Med en aldrig sinande nyfikenhet och passion har Anna Charlotta Gunnarson gjort sig känd som en av Sveriges främsta musikjournalister. Inte minst med den samhällsbildande radio- och tv-serien Pop och politik som har belönats med Stora Radiopriset och Ikarospriset. Som författare har hon skrivit boken Popmusik rimmar på politik (2014) och tidigare i år kom den hyllade och uppmärksammade uppföljaren Kvinnorna som formade pophistorien – en samling berättelser som förändrar vår bild av musikhistorien.
Text: Martin Lysell
Foto: Jessica Segerberg
September 2019 – Bokmässan, Göteborg
Publicerat: 17 oktober 2019
Det som jag slås av när jag läser din bok är hur viktigt det är att ständigt skriva om musikhistorien. När började du för första gången ifrågasätta historieskrivningen av musik? – Jag tror jag har gjort det sen jag var liten utan att jag har varit medveten om det. Jag har alltid tänkt på hur tjejer har beskrivits i poptidningar, vilka frågor de fått och hur de har fotograferats. Eller på vilket sätt de har skildrats när det kommer till sex, droger och alkohol. Såna grejer som i killsammanhang har verkat tuffa. Men rent historieboksmässigt har det krupit på mig ju mer jag har jobbat med Pop och politik-serien (P4 och UR). Innan dess hade jag under lång tid försökt göra ett musikprogram för både radio och tv. Jag tror jag tjatade i 15 år på olika ställen men jag fick aldrig genom nånting. Varför inte då? – De hade nog bestämt sig för att jag inte var musikjournalist, eftersom jag var verksam som samhällsjournalist och kulturjournalist samtidigt som jag höll på med naturvetenskap. Även om du säger att du kan nånting är det svårt att få folk att fatta det. Men så småningom kom jag på Pop och politik-idén och då föll det på plats. Efter ett tag märkte folk att jag kunde jättemycket om popmusik, medan jag kände ”ja, det har jag kunnat hela tiden”. – Ju mer jag har jobbat med serien ju mer har jag insett att det är mycket lättare att få tag på information om män. Kvinnor har jag ofta upptäckt i bisatser. Jag har läst om nån person och sen har det dykt upp ett nytt namn och då har jag känt, men vänta nu, vem är det? Vad var det som gjorde dig medveten redan som liten? – Ingen aning faktiskt. Jag kände mig ganska ensam i mitt popintresse under uppväxten. Det fanns tjejer som var intresserade, men då satt vi ofta och pratade två och två eller tre och tre. Inte i gäng som killar gjorde, där man diskuterade vinylkataloger. Sen kommer jag inte från nån popmusik-familj. Jag skriver om det i boken – att mina föräldrar inte hade några popskivor. Så när jag kom hem till folk och såg att de hade en Björn Skifs-skiva, då tyckte jag det var lite märkligt. – Jag tog mig in i den här världen på egen hand genom att läsa och lyssna och märkte att jag hade många fler tjejer i min skivsamling än många killar hade. Så klart tittade jag extra mycket på tjejer som utövade musik och funderade över hur de hade det. Sen kanske jag inte tänkte på saker som övergrepp och annat när jag var 15 år, men jag tyckte att det ofta var konstiga skildringar. Särskilt en tidning som Okej. Samtidigt som det fanns en person som Kaj Kindvall som aldrig skulle beskriva en kvinna på det sättet. Så jag hade också med mig personer som gjorde bra grejer. Hur länge har du samlat på dig berättelserna som utgör Kvinnorna som formade pophistorien? – I hela livet skulle jag säga, men sen har det dykt upp sjukt många historier under mitt arbete med Pop och politik-serien som jag inte har kunnat prata om i radio. Vissa saker har jag pratat om, men då har jag inte kunnat göra det så utförligt. Så jag har samlat på mig mer koncentrerat under de senaste tio åren. – När jag först fick frågan om att ge ut en bok hade jag tänkte skriva den här. Men då tänkte jag att jag bara kommer ses som tjejen som skriver om kvinnor i musiksvängen, så jag skrev först boken Popmusik rimmar på