Bror Gunnar Jansson: "Jag drivs mycket av vardagshat"

Text: Martin Högqvist

Foto: Robert Thörnqvist

Allt lossnade för Bror Gunnar Jansson när han började skriva låtar som utgick från karaktärer istället för sig själv. Sedan dess har han släppt musik som andas mörk southern gothic och han beskriver sig själv som den missade länken mellan bluesartisten Lightnin' Hopkins och Kopparmärra. Hans senaste skiva är den hyllade ”They Found My Body in a Bag” som är inspirerad av true crime och verkliga mordfall.

November 2019 – Bengans fik, Göteborg

 

Jag har förstått att du är den fjärde generationen musiker i din familj och du har själv sagt att du praktiskt taget växte upp på jazzklubben Nefertiti. Vad är dina första musikaliska minnen?

– Bra fråga. Musik har verkligen varit en stor del av min uppväxt så ibland kan det vara svårt att veta vad som är första minnet. Men jag kommer ihåg när jag gick på dagis och min fröken spelade piano tillsammans med min pappa på bas. Då var jag med och spelade cello. Alltså, jag kunde inte spela helt men jag hakade på så gott jag kunde.

 

Det var en tidig ålder för att spela cello.

– Ah, jag fick stå upp och spela på cellon som en kontrabas eftersom jag var så liten. Jag kom ihåg att jag spelade tills jag fick blodblåsor. Sen när jag var lite äldre visade min pappa mig en massa musik och vi kollade på gamla svartvita videoupptagningar från konserter. Mycket jazz och storband. Äldre grejer från 50-talet med artister som Count Basie, Ben Webster och Ella Fitzgerald. Ganska lättillgänglig musik. Sånt som ett barn kan uppskatta. Svängigt. Vi kollade även på Elvis-filmer. Jag tyckte de var jävligt bra när jag var liten. Han var den första stora artisten för mig.

 

Hur skulle du beskriva din uppväxt i en musikerfamilj?

– Jag växte upp i Sävedalen utanför Göteborg. En slags borgarförort. Så vår familj var ganska ”out” där. Det fanns inte direkt några andra som var som vi. De flesta var övre medelklass och bodde i villor. Sen fanns det lite vanliga arbetare. Om man var musiker som vi så passade man inte riktigt in. Då var man varken det ena eller det andra. Man flöt utanför nånstans.

 

Hur märktes det?

– Det var nog tydligast när jag var hemma hos kompisar och deras föräldrar frågade vad min föräldrar gjorde. Min mamma var i och för sig lärare – vilket är supervanligt – men när jag sa att min pappa var musiker frågade de alltid ”ja det vet vi, men vad jobbar han med?”. Det fanns inte i deras värld att man hade det som jobb.

 

Vad var din relation till Nefertiti som liten?

– Vi var ett gäng familjer med barn i samma åldrar som alltid umgicks på Nef. Så det var en rolig, spännande och annorlunda plats redan från... ja, så långt jag kan komma ihåg. Jag sprang runt där och käkade chilinötter och drack Pepsi. Sen när jag blev äldre och mer musikintresserad var jag där på varenda konsert jag kunde gå på. Då jobbade min pappa på en teater, så när han hade gig på kvällarna kunde jag få skjuts till Nef och sen när han var klar hämtade han mig. Eller om det var nån artist som han ville se så kollade vi på sista setet tillsammans.

 

Vad är dina starkaste minnen därifrån?

– Det var så många grymma konserter av olika slag. En grej som jag minns väldigt väl var ett rumänskt band som heter Taraf de Haidouks. Östeuropeisk folkmusik typ. Fioler och dragspel. Antingen var det långsamma mollballader eller jättesnabba danslåtar. Det var första gången jag hörde sån musik. Det var en fantastisk konsert.

 

– Sen missade jag tyvärr The Roots. Jag ville se dom, men jag var 12 år då och de spelade sent på en vardag. Så det gick inte. Det var jäkligt tråkigt. Men flera år senare fick jag tag på inspelningen av konserten på skiva, för Sverige Radio hade varit där och spelat in. Så det var kul. Det var Christoffer Berg som jobbar med Depeche Mode och Robyn som gav mig den.

 

Vilken typ av musik spelades hemma?

– Det var mycket jazz eftersom min pappa är jazmusiker. Men det var också folkmusik och gammal dansmusik, för min farfar och farfars far var dragspelare.

 

Hur formades du av att växa upp i den här musikaliska miljön?

– Det har påverkat mig mycket så klart. Det har gjort att musik är väldigt intuitivt för mig och det är en av få saker som är det. Det är ett naturligt uttrycksmedel och egentligen det enda jag kan. Det är verkligen en grundpelare i mitt liv.

