstig grupp. Det är en märklig blandning av karaktärer. Det är såna ytterligheter. Vi är så bra på olika saker och så dåliga på olika saker. Ni bor alla i olika städer, ni har familjer och har dessutom andra musikaliska uppdrag vid sidan om Amason. Hur svårt är det att få tid för bandet? – Det är svårt. Alla har olika behov och möjligheter att engagera sig i det här projektet. Men det har varit våra förutsättningar hela tiden. Och det ger en massa fördelar, och så klart nackdelar också. Den stora fördelen är att vi kan vara ganska avslappnade. Vi behöver inte vara nervösa över Amason på samma sätt som vi är över andra saker. Det är ett fritt musikaliskt forum. Det är ingen som bryr sig – på ett bra sätt. Och vi litar på varandra totalt när det kommer till det musikaliska. Att samarbeta kring andra saker är betydligt svårare. Det tar ofta mer energi än det ger. Vad är er gemensamma nämnare musikaliskt? – Det är massor med musik. Vi tycker ofta om samma saker. Det är högt och lågt. Från Zara Larsson till Leif Andersson och hans obskyra inspelning av Kind mot kind och Med andra ord, som har kallats den konstigaste singeln som släppts. Vi gillar att fantisera om saker och i det här fallet undrar man vad det är för människa som har gjort de här låtarna och vad är det som föranledde att detta hände? Dråpligheter, det är en gemensam nämnare. Vi älskar allt som är dråpligt. Varför då? – Det är en motpol mot livet i övrigt. Alltså… om det inte fanns dråpligheter och humor skulle det vara så endimensionellt att det skulle vara svårt att uthärda. Jag tror det är vårt gemensamma sätt att hantera livet på. Under processen med den nya skivan har du sagt att bandet höll på att kollapsa, vilket ledde till ett krismöte. Vad låg bakom den krisen? – Vi valde att släppa den här skivan på egen hand och vi förstod inte vad det krävdes av oss som grupp. Krismötet uppkom efter flera händelser som tydde på att vi inte var i fas med varandra. Exempelvis att nån i bandet gjorde allt medan nån annan inte gjorde nånting. Så kan det vara ibland och då behöver man ruska om varandra och definiera hur man går vidare. Men att du säger att ni var nära att kollapsa. Var det så illa? – Ja, det var det. Men så är det hela tiden och jag tror det måste få vara så. Du måste vara nära döden ibland. Först då kan du upptäcka att ”shit vad mycket det här betyder för mig, jag måste kämpa vidare”. Eller så inser du att ”nej, det här var det”. Det är som vilken relation som helst. Min förhoppning är så klart att vi ska fortsätta i all evighet och det tror jag de andra vill också. Men det vore ljug att sitta och säga att det inte är svårt ibland och att relationen inte hänger på en skör tråd. Man måste jobba igenom det bara. Det är då blir intressant på riktigt, för då visar man sig sårbar inför varandra och tvingas att jobba sig fram till nån vettig typ av kommunikation. Det är en sak man måste lära sig i livet, att man verkligen måste kommunicera för att få nånting att fungera. Men det är det som människor ofta är sämst på. Så att vara med i ett band som Amason är som att vara på träningsläger inför resten av livet. Vad kom ni fram till under mötet? – Att vi behövde ha sammanträden och tänka på Amason mer som ett företag, för det är vi till syvende och sist. Man kan gömma sig bakom ett skimmer av att man bara är ett band, men strukturen är som vilket företag eller samarbete som helst. Det måste finnas en gemensam framåtrörelse, annars håller det inte. Man måste helt enkelt organisera sig. – En stor grej som vi diskuterade och definierade är vad vi kan och inte kan göra tillsammans som grupp. Exempelvis kan vi inte turnera. Vi har för många barn att ta hänsyn till. Och det är ganska avgörande för ett band. Okej, vad gör vi då, för att det fortfarande ska vara meningsfullt för oss att göra musik? För i förlängningen, i våra huvuden, är det alltid live-spelningarna som är kronan på verket. Det är det som vi strävar efter. Det är där det blir som minst bransch-aktigt och som mest avklätt och naturligt. Och det är där vi är som mest jämlika inför varandra som band. Därför behöver vi vara kreativa för att lösa det. Trodde du 2015 att det skulle ta över fyra år att släppa er uppföljare? – Jag trodde ingenting alls. När vi har setts har vi hela tiden känt att vi måste spela in och släppa ny musik. Det har varit vår vilja och förhoppning. Men det var likadant med första skivan. Den skulle egentligen ha kommit 2013, men den kom 2015. Så vi har lärt oss under åren att det mest sannolika är att det tar åt helvete mycket längre tid än vi tror. Allt annat är en stor överraskning.