politik. Du tror att det hade blivit så? – Ja, det tror jag. Men sen hade boken inte blivit så bra som den blev nu och det berodde på att metoo kom emellan och gjorde det mycket lättare för mig. Jag behövde inte vara inom citationstecken ”uppfostrande”. Innan dess var jag nog mer förklarande, typ ”det här är sexism och det kan se ut så här”. Nu kunde jag skippa det och gå rakt på historierna. Det har varit jätteskönt. Sen har jag sparat många berättelser till kommande böcker. Mer hemskheter faktiskt. – I den här boken har jag exempelvis inte fokuserat så mycket på kroppsideal, sex och skillnader mellan kvinnor och män när de hamnar i våldsamheter och drogsituationer. För det är extremt stora skillnader. Kolla på Courtney Love. Hon ses ju aldrig som en person som Johnny Thunders. Eller ta en sån som Björk. När hon slår ner nån på en flygplats, inte börjar det pratas om vilka aggressioner hon bär på. Det pratas bara om att hon har fått försvara sig mot närgångna medier. Jag har förstått att du valde att stryka närmare 20 kapitel som berörde kropp, våld och sex. Varför tog du det beslutet? – För att det kom många hemska berättelser genom metoo, så jag tänkte att folk har med sig det och fattar. Då kan jag istället prata om grunderna, beskriva strukturer och gå in på ämnen som varför tjejer alltid har fått epitet sångerskor. Då har läsarna med sig det till nästa bok. När föddes idén om att skriva boken? – Jag har velat göra den länge. Sen var det flera förlag som kontaktade mig när jag gjorde Pop och politik-serien och jag hade flera möten. Men det föll inte på plats förrän jag träffade Johan Hilton som då var förläggare på Atlas. Vi snackade om hur boken skulle kunna se ut och då hade jag nyligen skrivit en text i en otroligt smal HBTQ-skrift som heter Mums. Texten handlade om en seriemördare och hur omvärlden missbedömde honom för att han var så snygg. Då sa Johan: ”ah, den läste jag. Skriv så”. Du började skriva på boken 2014. Hur skulle du beskriva skrivprocessen? – Jag är ganska strukturerad, men också långsam. Om jag exempelvis börjar skriva om Kate Bush har jag en tanke om vad jag vill att texten ska handla om, men ju mer jag läser om henne så förändras min bild och då får jag omforma allt. Sen får jag reda på att det finns en Wuthering Heights-dag och då blir det nåt annat, så plötsligt har det tagit vägen nån helt annanstans. – Jag tänker alltid mycket när jag skriver. Inga kapitel skrivs fort. Det är verkligen skriva om, skriva om, skriva om och att försöka hitta den bästa aha-upplevelsen i varje story. Originaltiteln var Allt från Neneh Cherry till Titiyo. Det var en reaktion på när du hörde Magnus Ugglas version av Olle Ljungströms Jag och min far på radio. Kan du berätta om det? – Ja, Magnus Uggla sjunger ju om relationen till sin pappa och att han var så glad att pappan följde med honom in i glamrockens land och lyssnade på låtarna som han spelade för honom. Då sjunger han stolt att han spelade upp allt från Joe Strummer till Johnny Marr. Jag hörde den här låten många gånger på Svensktoppen och tänkte på den meningen, alltså från en kille i The Clash till en kille i The Smiths. De är båda från Storbritannien, har verkat ungefär samtidigt, har samma hudfärg, är pinnsmala och spelar ibland på samma typ av gitarr. De känns ganska likartade, men bara för att de är killar så tycker man att den ena är punk och den andra är pop. Man skulle aldrig tycka att det var konstigt att ta upp dom som separata exempel. Men om man hade kallat en bok ”Allt från Neneh Cherry till Titiyo” hade folk tyckt det var konstigt. Jag fick ju nej från förlaget. De tyckte titeln var märklig eftersom de var systrar, båda svenskar och för att de debuterade ungefär samtidigt. Trots att man skulle kategorisera Neneh Cherry som hip-hop och Titiyo som r&b så spelade det ingen roll.
Hur har du gått tillväga för att hitta berättelserna i boken?
