Dennis Lyxzén har alltid satt sig på tvären. Från uppväxten i Vännäs där han rände runt som ensam punkare i blå mohikanfrisyr, till rollen som frontfigur i legendariska Refused som var en del av den explosiva hardcore-scenen och straight edge-rörelsen i Umeå på 90-talet. Vidare till i dag och bandet INVSN som just nu spelar in en skiva som enligt honom själv kommer ”bräcka allt”.
Text: Martin Lysell
Foto: Robert Thörnqvist
Maj 2019, Grammofonstudion i Göteborg.
Publicerat: 22 maj 2019
Trots alla framgångar som du har haft så verkar utanförskap fortfarande prägla dig. INVSN:s senaste EP döptes till Forever Rejected och pressreleasen till albumet från 2013 avslutades med orden: ”sällan har ett utanförskap låtit så bra”. Hur kommer det sig att du fortfarande känner så? – Det beror på en massa aspekter. Hur jag har växt upp, hur jag uppfattar mig själv som människa och var jag står i relation till världen. Under mitt liv är det sällan jag har varit i takt med tiden. Musikaliskt och idémässigt har jag alltid gjort min egen grej och inte varit intresserad av att tillhöra en genre eller scen, med undantag av hardcore-grejen i Umeå på 90-talet med Refused. Det är enda gången som jag har känt mig delaktig och gjort någonting tillsammans med andra som ett kollektiv. Men det slutade också med att jag inte längre ville vara en del av den scenen. Det är som bröderna Marx-citatet: Om jag blir inbjuden i en klubb som kan acceptera såna som mig så vill jag inte vara med. Det är både en styrka och förbannelse. Men jag har alltid präglats av det. Jag är fruktansvärt misstänksam mot gruppmentalitet. Men samtidigt vill du alltid jobba i grupp. – Jo, så är det. Jag vill jobba i grupp med likasinnade för att försöka skapa någonting som är större än en själv. I det avseendet är jag väldigt mycket socialist. Sen tror jag att alienation är ett tillstånd som är verkligt i en kapitalistisk kultur som inte är skapt för människor. Jag tror det är vanligt att vara alienerad, men folk har skyddsmekanismer som gör att de inte känner det. Att du faktiskt går med på att ha fredagsmys, att kolla på ”På Spåret” och alla andra koder som gör att du är en del av gemenskapen. Men jag har aldrig gjort det. Det har gjort att jag ofta har hamnat i ett utanförskap och många gånger valt det. – Det var väl fem eller sex år sedan som jag tog bort alla kanaler på min tv, så jag har inte sett på vanlig tv sen dess. Jag har ingen aning om vad som visas. Det är ett typ av val som jag gör för att inte slösa min mentala kapacitet på sånt som jag tycker är trivialt eller inte är nåt för mig. – Sen började jag inte med musik för att göra karriär, bli känd och tjäna pengar. Det var bara en livsnödvändighet för att leva. Så i det stora hela är det väldigt få som vet vem jag är och vad jag håller på med. Känner du verkligen så? – Ja, Refused kanske är nånting som klingar lite bekant. Men när vi turnerar med INVSN i Europa drar vi mellan 70 och 200 pers. Det är inte som att vi åker runt med flaggan i topp och säljer ut stora spelställen. Och det har alltid funnits en känsla att jag måste bevisa vem jag är, vilket jag också tycker är en skön grej. Som artist och låtskrivare, hur viktigt är det för dig att känna det här utanförskapet? – Jag tror det är viktigt. Det kanske inte finns någon empirisk undersökning av detta som jag ska säga, men när jag ser på artister som blir framgångsrika och får vind i seglen så blir de nästan alltid tråkiga. De blir bekväma, självgoda och känner att ”nu har vi cracked the code”. Det blir sällan någon intressant konst av det. Jag tycker att ett konstnärskap måste jobba i opposition. Sen har populärkultur, till skillnad