I podcasten Hemma hos Strage uttryckte Titiyo sin beundran för dig och sa att du är provocerande bra och att hon ibland måste stänga av när hon lyssnar på dig eller Amason för att hon blir så gripen. Att du är så ogapig och ändå tar tag i ens sinnen så fruktansvärt. Vad känner du när du hör såna lovord?
– Jag blir lite generad. Sen känner jag mig jätteglad och ödmjuk inför att nån uppfattar mig på det viset. Men det är en subjektiv uppfattning. Jag ser mig inte själv på det sättet. Det hade varit absurt.
Är det ord som du kan ta till dig?
– Jag har en egen ficka för såna ord. Jag kan inte ta till mig det. Det är inte såna saker jag fokuserar på i stunder när jag tycker om mig själv. Som att jag kan sjunga. Men jag är inte desto mindre tacksam och glad för hennes ord.
När upptäckte du att du hade en röst som fick andra att haja till?
– I mellanstadiet och högstadiet gjorde vi musikaler. Jag var aldrig den typiska musikal-tjej-sångaren, men jag fick alltid sjunga ändå. Och jag kanske bidrog med nånting lite annat i uttrycket. Då vet jag att folk la märke till mig. Men jag hade absolut inga tankar att jag skulle göra nånting av det, även om jag skrev musik när jag var tonåring. Sen när jag var runt 20 år och släppte några låtar fick jag jättemycket uppmärksamhet. Då förstod jag efter ett tag att det var min röst som folk verkligen tyckte om.
Trots din fantastiska röst och låtskrivarförmåga tog det lång tid innan du släppte ditt första soloalbum, vilket kom 2016. Varför?
– Det berodde dels på praktiska omständigheter. Jag hade en massa djur och ägnade mig hellre åt dom. Jag levde billigt och behövde inga pengar. Och för egen del behöver jag inte släppa en skiva för att jag ska må bra i mitt liv. Snarare tvärtom.
– Sen har jag en stark inneboende rädsla att misslyckas med saker. Det präglar mitt sätt att jobba. Jag är helt enkelt rädd att avsluta saker, för i hela mitt liv har jag lärt mig att vara otroligt självkritisk. Jag vet inte om det har med min personlighet att göra eller om det kommer från min uppväxtmiljö. Jag kan inte svara på det, men så har det alltid varit för mig.
– Sen blev jag chockad av situationen som uppstod när jag började släppa musik 2009. Jag blev typ skrämd och tyckte inte det var nice. Det sitter kvar.
Även om det var positiv uppmärksamhet?
– Ja, jag skämdes så fruktansvärt mycket. Det tog så jävla mycket energi av mig.
Varför skämdes du?
– Jag var inte redo för det. Jag kände att jag inte ville göra det. Men ändå gjorde jag massvis med saker som jag inte borde ha gjort. Om jag hade varit tio år äldre hade jag sagt till att jag inte var bekväm med situationen.
Vad var det för saker som du inte borde du ha gjort?
– Att gå upp på en scen överhuvudtaget. Det var hemskt. Och jag tror det har satt sina spår. Jag måste pusha mig själv mycket för att bli övertygad att det är värt det. Många delar med musiken är roliga, men som en helhet kan det kännas ganska övermäktigt. Och onödigt. Men samtidigt är det mitt jobb. Det är så jag försörjer mig och jag är lycklig över att jag kan göra det.
– Jag vill inte verka cynisk eller nåt. Men som artist eller kulturutövare har jag aldrig sett mig som den plågade konstnären. Så som jag har sett på musik i mitt liv är att det har samma funktion som sömn och mat. Det är en del av allt. Många artister säger att ”det här har räddat mig ur allt”. Det kanske det har i mitt liv också, utan att jag ser det på det viset. Men det har inte varit min drivkraft. Jag har aldrig känt att om jag inte får skriva musik så kommer jag dö. Men å andra sidan har jag alltid skrivit. Och jag får se det om ett privilegium att jag har haft möjlighet att göra det för att kunna uttrycka mig.
