Redan innan det legendariska Göteborgsbandet Union Carbide Productions splittrades 1993 var deras sångare Ebbot Lundberg på väg åt ett annat håll. Resultatet blev The Soundtrack Of Our Lives. När de släppte sitt debutalbum Welcome to the Infant Freebase 1996 slog de ner som en bomb i indiesverige. Med låtar som Mantra Slider, Instant Repeater '99 och Confrontation Camp ville de skapa det sista stora rockbandet. Möt Ebbot Lundberg som berättar om nedgrävda super 8-filmer, hur en skidfilm av Ruben Östlund blev startskottet för bandet, den stormiga och kreativa relationen med Björn Olsson och hur en bebisbild på hans fru kom att sätta tonen för debutskivan.
Text: Martin Lysell
Foto: Ola Kjelbye/Svenskt Rockarkiv
April 2020 – hemma hos Ebbot Lundberg i Särö
Publicerat: 13 maj 2020
1993 splittrades Union Carbide Productions och året efter bildades The Soundtrack Of Our Lives. Hur skulle du beskriva den mellanperioden? – Jag har tidigare beskrivit den tiden som ett vakuum, men så var det egentligen inte. Redan 1991 efter tredje Carbide-plattan började jag känna mig lite låst i den genren, så jag startade ett nytt band som hette Levity Ball med en festkompis vid namn Calle Johansson. Han spelade akustisk gitarr och var väldigt inspirerad av Neil Young och Townes Van Zandt. På trummor var det Lars-Eric Grimelund från Whipped Cream och på bas var det Per Helm från Carbide. Sen byttes det lite medlemmar. Även Jesper Jarold och Timo Lundgren från Svenson var med. Ett tag hette vi faktiskt Infant Freebase och bebisbilden som användes till omslaget på The Soundtrack Of Our Lives första album var först tänkt till Levity Ball. – En annan anledning till att jag bildade bandet var att allt blev så jävla destruktivt med Carbide. Men jag älskar alla plattor vi gjorde... förutom CD-versionen av Swing som var den sista. Då var vi såna ovänner och jag ville inte åka till USA för att spela in skivan med Steve Albini (producerade In Utero med Nirvana). Visst, det var väl kul när vi var där men det fanns ingen sammanhållning. Till slut kände vi att ”skit samma, vi slänger bara ut skivan så lägger vi ner sen”. Så vi ställde in USA-turnén och gjorde en avskedsturné. Patrik Caganis beslutade sig för att hoppa av och in kom Björn Olsson (numera Håkan Hellströms radarpartner) som tidigare hade lämnat bandet. Den händelsen gjorde att avslutningen med Carbide blev lite sorglig och det är nog därför jag har beskrivit den tiden som ett vakuum. Det blev konstigt att avsluta på det sättet, för Patrik Caganis var min bästa vän från tonåren. Det kändes inte okej. Det var nog därför vi återförenades nyligen och redde ut alla gamla grejer. Efter att Union Carbide Productions splittrades fortsatte du att skriva låtar till Levity Ball, men du var även producent på en samlingsskiva som gick under namnet The Gothenburg Project. Kan du berätta mer om det? – Det projektet var sponsrat av Arbetsförmedlingen och var något som Aron i Lädernunnan och Björn Olsson höll på med tillsammans med en snubbe som heter Carino Malmros. Då var jag också arbetslös, så de drog in mig i det. Men efter ett tag märkte jag att de var helt ointresserade av att jobba. Aron brydde sig bara om att få med sin låt på skivan, för han höll på med en soloplatta. Det slutade med att jag fick ro iland projektet själv. Jag producerade låtarna och hjälpte banden med sina låtar. Jag tyckte det blev ganska bra. Inte helt oväntat smet både Björn och Aron från projektet. Som vanligt (skratt). De ville bara spela in sina egna låtar. Detta var 1994. Vad tänkte du om din framtid då? – Jag ville fortsätta göra skivor. Jag hade redan nya låtar och hade kunnat släppa en soloplatta. Så jag var inte orolig. Men det var irriterande att inte ha en riktigt fungerande grupp. Det gjorde att det blev ett omtumlande år. – The Gothenburg Project ledde ändå till att jag och Björn åkte med Aron till Stockholm för att spela in hans soloplatta. Även Henrik Rylander från Carbide och Kalle Gustafsson Jerneholm från Electric Eskimoes var med som kompmusiker. Innan det hade jag bara sett Kalle på vissa svartklubbar i Göteborg. En riktigt underlig kuf som hade med en låt med sitt band på