– Jag har verkligen letat överallt där det går att leta. Jag har gärna velat hitta källor där jag hör personen berätta själv, för det finns mycket andrahandsinformation och folk som tycker och antar saker. Det beror på att många av kvinnorna är väldigt obeskrivna, trots att de har varit stora. Ta exempelvis damorkesterarna som dominerade livescenen i Sverige vid förra sekelskiftet. Det finns nästan inga namn kvar på de som spelade. Då blir det skitsvårt, så då fick jag fokusera på de personer jag hittade och bygga det kring dom.
– Jag har kollat i avhandlingar, myndighetsdokument, självbiografier och lexikon. Även kvällstidningar, veckopress och sånt som kallas för skvallerpress – för om Agnetha Fältskog har intervjuats i Svensk Damtidning, då måste jag lita på att det är en okej källa. Även om hon är en person som säkert inte tycker om den typen av press.
– Helst har jag velat hitta klipp där jag hör folk prata. Men det kommer bli svårare och svårare i framtiden när det finns DeepFake (videomanipulation) och sånt.
Har det överraskat dig att du har fått leta så mycket i marginalen?
– Nej, det kanske inte har överraskat mig. Det har jag vetat om. Men jag har blivit väldigt nedslagen av det och jag blir fortfarande nedslagen när jag pratar med folk och inser att de inte vet vem en person som Britt Lindeborg är. Nästan ingen har hört talas om henne.
– Men på tal om det har jag en rolig sak att berätta. Jag fick nämligen hennes självbiografi med posten igår. Då visade det sig att den har kommit i nytryck, för den har inte funnits att få tag på (släpptes 1998). Men nu hade boken ett tillägg där det stod att hon en av Sveriges största kvinnliga pionjärer och att hon har blivit invald i Swedish Music Hall Of Fame. Då kände jag bara ”wow”. Det kändes verkligen häftigt, för hon var en person som bara dök upp när jag läste en tjock bok om Melodifestivalen, typ 2005. Där fanns hennes namn på några lösryckta ställen och när jag kollade i tabellen av låtskrivare under de tidiga åren såg jag att hon var den enda kvinnan under lång tid. Då kände jag ”shit, vem är det?”. Efter det var jag tvungen att få reda på mer.
Jag tycker att kapitlet som du skrev om Britt Lindeborg var ett av de mest gripande i boken. 1959 blev hon den första kvinnan att skriva en låt till Melodifestivalen och därefter skrev hon klassiska låtar som Lyckliga gatan, Judy min vän, Hej mitt vinterland, Mitt sommarlov och Diggi loo diggi ley. Men trots dessa framgångar blev hon aldrig insläppt i musikbranschen och hon sågs bara som en hemmafru som skrev musik vid sidan av. Hur påverkades du av hennes livsöde?
– Jag påverkas fortfarande väldigt mycket av hennes öde. Jag tänker på henne nästan varje dag. Hennes självbiografi är så himla intressant. Det känns som att hon var otroligt sugen på att själv uppträda och hon hade en framgångsrik sångkarriär ett tag, men så kom det här med familj emellan. Det tyckte hon var underbart så klart, men det är egentligen inte saker som ska behöva ta ut varandra. Fast på den tiden var det så. Sen känns det som att hon inte kunde sluta med musiken. Hon hade så mycket i sig att hon var tvungen att fortsätta skriva låtar, trots att hon blev behandlad som en icke-person. Samtidigt som det fanns manliga låtskrivare som var betydligt mindre drivna och begåvade som fick mer uppmärksamhet än henne.
– Det finns några artiklar som skrevs 1984 efter att hon vann Eurovision Song Contest med Diggi loo diggi ley där man känner hur ledsen hon är. Hon står på sjukhuset med sin kuratorsdräkt – eftersom hon hade sadlat om till kurator för att hon inte blev tagen på allvar som låtskrivare – och säger att hon aldrig hade haft en så konstig utvecklingskurva om hon varit kille. När jag läste det kände jag att jävlar vad det hade kunnat vara jag. Jag vet inte hur många nej och konstiga kommentarer som jag har skitit i. Det gör mig så jäkla arg, för jag är en sån person som har kraft att gå vidare. Det hade hon uppenbarligen också, men jag tänker på alla som inte har haft den orken.