I en intervju för tio år sedan sa du att du inte är intresserad av marknadsföra dig själv och att stå på scenen inte är det viktigaste. Är det fortfarande så?
– Nej, jag har nog blivit mer professionell. Jag ser det som att man inte kan vara så fin i kanten. Och jag har kunnat distansera mig. Jag har förstått att en del grejer med mitt jobb innebär att göra saker som jag inte är helt bekväm med. Så är det med alla arbeten. Jag får bjuda på det och sen hämta kraft nån annanstans. Till exempel är jag halvtidsbonde.
Är det där du hämtar energi?
– Ja, på ett själsligt plan. Absolut. Det är så klart mycket jobb rent praktiskt, så jag blir trött. Men det är där jag känner att jag hör hemma.
Vad är det det ger dig?
– Det känns vettigt bara. Och tidlöst. Och fritt. Det är nåt som folk har hållit på med i alla tider och det spelar ingen roll vilken människa som gör det. Det ska bara göras. På ett sätt är det befriande att få vara i det flödet. Det är en stor kontrast mot musik där det spelar väldigt stor roll vem som gör saker och när.
Vad har inspirerat Amason i skapandet av den nya skivan?
– I nån intervju nyligen sa Nisse tidsbrist (skratt). Sen ångrade han sig och sa att det lät alldeles för tråkigt. Men det är inte helt osant. Vi har haft en övertygelse om att göra en ny skiva, men vi har inte haft så mycket tid. Därför har vi fått välja arbetssätt därefter. Det har inte varit möjligt att bara hänga i studion, så vi har delat upp oss. Det har varit få sessioner där vi har spelat tillsammans. Sen har vi återanvänt ganska mycket gammalt material, sånt som vi har kastat.
– När det gäller den musikaliska inspirationen har ytterligheterna varit typ... 90-tals-trip-hop och dansband. Som vanligt med oss ungefär.
Ni känns ganska orädda i musikskapandet.
– Ja, det är vi. Det är kul. Det är motorn i det här projektet.
Nyligen annonserade ni i Amason att det var möjligt att praktisera hos er. Kan du berätta mer?
– Vi har svårt att få ihop det. Som band skulle vi kunna göra så mycket mer och istället för att fortsätta göra saker som vi redan gjort hundra gånger så kan någon annan kan hjälpa till med såna saker. Då kan vi frigöra energi, fokusera på det som gör att vi kan fortsätta utvecklas och förhoppningsvis ge nåt tillbaka till de som lyssnar. Det är som allt i livet. Man behöver inte alltid känna sig så jävla begränsad, utan man kan hitta en lösning på saker och ting. Därför tänkte vi att vi kan lära någon vad vi håller på med och i utbyte få hjälp i några månader.
I en intervju med DN i början av augusti sa ni att det hade varit skönt att vara kompband. Det låter inte som att strålkastarljuset inte är så viktigt för er. Eller?
– Strålkastarljuset är så klart viktigt. Ingen är befriad från sitt ego och alla blir ju glada när någon gillar det vi gör. Sen är det viktigt för att vi ska kunna fortsätta göra det vi gör. Om ingen tycker om vår musik eller kommer på våra spelningar kanske vi inte har ekonomisk möjlighet att göra en spelning igen. Så det har en stor betydelse för bandets överlevnad. Men hade vi inte behövt det och bara kunnat fokusera på att spela musik, då hade det varit jävligt kul och passande för oss att vara kompband. Internt ser vi oss som jämlika, även om vi kanske inte uppfattas så på utsidan. Det spelar ingen roll om man sjunger eller spelar bas. Ingen är viktigare än någon annan i Amason. Och det är väl sinnebilden av hur ett kompband ska vara.
Vad är det du lockas av?
– Det eviga. Att man inte behöver expandera. Vi måste hela tiden tänka på hur, varför och på vilket sätt vi ska expandera. Det vore skitskönt att slippa tänka på sånt och bara fokusera på att spela musik.