från popkultur, aldrig varit särskilt viktigt för mig. Det gör att jag hamnar på utsidan. Det finns så klart världar där folk vet vem jag är, men de är ganska små och marginaliserade. En svennebanan vet ju inte vem jag är, vilket är ganska skönt och befriande. Det innebär att jag kan jobba med ett konstnärskap som nästan alltid är på mina premisser. Mycket av populärmusiken görs inte på de premisserna. Folk är väldigt måna om att blidka andra. Du har vid flera tillfällen berättat att du kände dig annorlunda redan när du var liten. På vilket sätt märkte du det? – Jag var en enstöring under hela min uppväxt. Jag satt ensam på biblioteket och läste böcker. Sen var jag ensam i skogen och bara sprang omkring. Jag hade få vänner och var väldigt egensinnig. Trivdes du med det? – Ja, det tror jag att jag gjorde. Det var så livet var. Men när jag började i mellanstadiet blev det mer tydliga grupperingar, typ sportkillar och pluggisar. Då märkte jag att jag var den konstiga snubben i klassen. Jag hade superkonstig energi. Även om jag kanske inte tänkte på det då, så är det klart att det präglade mig att känna mig... på många sätt ensam. Sen upptäckte jag musik. Men till skillnad från andra gick jag tusen gånger djupare. Jag var tusen gånger nördigare. Sjukt mycket mer intensiv. Om alla i klassen gillade ett band, då gillade jag det bandet och tio andra band som var mer obskyra. Från dag ett var jag den killen. Och det är klart att det formade mig. – Sen finns det smågrejer som har präglat mig. Jag lärde mig läsa och skriva väldigt tidigt, redan innan jag började skolan. Då alla andra lärde sig ABC satt jag längst bak i klassrummet och var otroligt understimulerad. Jag höll på att sprängas och kände att det var det tråkigaste jag varit med om. Det var därför jag satt på biblioteket när jag var nio år och läste vuxenlitteratur. Det kändes rimligare än att hänga med de andra. Jag var barnslig på många sätt men intellektuellt sett uppfattade jag mig som lite smartare. Och det är klart att det är lite problematiskt när man är liten, för det gjorde att jag inte kände så mycket samhörighet med de runt omkring mig. Som barn vill ju de flesta passa in. Hade du ingen längtan efter att vara som alla andra? – Nej, aldrig. Aldrig nånsin. Det var det som var grejen. Jag ville inte vara som alla andra. – Sen händer saker när du blir äldre. När jag och mina kompisar upptäckte punk och hardcore förändrade det våra liv och vände upp och ner på allting. Det definierade oss. Vi var superpolitiska, superradikala och musiken var superextrovert. Men det förväntas lite av dig när du är ung. Då ska du vara rebell. Det är okej. Men nån gång runt 25 år påbörjas nednötnings-processen. Asså, jag har så jävla många polare som var radikala och som fortfarande har ett sånt tankesätt, men som nu är borgare. Plötsligt har de blivit allt vi inte tyckte om. Och egentligen har jag inga problem med det. Jag förstår att det är så processen ser ut, för nästan alla. Men inte för dig? – Jo, till viss del. Det är inte som att jag går runt och bränner slaktbilar längre. Det är klart att jag har lugnat ner mig när det gäller vissa aspekter.
Hur kom punken in i ditt liv?
– Den första musiken jag lyssnade på var The Beatles och första skivan jag köpte var Let’s Dance med David Bowie. Men sen blev jag hårdrockare, vilket var lite mer i tidens tecken på 80-talet. Även där drogs jag till de mer extrema grejerna, var väldigt nördig och ville veta mer än andra. Jag hade en dröm om att spela musik och startade ett band, men det var ganska komplex musik. Vi gillade Metallica och Slayer. Det kunde vi inte spela. I den vevan upptäckte jag punk och hardcore.