Gothenburg Project-plattan. Jag visste inte riktigt vem han var, men att han var en bra basist. Sen var det Martin Hederos på piano. Jag träffade honom när jag producerade Nymphet Noodlers tidigare samma år. Han var skolad och kom från nån musikhögskola i Köpenhamn, hade skinnväst och såg väldigt bortkommen ut i sin pagefrisyr. Men han spelade som en gud. Björn Olsson, Kalle Gustafsson Jerneholm och Martin Hederos blev sedan en del av The Soundtrack Of Our Lives. Såddes fröet till bandet redan då? – Ja, det kan man säga, men det var framförallt i slutet av 1994 när vi spelade in låtar till en skidfilm som Ruben Östlund gjorde för Down Film. Det var jag, Ian Persson och Björn Olsson som var inblandade i det. En av låtarna hette Dancing On The Rocks och den blev sedermera Mantra Slider eftersom jag inte tyckte att titeln, texten eller sångmelodin höll måttet. Så jag gjorde helt enkelt om den. Riffet som Björn spelade var ett Primal Scream-riff. Han hade lyssnat mycket på deras platta Screamadelica. Men det fattade inte jag förrän långt senare, för jag var inte intresserad av Primal Scream. Jag tyckte de var en fjantig version av Rolling Stones. – Det var under den här tiden som jag och Björn kände att vi kanske skulle bilda en grupp. Innan dess hade han och Ian Persson velat att jag skulle sjunga i deras band Black Balloons. Det var Rolling Stones- och Faces-inspirerad riffrock, men jag var inte intresserad just då. Sen hade jag frågat Björn om han ville vara med i Levity Ball istället, men han hann bara vara med på ett rep eftersom vår sista basist Samuel Hellberg flyttade till Stockholm. Så det slutade med att vi bildade ett nytt band. Det bandet blev alltså The Soundtrack Of Our Lives. När var första repet? – Jag tror det var i december 1994. Då var det jag, Björn Olsson, Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Sandsten som precis hade slutat i Whipped Cream. Ian Persson var ute och turnerade med Stonefunkers ganska mycket då, så han gled in lite senare. Och Martin Hederos kom in senare också. Sen fick vi vår första spelning den 3 mars 1995. Då hade vi redan spelat in med Johan Forsman i en liten studio och gjort en demokassett med tio låtar. Bland annat Mantra Slider och Endless Song som egentligen var en överbliven Carbide-låt. Sen var det låtar som Grand Canaria, Black Star, All For Sale, Chromosome Layer och From Gravity To Gold. Den sistnämnda var den första låten som jag och Björn spelade in. Det var den låten som fick oss att känna ”shit, nu kör vi”. – Då hade jag och Björn börjat umgås igen. Vi var ute och seglade och sånt. Han höll på med sina Ennio Morricone-skisser. Sen fanns en del grejer som var rätt flippade instrumentala passager som jag blev tilltalad av.
Ebbot Lundberg med ett bandfoto från Romelanda 1995.
Hur minns du The Soundtrack Of Our Lives första spelning? – Då tror jag att vi kallade oss Chameleon Ride, vilket var en Carbide-låt. Sen bytte vi till Jehovah Sunrise. Vi hade flera olika namn innan vi tog The Soundtrack Of Our Lives. Ett annat var Nobody Never som vi tog från en låt vi skrev. Den är fortfarande inte släppt... fan det måste jag skriva upp. Måste se till att spela in den. – Spelningen var i en ganska liten och sunkig lokal mittemot Bengans på Stigbergstorget i Göteborg. Jag tror det är där Mynt & Musik ligger i dag. Det var två tvillingtjejer som fyllde 25 år och hade fest. De jobbade på bokningsbolaget Motor som vi signade med. Den första låten vi spelade var April Come She Will, alltså en Simon & Garfunkel-låt. Sen körde vi tre Carbide-låtar och fyra Soundtrack-låtar. Hur skulle du beskriva spelningen? – Rätt så rörig fyllestämning, men publiken diggade tror jag. När skivbolaget Telegrams dåvarande chef Klas Lunding såg er spela på Underground på Kompaniet i Göteborg 1995 ska han tydligen ha börjat gråta för att ni var så bra. Vet du om det finns nån sanning i det? – Ja, det gör det faktiskt. Han hade redan fått vår första promo-kassett och han gillade den väldigt mycket, så han ville signa oss. Meningen var att vi skulle skicka runt den till olika ställen, men jag tror vi bara skickade den till tidningarna Sound Affects och Pop. Jag