Du har sagt att du var 12 år när du insåg att du ville bli musiker. Vad var det som skapade den känslan?

– Jag vet inte riktigt, men jag har aldrig gillat vardagar och det vanliga livet som folk verkar leva. Jag har alltid haft svårt för det, så jag ville skapa min egen förhållning till omvärlden.

 

När började du känna så?

– Så tidigt jag kan komma ihåg.

 

Tog du mer aktiva steg mot att bli musiker då?

– Jo, så var det. Jag vet inte hur det var för din del, men för mig var högstadiet verkligen den sämsta tiden. Mellanstadiet var också kasst. Och lågstadiet var faktiskt också ganska kasst (skratt). Men högstadiet var värst.

 

Varför då?

– Barn i högstadiet är ju svin. Och man passar inte in. Ingen gör ju det, men det fattar man inte själv. Så allting suger. Sen var Sävedalen där jag bodde verkligen Svensson-vitt och snubbigt. Mycket sportkillar. Senare i högstadiet flyttade jag till Lerum och där var det ännu sämre (skratt).

 

Och vem var du som person?

– Jag var nån helt annan. Jag tror att jag utmärkte mig i den miljön, så då kände jag att jag ville göra nåt. Då var det bra att ha som mål att försöka komma in på Hvitfeldtskas musiklinje på gymnasiet. Jag arbetade hårt för att nå det målet.

 

När började du skriva egna låtar?

– Jag började på riktigt i gymnasiet. Det var nån slags pretentiösa visor med konstiga ackordföljder. Jag försökte hitta ett annat sätt att spela på och krånglade verkligen med ackorden.

 

Hur föreställde du dig din framtid då?

– Ja, du... vilken svår fråga. Jag vet inte om jag hade nån tydlig bild. Det var bara en lös sinnesbild – en strävan efter att inte känna den där söndagsångesten. Jag drivs mycket av vardagshat. Men nu har jag inte det alls. Allting är ett jäkla blurr istället (skratt).

 

Du har pratat om din förkärlek för Alan Lomax gamla inspelningar av folk- och bluesmusik. Vad är det du tilltalas av i den musiken?

– Det är musik som alltid har svängt samtidigt som det har haft något ledsamt över sig. Det är det som har tilltalat mig. Sen finns det nåt väldigt fint med de inspelningarna, trots att det oftast inte är särskilt bra inspelningar. Alan Lomax var verkligen intresserad av personerna som han spelade in så när man lyssnar på skivorna och hör honom prata med dom så är de på samma nivå. Man märker att han är genuint intresserad av dom, deras bakgrund och var de har lärt sig att spela och skriva på sättet de gör. Han åkte runt precis överallt för att hitta material att spela in.

 

Hur har den musiken influerat ditt sätt att skriva låtar?

– Jättemycket. Det har påverkat mitt sätt att skriva texter och mitt ljudideal. Men jag tänker inte på det när jag gör musik. Sen jobbar jag mycket med referenser och det finns verkligen en tradition av det i amerikansk musik. Men det som kan vara svårt är att det har gjorts i hundratals år, så det går alltid att leta sig bakåt för att hitta ens referenser. Ända tillbaka till mitten av 1800-talet ungefär. Vilket också är kul förstås.

 

Är det någon särskild musikalisk era som inspirerar dig?

– Musik från sent 20-tal och tidigt 30-tal är väldigt viktig för mig. Det finns så sjukt mycket bra inspelningar från den tiden. Blues, gospel, country och work songs. På nåt sätt var det en gyllene tid när det kom till den typen av inspelningar. Inte minst för att det var först då man kunde spela in musik och att man började spela in låtar med vanliga personer. De där inspelningarna är inte bra tekniskt sätt, så det låter som det låter. Men jag gillar den känslan. Det är vanliga personer som gör sina låtar och man vet ofta inte så mycket om dom. Gränsen mellan vad man vet och vad som är stories är lite blurrig. Det gillar jag.

 

I en intervju med Gaffa från 2018 sa du att det lossnade för dig i låtskrivandet när du började använda dig av karaktärer istället för att skriva om dig själv. Att det var då det blev det kul istället för tungt och ångestfullt. Kan du förklara vad som hände?

– Jag vet inte exakt hur det gick till, men det var under en period när jag gick från att skriva på svenska till engelska. Samtidigt började jag bry mig mindre om hur jag och min musik skulle uppfattas av andra. Innan dess när jag var runt 20 år gick jag igenom en svår period. Efter att ha spelat saxofon i många år slutade jag med musik. Jag tyckte det var för jobbigt, för mycket pretentioner. Jag satte för mycket press på mig själv, hur jag skulle vara som musiker och vad jag skulle skriva för låtar.