– Det började med att jag hade en back LP-skivor och i den backen hamnade en Exploited-platta och jag tänkte ”va fan kom den härifrån?”. Sen fick min kompis Tommy nåt kassettband med några hardcore-grejer som vi lyssnade på en hel sommar, typ Cro-Mags och Misfits. Vi tyckte det var supermäktigt. Och på den tiden fanns inget Google search, utan vi fick kolla på LP-skivorna. Typ, vad har de för t-shirts på sig? Vilka tackar de på sina tacklistor? Sedan gick vi till skivbutiken, hittade det där bandet och gick hem och lyssnade. Det var en konstig typ av arkeologi som vi fick hålla på med. Man chansade för att Anthrax hade på sig en t-shirt med ett visst band. Genom att hålla på så upptäckte jag en massa grejer. Band som Dead Kennedys och D.R.I. blev viktiga.
– Det jag hade gillat med metal var att det var så aggressivt, våldsamt och extrovert. Men jag hade svårt för den där onani-aspekten. Jag hade inte tålamod att sitta och traggla skalor i ett eller två år för att kunna spela i ett band. Att då upptäcka musik som har samma energi, men som är superenkel – då kände jag att ”det här kan ju inte vara sant”. Hur kan det finns nåt som är så här bra? Känslan var att någon hade uppfunnit punk och hardcore bara för mig och för att jag behövde det. Det ändrade allting. Inte bara musikaliskt, utan också politiskt och min syn på livet.
– Till slut hade jag en ganska klar bild av vad jag ville åstadkomma med min musik och mina idéer. Jag hittade hela grejen med veganism och straight edge. För mig var det mäktigt att se att man kunde vara helt drogfri, men samtidigt vara en stenhård jävel. Att upptäcka den subkulturen i den åldern – samtidigt som jag bodde i en liten bruksort som Vännäs – var väldigt kraftfullt. I den vuxenvärlden var det mer okej att komma med tuppkam än att inte dricka och äta kött. Det var som att ”helvete, nu har du gått över gränsen”.
I den vevan dök du upp med blå mohikanfrisyr i skolan. Hur togs det emot?
– Jag var inte superpoppis. Alltså... noll procent populär. Jag var ju en enstöring och jag spelade på det kortet, ungefär ”jag bryr mig inte och ni kan dra åt helvete”. Alla raggarna ville bråka med mig. Folk ville göra sig lustiga över mig. Men nu när jag ser tillbaka kan jag också förstå det. Jag var odräglig. Superjobbig.
Vad tyckte dina föräldrar om punk- och hardcoremusik?
– Mina föräldrar var inte så närvarande när jag växte upp. Inte på ett negativt sätt, men min farsa var resande försäljare så han var borta måndag till fredag. Och morsan jobbade natt, så hela min uppväxt är präglad av att jag hängde ensam. Jag har en lillebror som är två år yngre, men han var ganska introvert medan jag var väldigt extrovert. Men mina föräldrar var ändå hyfsat stöttande och farsan köpte min första basgitarr.
– När jag hade spelat med Refused i några år, då tror jag att dom tänkte att det där bara är en del av att växa upp. Sen var min farsa en buse när han växte upp så han hade också ganska stor förståelse. Han blev fan utslängd från lumpen, alltså hur lätt var det på den tiden? Samtidigt kommer jag ihåg när vi var ute och turnerade med Refused, att han sa till mig att ”du kanske ändå behöver skaffa ett riktigt jobb eller utbilda dig”. Men allt det ändrades när vi blev Grammis-nominerade. Då var det som att hela släkten insåg, ”aha, är det på riktigt det ni håller på med?”. Sen dess har mina föräldrar varit sinnessjukt stöttande och peppande. Och de går på alla spelningar.
När ni i INVSN släppte er självbetitlade skiva 2013 stod det så här i pressmeddelandet: ”INVSN har aldrig lämnat Umeå. De har aldrig omfamnats av Stockholms nervösa credmaffia som sneglar på varandra och undrar ”ere här bra eller?” och de har aldrig tillhört en given scen”. Är det här något som ni ofta pratar om i bandet?