– Jag blev väldigt påverkad av hennes bok och det är fantastiskt att den är ute nu så att fler kan läsa den. Det känns som den är skriven som ett slags avslut, även om hon nog inte visste att hon skulle dö kort efter. Men hon hann hålla i boken i alla fall.
2017 blev Britt Lindeborg invald i Swedish Music Hall Of Fame, där du var ordförande. Var det du som pushade för det?
– Ja du... jag tror jag tar en slurk kaffe (skratt). Nej, men vi valde in henne tillsammans. Sen kan det hända att jag nämnde hennes namn.
I boken berättar du om när du som tonåring besökte den lokala skivbutiken i Lysekil. Du skulle köpa Iron Maidens skiva Seventh Son Of A Seventh Son, men när mannen i kassen insåg att det inte var en present utan att skivan var till dig så sa han: ska DU ha den? Hur påverkade den händelsen dig?
– Ja... det är faktiskt en ganska viktig stund i mitt liv. Då insåg jag att jag inte alls platsade i en skivbutik. Jag visste egentligen redan det, för jag kände mig alltid obekväm när jag gick in musikaffärer. Trots att jag hade ett lika stort intresse som killarna. Men då blev det så definitivt. Han tyckte verkligen att det var skumt att jag köpte en Iron Maiden-skiva.
– Såna grejer har jag upplevt i olika former sen dess. Jag kommer ihåg när jag lämnade ett förslag på ett musikprogram till en stor kanal när jag var i 30-årsåldern. Då fick jag frågan: ”och vem ska jag göra det här programmet?”. Det var ett väldigt genomarbetat förslag där jag hade kollat runt hur tjejers skivhyllor såg ut. Jag kunde konstatera att killar hade mycket mer enhetliga kataloger. Man köpte... kanske inte alla Bruce Springsteens skivor, men tio i alla fall. Men tjejer hade generellt sett mer splittrade kataloger. De kanske köpte ett album per artist och lyssnade mer på vissa låtar. Det fanns bara vissa artister som tjejer samlade mer katalogaktigt – som Prince och Eva Dahlgren. Då byggde jag programförslaget utifrån det – för kanalen hade letat efter nåt sånt. Men jag fick inte göra det. Då förklarade jag att killar får göra den här typen av program hela tiden, så varför skulle inte jag kunna göra det? Men då fick jag svaret att jag var lite för gammal, trots att jag var 32 år. Chockad räknade jag upp tio betydligt äldre killar som var programledare och då sa chefen att jag nog hade rätt – att det är en massa killar som fortsätter göra program men att det kanske beror på att tjejer går vidare och blir producenter, för att de är mer ansvarsfulla och får ta hand om killarna som är mer spralliga. Då tappade jag helt lusten och gick därifrån. Det var i den stunden jag blev feminist fullt ut. Jag fick syn på strukturerna och hur chefer såg på mig. Omhändertagande? Inte klokt ju. Jag var en etablerad programledare som kunde producera min egen genomarbetade programidé. Varför skulle jag hellre lotsa fram larvande killar?
Jag kan själv reagera på att det ofta är övervägande män som rör sig i skivbutiker. Vad tror du det beror på?
– Det handlar om var du känner dig trygg och välkommen. Om dammiga vinyler signalerar mancaves och gemenskap för killar är det kanske inte där en tjej sätter sin fot. Antingen får du bestämma dig att gå dit ändå eller skita i det. I mitt fall har det blivit mer att jag har skitit i det. Under en period jobbade jag på Bengans i Göteborg, så då kom det av sig lite. Men nej, jag besöker nästan aldrig skivbutiker. Jag tycker ofta att det står nån snubbe där som ska vara lite ball och så kanske jag känner mig lite löjlig för att jag frågar om en viss artist. Jag har fått otroligt många snobbiga svar och fnysningar. Säkert förtäckta, men jag har ofta känt en stor jävla fnysning när jag har kommit fram. Sen har jag ett helt annat ingångssätt till musik. Min smak är mer spretig. Jag tycker verkligen att mycket musik är bra, sen finns det så klart skitdålig musik också. Men jag skulle inte antyda det till nån okänd. Jag skulle inte fnysa.