 

Hur skulle du beskriva perioden?

– Det var en tråkig period i mitt liv. Jag jobbade på olika restauranger och levde ett supernormalt Svensson-liv. En typisk 20-åring som arbetade på veckodagarna och söp på helgerna.

 

Precis det liv som du inte ville leva.

– Ja, precis (skratt). Så gjorde jag det ett tag och märkte att det inte var min grej. Det var då jag hittade till musiken igen, men från ett annat håll. Sen dess har jag haft som mantra eller grundprincip att musiken ska byggas av glädje. Det ska vara roligt att skriva en låt, för musikerlivet är så tråkigt på andra plan. Du jagar gig och att synas. Du vet inte hur du ska tjäna pengar. Och även när du har mycket jobb som jag har haft de senaste åren så är det mycket resor och väntan mellan spelningar. Så då tänkte jag att själva skapandedelen alltid ska vara kul.

 

Varför gick det trögt när du skrev texter som handlade om dig själv?

– Det fanns inte så mycket att skriva om. Jag kan träffa folk som alltid är med om lustiga grejer. Det räcker bara att de går till jobbet så har nåt hänt på vägen som blir en rolig historia. Men jag har inget av det i mig. Jag är ganska tråkig på det sättet. Det händer inget kring mig, så därför passar det mig bättre att utgå från andra eller hitta på historier.

 

Vilken var den första låten som du skrev utifrån en karaktär?

– Jag tror jag kommer ihåg min första karaktärsbaserade låt, för jag har gjort många låtar om samma karaktärer och i det här fallet var det William Joseph Dean. Låten heter Mary Lee och handlar om honom och hans relation till sin mamma. Den är fylld med referenser till äldre amerikanska låtar. Jag minns att jag tyckte det var kul att kunna ta en meningsuppbyggnad och ändra vad den betydde. Lägga till nyanser och undermeningar. Att inte behöva skriva ut vad man menar. Jag upptäckte att det kan skapa starkare bilder och en tydligare story-känsla hos lyssnarna.

 

Skriver du ofta en bakgrundshistoria om dina karaktärer?

– Det varierar. Men det hjälper att ha en bakgrundshistoria. Då blir det lättare att bygga en känsla utan att behöva beskriva den. Så är det även med mina låtar som inte har karaktärer eller som saknar text. De bygger också på en historia eller bild.

 

Vad inspirerade din karaktär William Joseph Dean?

– Han är ett mischmasch av olika karaktärer. Jag har hämtat inspiration från seriemördaren Ed Gaine och sen har jag plockat lite här och var. Det är en ganska kitchig story jag har byggt kring honom och jag gillar det. Det är som när jag var liten och läste Spindelmannen. Då fanns det alltid en superskurk som hade en bakgrundshistoria som förklarade varför personen hade blivit som den blivit. Typ att man hade växt upp på ett barnhem där alla var taskiga och att det var därför man blev ond, samtidigt som man älskar barn och inte klarar av att se när barn tar skada. Det är lite billig kitch, men det finns nåt gött i det.

 

Är det just superskurkarna som du tilltalas av?

– Ja, dels det. Sen finns det en annan magisk grej med serietidningar och det är sättet du kan berätta en story på. På samma sätt som böcker och filmer har sina unika format har serietidningar har sitt format. Det går att att utnyttja på ett jävligt coolt sätt, som tempo. När det händer en massa saker på kort tid kan man dra ner och berätta i slow motion. Och rent grafiskt är det ett häftigt format.

 

Läste du mycket serietidningar som barn?

– Ja (skratt). Det var mycket tack vare min morsa. Hon har alltid varit serietidningsnörd. Det var så jag kom i kontakt med belgiska och franska klassiker som Lucky Luke och Asterix. Sen var jag idiotsamlare av Fantomen. Jag hade alla tidningar från 1979 till 2000.

 

Wow!

– Ja, men barn är ju bra på att samla på idiotiska grejer.

 

Är det så idiotiskt?

– Nej, men att samla för samlandets skull är inte så bra. Det blir skadligt när du måste ha varje grej bara för att ha det. Då blir det nåt annat och det slutar vara kul. I alla fall för mig. Så jag försöker att inte samla på saker, för jag hade verkligen kunnat vara en horder.

 

Du har till och med sagt att du skulle vilja göra en serietidning om William. Är det något som du planerar att göra?

– Ja, det gör jag. Jag vet inte exakt hur jag ska gå tillväga och hur det kommer utkristallisera sig. Men jag håller på att arbeta på en plan.

 

Varför vill du göra det?

– Det skulle vara så kul att bara samla ihop alla låtarna om honom och sen berätta hans story i det formatet. Jag tror att det skulle bli väldigt snyggt.