– Ja, till viss del. Nu bor i och för sig alldeles för många medlemmar i INVSN i Stockholm. Det har varit massflykt dit de senaste åren, men det är okej. Livet förändras och jag har inte något emot Stockholm rent principiellt. Jag vill bara inte bo där. Men jag har alltid känt att musiken som görs i periferin har en lite större frihet. Jag tycker att Stockholm är extremt trendkänsligt och ängsligt, mycket mer än exempelvis Göteborg. Det känner jag varje gång jag är där och spelar. Och ibland är det bra att ställa sig i kontrast till det. Vi gör den musik vi vill göra. Sen har INVSN aldrig hamnat i zenit och lyckats vara coola. Då är det lätt att ta på sig den kostymen och själva definiera vilka vi är istället för att låta någon annan göra det.
– Nu är det femte albumet som vi spelar in med INVSN och vi har genomgått en radikal förändring sedan starten. Det vi håller på med i dag är nåt helt annat. Jag har ingen koll på vad det är för musik. Det är bara ett jäkla hopkok av galenskap. Och det är just det. Vi är ingen del av någon scen. Visst, ibland spelar vi tillsammans med punkband och postpunkiga band. Och det funkar okej med tanke på vår bakgrund, men vi är noga med att musiken som vi gör ska kännas gränslös för oss. Att vi kan testa vad som helst och att allt är tillåtet.
Till skillnad från många andra artister är du sällan särskilt nostalgisk. Du har alltid varit i konstant rörelse, format nya band och inte haft några problem med att börja om från botten. Vad skiljer dig från andra?
– Jag vet inte. Det är väl hela min fostran i punkkulturen. Jag är ingen rockstjärna. Det är inte därför jag håller på med det här. Och en spelning är en spelning. Jag gör sjukt lite skillnad på om jag spelar för 2 000 pers eller 20 pers. De som är på konserten ska få det bästa jag kan ge. Alltså fan... jag måste vara ödmjuk. Jag får fortfarande spela in skivor in här (Grammofonstudion i Göteborg) och åka ut och turnera. Och ibland säljs en skiva i 1 000 ex och ibland 20 000 ex. Men så länge jag får hålla på är jag sjukt nöjd. Sen är det klart att jag ibland önskar att det kan komma fler folk på en spelning. Men det är vad det är. Jag hade kunnat välja lättare vägar och en mer kommersiellt gångbar approach, men för mig måste musik byggas på nyfikenhet och lust där man utmanar folk som lyssnar på en.
Jag tycker att de två senaste skivorna med INVSN verkligen är den bästa musiken du har gjort. Känner du likadant?
– Ja, på många sätt gör jag det. Jag vet att det är många som har lyssnat på The Shape of Punk to Come med Refused och tycker att det är det bästa. Då blir det ganska svårt, för vad jag än gör så bär jag med mig den. Men samtidigt måste du alltid hålla dig aktuell och pusha dig själv. Det var som när vi gjorde Freedom-plattan med Refused (2015 års uppföljare till The Shape of Punk to Come). Vi hade säkert kunna turnera några år till med de gamla låtarna, men vi ville inte bara nöja oss med vad vi hade gjort. Sen tycker jag att den friheten och det samarbetet som finns i INVSN har resulterat i musik som jag är så sinnessjukt stolt över. Det är få förunnat att få spela i två band som gör så mäktig musik.
– Jag är otroligt nöjd med skivan vi spelar in med INVSN just nu. Och jag tror – ta i trä – att vi håller på med nåt här inne i studion som är helt vansinnigt. Jag tror det kommer bräcka allt. Sen finns det också en Refused-skiva som är färdigmixad som också är helt bananas och mäktig. Fast det är totalt skilda grejer.
Varför känns det som att den kommande skivan med INVSN kommer bräcka allt?