– Om du har känt den där fnysningen ligga under ytan är det nog bara en självbevarelsedrift att inte gå dit igen. Så jag beställer på nätet istället. Och det är egentligen inte jag som ska storma skivbutikerna, det är killarna som ska flytta på sig. Det är precis som när man riktar sig till män som slår – istället för att det ska vara kvinnor som ska behöva vända sig till kvinnojourer. På samma sätt borde skivaffärskillarna öppna dörrarna lite mer och tänka om. De kanske kan göra en gemensam drive, så att folk pratar om det här. Och då kanske butikerna får mer kunder.
Foto: Fredrik Bernholm/UR
Ett av kapitlen i boken handlar om det kvinnliga utrymmet i musiklexikon och hur de många gånger har utelämnats. Det var ganska chockerande att läsa hur artister som Whitney Houston, Janet Jackson, Buffy Sainte-Marie och Sister Rosetta Tharpe saknade avsnitt i Bonniers rocklexikon (1990). Hur kunde det hända?
– Även om Janet Jackson och Whitney Houston fick prisregn över sig och var storsäljande artister när den boken trycktes så blickade nog författarna mer åt de killar som var på frammarsch. De identifierade sig uppenbarligen mer med Dead Or Alive än Janet Jackson och Whitney Houston. Så här har ju historieskrivningen sett ut – även i vanliga uppslagsverk. Det är otroligt få kvinnor som är namngivna och har egna artiklar. Kolla på drottningar som ofta har kortare texter medan det är sida upp och sida ner om kungar och deras insatser. Tjejer har inte värderats på samma sätt.
– Ta en sån som Madonna. Folk har inte en aning om att hon är producent och en så skicklig kompositör som hon är. Jag vet att det finns jättemånga som ifrågasätter en artist som Veronica Maggio. De säger: Hur mycket skriver hon egentligen? Och är det inte männen som gör det mesta? De kan inte greppa att hon är ett låtskrivargeni. Sånt här pågår fortfarande. Och det skulle aldrig påstås att Tom Jones är en sämre artist för att han inte skrivit sina egna låtar. Det är jätteläskigt. Men det handlar så klart om vilken kvinnosyn du har och vem som sitter vid pennan. Nu sitter jag vid pennan och då har jag kunnat vända på det. Och det är fler och fler som gör det och är intresserade. Så jag tror det händer grejer. Men att det har sett ut så här beror på tradition och gammal vana. Det är bara kunskap och fakta som kan ändra på det. Att tala om hur det faktiskt ligger till.
– Om du kollar på Wikipedia är det många kvinnor som har mycket kortare beskrivningar än män – både artikel- och titelmässigt. På sidor med manliga artister kan det stå vilka instrument de spelar, deras olika roller och vad de har åstadkommit. Men på sidor med kvinnliga artister kan de vara beskrivna enbart som sångerskor, när de egentligen är producenter, låtskrivare och spelar olika instrument. De ses inte för vad de gör.
I en intervju med Aftonbladet sa du att ”det är som att pophistorien har gjort tjocka, svarta streck över kvinnors namn som gör att man måste gräva och skrapa för att komma åt dem”. Har det varit svårt att gräva fram fakta till boken?
– Jättesvårt. Det var bara en slump att jag hittade berättelsen om Karin Juel och hennes naziprotest i Danmark under andra världskriget. Jag läste i en bisats att hon hade varit föremål för Gestapo-protester, så fick jag sitta och lusläsa radiotablåerna för att få reda på vad hon gjorde i Danmark och vilken period hon var där. Det var helt omöjligt att hitta på annat sätt. Jag fick också tag på hennes barnbarn, så jag frågade henne. Men hon hade så klart inte alla fakta om det.
– I vissa fall har jag inte kunnat komma längre. Som vem den första kvinnan i Sverige var som producerade en topplistehit. Jag har kommit så långt jag har kunnat med mitt närverk, men jag vet inte med säkerhet. Jag tror det är Agnetha Fältskog, men jag vet inte.