Du har sagt att musik är det enda du någonsin har fördjupat dig i. Att det är i den korgen du har lagt alla dina ägg. Har det ändå funnits ögonblick när du har tvivlat över ditt val att satsa på musiken?

– Ah, hela tiden. Eller inte hela tiden, men med jämna mellanrum. Det är en svår grej att hålla på med, både rent psykiskt och ekonomiskt. Sen vill jag göra min musik på mitt sätt, men i branschen finns det alltid andra personer som du jobbar med som har sina idéer om vad du håller på med och vad du borde göra. Det har jag svårt att hantera. Och när det är folk som inte har med det att göra blir jag väldigt frustrerad och irriterad. Då kan jag ibland känna för att lägga ner. Jag reser också mycket och då kan jag känna att jag bara vill vara hemma mer. Även jagandet efter pengar... min ekonomi är safe nu men jag vet aldrig hur länge det är så. Jag kan aldrig riktigt slappna av. Det kan få mig att vilja göra nåt som är mindre stressigt.

 

2012 släppte du ditt första soloalbum och det tog inte lång tid innan du fick en publik i Frankrike. Samtidigt flög du länge under radarn här hemma i Sverige.

– Länge var mitt fokus på Frankrike, fram till för ett par år sedan då jag kände att jag ville börja satsa mer på Sverige. Jag ville inte behöva åka utomlands för att spela hela tiden. Sen dess har jag arbetat hårt för att synas här hemma och det har fallit ganska väl ut.

 

Har du börjat märka någon skillnad?

– Ja, verkligen. Det mest uppenbara var när jag var med i På Spåret. Men som vanligt var det mystiska slumpar som gjorde att jag hamnade där. Jag skulle vara med i en webbserie som Mia Skäringer gjorde. Hon hade fått reda på mig genom sin man, så de både diggade min musik och ville ha med mig i programmet. Då var Stefan Sporsén från Augustifamiljen inblandad i produktionen och på det sättet fick han reda på mig och fick feeling för min musik. Nåt år senare hörde han av sig och frågade om jag ville vara med.

 

Texterna på din nya skiva ”They Found My Body In A Bag” utgår från true crime och verkliga mordfall, som Catrine da Costa och Kim Wall. Vad är det som lockar dig att skriva om såna mörka ämnen?

– Det finns nåt väldigt intressant med true crime, vilket många uppenbarligen tycker. Historiskt sett har det alltid varit fascinerande för folk och när det gäller musik finns det murder ballads och gamla ramsor som den om Lizzie Borden: ”Lizzie Borden took an axe and gave her mother forty whacks. When she saw what she had done, she gave her father forty-one”. Den är också baserad på en verklig händelse och ett brottsfall där man inte vet vem som gjorde vad. Mystiska omständigheter och sånt där. Den ramsan inspirerade mig mycket när jag skrev den här skivan, framförallt i Kim Wall-fallet. Det är nåt intressant med såna historier. Mörkret och psykologin bakom. Vetskapen av vad folk kan göra mot andra.

 

Hur har det varit att spela de nya låtarna på turnén?

– Det har varit en konstig känsla att spela vissa låtar live. Jag gillar ju sväng och när folk går på konsert vill de ha kul, så ibland kan det bli lite märkligt. Till exempel låten om Catrine da Costa. Det är en svängig låt och om man inte lyssnar på texten kan den kännas ganska party. Så folk kan bli rätt glada till den, samtidigt som jag vill berätta den historien på ett respektfullt sätt.

 

Du har sagt att du gillar att krångla till det för dig på scenen och att göra upplevelsen till något helt annat än på skiva. Kan du utveckla det?

– Det är verkligen kul att krångla, oavsett om det är på egen hand eller med ett band. Det är en jäkligt go känsla när jag verkligen är precis på gränsen, eller till och med trycker på gränsen för vad jag klarar av. Och ibland kapsejsar det. Men för min del är det vad livemusik handlar om. Att undersöka vad du är kapabel till och försöka pusha dig själv – på ett positivt sätt.

 

Vad blir nästa steg musikaliskt?

– Bra fråga. Jag har hela tiden för mycket material, så jag hinner inte göra nåt med allt jag har.

 

Det låter väldigt skönt.

– Ja, det är svingött. Nu håller jag på att dela in mina olika idéer och låtar i fack för att hitta en helhetsbild och kombination som är trivsam för mig själv – som ett eget tema. Det behöver inte vara lika tydligt som på min senaste skiva, men jag vill att det ska finnas en dynamik och dramaturgi. Att det hör ihop men också spretar.

freakfanzine.se

  • Facebook
  • Twitter
  • Instagram - svarta cirkeln