– Det är gränslöst. Vår producent sa att ”jag har aldrig hört sån här musik, jag vet inte vad ni håller på med”. Han har aldrig spelat in en skiva med så här mycket information. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag har en positiv känsla. Vi har tagit allt från förra EP:n Forever Rejected och förstorat det tio gånger. Nu är vi mitt i det, så det är alltid svårt att avgöra. Men det känns mäktigt.
Du själv återkommer ofta till Nick Cave som inspirationskälla och bevis på hur man kan fortsätta att utmana sig själv. Vad är det du dras till i hans musik?
– Han har kontinuerligt lyckats göra bra låtar på sina egna villkor. Sen är det märkligt att han nu har blivit en av folket efter att ha spelat väldigt alternativ musik i 40 år. Men det är inspirerande. Thåström gör lite samma sak. Han bara maler på och gör mäktiga skivor. Punk och hardcore är ju inte ungdomsmusik längre. Det måste man inse. Och i rockkulturen finns en syn att du måste vara ung för att kunna hålla på. Men karaktärer som Nick Cave och Thåström visar att du kan fortsätta göra spännande grejer. Nu är jag inte i närheten av dom, men för mig är det viktigt att se att du kan vara relevant i den åldern och göra musik där du pushar dig själv.
– Av de gamla punk- och hardcore-banden som jag växte upp med är det ganska få som fortfarande gör skivor som är spännande. Då är det häftigt att se andra artister som är 60+ som är kompromisslösa och hårda. Det ger mig lite ro. Då tänker jag att jag kanske har några år till.
– Eller ta Iggy Pop, varför inte en sån som Iggy? Jag kom ihåg när jag åkte ner till Stockholm 1990 eller 1991 tillsammans med Sara i INVSN. Vi skulle se Ramones som var förband till Iggy. Vi visste vem han var, men vi hade ingen relation till honom. Vi gillade bara Ramones. Men så kom han in på scenen och jag bara... den där killen vill jag vara. Och han bara fortsätter. Hans senaste skiva är superbra.
Du har en gång sagt att du gav dig in punken för att hitta en idé, ett ställe eller en känsla som förklarar det du känner. Vad är det för dig 2019?
– Ja... jävlar vad existentiell jag kommer bli nu, men... har du känt ett utanförskap hela ditt liv så är det svårt att känna sig hemma nånstans. Alla strukturer – ekonomiska, politiska, religiösa och sociala – är någon annans strukturer. Det är lite som i Matrix. Det är inget som stämmer för mig. Så den plats där jag känner mig som mest hemma är musiken, allra mest live. De gamla grekerna talade om idealmänniskor, det där att ”nästa vecka ska jag träna fem dagar och läsa klart den där boken”. Du har en idé om din maxpotential som du är aldrig i närheten av den. Men den idén finns alltid. Och i mig och i musiken – det är så bra jag är som människa. Mitt i stormen, där maxar jag min potential. Jag kan känna mig sjukt obekväm med världen, men så fort jag får en mikrofon i handen är jag precis där jag vill vara. Och det var punken som förde mig dit. Den gjorde att jag hittade ett forum där jag kan vara så bra som jag vill vara som människa. Så är det fortfarande för mig. I vissa stunder uppfattar jag det som ren magi. Du vet, om du går på en spelning och blir så överväldigad av bandet att tid och rum slutar existera. Att du känner ”va, är det redan slut?”.
– Under en bra kväll när jag är på scen kan jag kolla ner på låtordningen och nästa gång jag gör det så är det sista låten. Då kan jag känna ”wow, vad hände nu?”. Det finns många spelningar där jag inte kommer ihåg efteråt vad jag gjorde på scenen. Jag kan se bilder och inte alls känna igen mig. Visst, vissa kvällar kanske du står på scen och tänker ”hm, undra om det finns nåt falafel-ställe runt hörnet?”. Men de stunderna när du är närvarande i musiken är nåt helt annat. Det är mäktigt att hitta ett sånt ställe, att känna ”här hör jag hemma som människa”.