Det går alltså inte att få reda på?
– Jag kan inte hitta det. I så fall skulle jag nog behöva ringa runt till vartenda skivbolag och kolla.
En berättelse i boken som verkligen berör är den om Agnetha Fältskog. Du går till botten med varför hon bara har setts som den blonda sångaren i ABBA och inte som låtskrivare och producent. Hur växte den berättelsen fram?
– Det började med att jag återupptäckte henne i vuxen ålder. Hon har alltid funnits med eftersom jag gillade ABBA som liten och lyssnade på hennes soloskivor på 80-talet. Men det var först för runt 20 år sen som jag började förstå hur mycket musik hon hade gjort själv och då funderade jag på varför hon inte fortsatte med det i ABBA. Jag läste hennes självbiografi och fick inte kläm på det. Och jag har nog fortfarande inte fått kläm på det. På alla ställen står det att hon pushades och sporrades av männen i branschen att göra musik och bidra till ABBA på olika sätt och vis. Men det är nåt som är konstigt med det, för hon gjorde ju inte det. Jag får inte ihop det. Jag vet inte varför och jag har inte frågat henne.
– Det är ändå skumt, för hon fortsatte att skriva åt sig själv och hon säger i sin självbiografi att melodierna kommer väldigt lätt till henne. Då är det ju underförstått att de inte kom lätt till henne när hon jobbade med ABBA. Det lastar hon naturligtvis inte killarna för och det kan jag inte heller göra. Men jag kan lasta samhällsklimatet. Att man bara har beskrivit henne som en blond och snygg person som först och främst vill vara mamma. Typ lite osäker och sökande. Det kanske hon har varit, men det betyder inte att hon inte hade en enorm kapacitet och var trygg på andra sätt. Det hade varit fräckt att se hur det hade artat sig.
– Det finns en intervju med henne på Youtube som man kan kolla på med både glädje och sorg. Det var ett parti som jag tog bort från boken. Det är när Hagge Geigert intervjuar henne i Gäst hos Hagge. Det blir tidigt awkward i intervjun och vid ett tillfälle frågar han henne om en konsert med ABBA när de från ingenstans blev attackerade av en massa skalbaggar och hon fick en skalbagge innanför korsetten. Den stunden kan du titta på och se vilka följdfrågor hon får och vad han gör med henne. Då undrar jag vilka frågor en man hade fått i det läget – om han hade berättat att han hade fått en skalbagge innanför kalsongerna. Jag hade kunnat skriva en hel bok om den intervjun och analysera den i detalj.
Hur hanterade hon det?
– Ja, precis som man kan förvänta sig. Hon vill inte göra intervjuaren obekväm. Istället verkar hon själv nästan lite blyg och tafatt. Om det hade varit i dag skulle det inte vara ett sånt upplägg. Tror jag. Så länge det inte hade varit Fredrik Skavlan som gjort intervjun. Han beter sig väldigt märkligt ibland. Hade det varit jag hade jag rest mig upp och gått därifrån.
Hur tror du Agnetha Fältskog skulle reagera på texten du har skrivit om henne?
– Jag har verkligen ingen aning. Hon kanske tycker jag drar en lans för henne och försöker skydda henne från nånting hon inte vill bli skyddad från. Det kanske är väldigt oförskämt i hennes ögon. Hon har ju aldrig bett om det här. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att hon ändå är glad över att hon lyfts fram som kompositör och producent. För jag tycker det är jätteviktigt. Hon var så himla tidig. Det fanns inga kvinnor som skrev och producerade eget material på det sättet hon gjorde. Inte på den nivån.
– Jag har skickat ett ex av boken till henne, så hon vet i alla fall att den finns.
Vad har du fått för reaktioner på boken från läsare?
– Bara fina reaktioner. Det är lite genant att säga, men folk är faktiskt helt överlyckliga och de säger de att gråter, känner sig peppade, vill göra nånting själva och ska bli Wikipedia-aktivister.
– I dag var det en tjej som jag träffade som sa att hon hade plöjt alla säsonger av Pop och politik, både radio och tv, och använt min förra bok som referensmaterial när hon skrev en uppsats. Och nu har hon börjat plugga radiojournalistik. Det går ju inte ta in. Men jäklar vad konstigt, roligt och häftigt det känns.
– Och jag har precis fått veta, via en artikel i Svenska Dagbladet, att Björn Ulvaeus har läst Agnetha Fältskog-texten och ryste av skam. Jag blev helt tagen när jag förstod att han inte var defensiv eller sköt ifrån sig. Om fler män förstod vikten av att titta på sig själv i ett annat perspektiv skulle vi kunna gå framåt med stormsteg.
Hur har du påverkats av berättelserna som du skriver om i boken?
– Det är som att jag aldrig slappnar av längre. Det är som att lära sig att cykla. Jag har med mig det här nu. Vad jag än läser så börjar jag anteckna. Tre gånger har jag mejlat mig själv i dag om olika saker. Och jag messar hela tiden om såna här saker med människor jag träffar. Förut var jag intresserad, men nu känner jag att jag faktiskt kan göra nånting. Det gör att jag vill göra nånting hela tiden.
Vilken berättelse påverkade dig mest under skrivandet av boken?
– Alla påverkade mig mycket när jag var inne i dom. Historien om The Runaways är jävligt hemsk. Jag blev väldigt äcklad och mådde dåligt av den. Ungefär som när man läser en obehaglig thriller, för den växte fram på olika sätt. Jag såg först en dokumentär om bandet och började läsa om hur de hade beskrivits i svenska tidningar. Sen såg jag en dokumentär om Joan Jett, så det blev mer och mer. Jag lade det här pusslet och kände bara usch.
– Sen finns det en grej i slutet av boken som faktiskt var det sista jag fick med. Det handlar om en kortdokumentär som heter En dag med Eleanor Bodel, popsångerska (1968). Den ligger på SVT:s Öppet arkiv och är så himla talande och bra. Det klippet påverkade mig mycket, för man fick en direkt insyn i hur skivbranschen såg ut på 60-talet och hur många tjejer har blivit behandlade. Man får alltså följa en nybliven popartist och den mannen som är hennes producent är jättekänd och fortfarande aktiv. Det är en person som jag verkligen beundrar och respekterar. Han har gjort sjukt mycket bra grejer, men hans sätt att prata med henne – man tror inte sin öron. Och då är han ändå medveten om att en kamera är där.
– Det börjar med att hon säger att det har varit en fruktansvärt jobbig dag i studion. Hon har sjungit med några kända killar och de tråkade henne bara, alltså ifrågasatte henne och sa taskiga saker. Hon är ganska ledsen. Man ser att hon är illa berörd. Då säger han: ”ah, är det nån av de här killarna som har blivit kär i dig än då”? ”Va”, säger hon. Hon blir så rubbad ur sin cirklar. Hon öppnar ju sig för honom och det första han säger är det. Det är precis som den där Hagge Geigert-intervjun med Agnetha Fältskog. Helt plötsligt känner du, men vart tog det här vägen? Han har sin egen agenda och lyssnar inte på henne överhuvudtaget. Det är tre minuters studie i... ett typ av förtryck. Det känns så hemskt att säga det. Men det är precis vad det är.
Vad kan du berätta om nästa bok?
– Jag vet inte riktigt vad som kommer att vara med. Men det kommer handla en del om kroppshets för tjejer och hur det har sett ut. Det är många som har gått åt ena eller andra hållet. Som har fått stå ut med mycket. Som har setts som för tjocka eller smala och dött av pressen. Det kommer handla om våld i relationer och våld i låtar. Hur kvinnor har skildrats. Väldigt misogyna texter. Jag har samlat hur mycket som helst. Både roligt och skrämmande. Jag har också samlat på mig historier från kvinnliga musikjournalister och vad de har varit utsatta för. Både från bransch och andra journalister. Men också från popband och hur de har betett sig. Vissa kapitel kanske bara är roliga som krönikor nån annanstans än i boken. Det vet jag inte. inte. Jag har skrivit en text om hur en kille kan uppföra sig som inte en tjej kan göra. Det finns mycket sånt där. Men det kanske tar fem år till. Vi får se.