skrev nån pressrelease och tog med en bild på Herakles tolv storverk. Sen spred sig ryktet väldigt snabbt att jag hade startat ett nytt band. Hur minns du mötet med Klas Lunding? – Han sa inte så mycket. Det har han aldrig gjort. Han nickar och blinkar mest. Det går nästan inte att prata med honom (skratt). Men det roliga med honom är att han har nån slags konstig känsla för framgång. Han har nån sensor. Han är en businessman, även om han inte ger intrycket av att vara det. Därför blev jag rätt fascinerad av honom. – Han var väldigt engagerad, samtidigt som jag var otroligt målmedveten. Då såg jag sista skivan med Carbide som ett misslyckande. Jag kände att det var en halvmesyr, så när det var dags att göra första skivan med The Soundtrack Of Our Lives tänkte jag att: ”Den här gången ska det fan inte finnas en enda filler. Ingen ska kunna kritisera det vi gör”. Ni deklarerade tidigt att ni ägnade er åt ”arkeologiska utgrävningar på rockhistoriens bakgård”. Hur kom det sig att ni valde den musikaliska riktningen? – Min personliga uppfattning var att vi skulle sammanfatta all musik man hade blivit matad med. Jag ville att vi skulle skapa det sista riktigt bra rockbandet. Vi behövde inte bli störst i världen men definitivt bäst. Och jag vet att jag hade en idé om att vi skulle spela på Letterman. Jag kom ihåg när jag satt och kollade på när Deep Blue Something gästade hans talkshow. Jag tänkte: ”Vilket jävla skitband!” Istället hade det varit mäktigare om vi hade varit där och rivit av Galaxy Gramophone. Vi fick ju spela på Letterman några år senare, men då körde vi Sister Surround som visserligen är en bra låt. Men för min del hade drömmen varit att spela Galaxy Gramophone. Du har sagt att du kände dig lite gubbigare och lite äldre när bandet bildades. Men då var du ändå bara 28 år. – Jag vet. Men då hade jag mer åldersnoja än jag har nu. Jag tror det släppte när kaftanen kom in i bilden. Då kände jag att: ”Den här kan jag åldras med i värdighet”. Det spelade ingen roll vilken kroppshydda jag skulle få. En tidig och speciell händelse var när hela bandet umgicks en vecka i Romelanda 1995. Då valde ni att klä ut er i kvinnokläder och fira julafton tillsammans trots att det var midsommar. Kan du berätta mer om detta? – Huset i Romelanda var ett gammal lantställe som tillhörde en gammal vän till mig, Marcel Tuores, som är väldigt excentrisk. Han är en sån där konstnär som gör konst som väldigt få har sett. Han visar den inte för nån. När det blir dags att ställa ut drar han sig tillbaka. Han kommer aldrig till skott. Men jag hoppas att han gör det någon gång i framtiden, för han gör fantastiska tavlor. – Vi åkte dit för att spela in demon till första plattan och då hittade vi en massa kläder på vinden. Tantkläder från sent 1800-tal. Vi satte på oss det där, förutom jag. Jag tog istället nån mammaklänning och en studentmössa, för jag var för stor för de andra kläderna. Sen filmade Marcel oss med super 8-film. Den veckan blev nån slags start för bandet och vi ville dokumentera det. Men Marcel grävde ner filmerna. Han är en väldigt knepig figur. Sen grävde han upp filmerna efter några år och lade ut dom på nätet, men sen tog han bort dom. Vi visste inte riktigt hur vi skulle hantera det. Vi kunde inte samarbeta på det sättet. Men det blev i alla fall väldigt speciella inspelningar. Jag gillar känslan som finns i filmerna. – Om vi kommer göra nån återutgivning i framtiden kommer det ges ut tillsammans med låtskisser som är inspelade på 4-kanaliga rullbandare. Det finns verkligen grejer att plocka av. Vad betydde den veckan för bandet? – Jag tror den betydde mer för Marcel än oss (skratt). Nej, men det var en speciell vecka. Vi kände att vi hade nåt unikt. Inget snack om saken. Det var verkligen kul att spela in.
Jag har fått berättat av er producent Torsten Larsson att du skrev många av texterna till Welcome to the Infant Freebase i Warszawa, samtidigt som du vandrade runt och lyssnade på Björn Olssons demos i en freestyle.
– Ja, jag var väldigt mycket i Warszawa under den perioden, för min blivande fru jobbade som inköpare där. Så det var där jag skrev nästan alla texter. Jag gick runt på gatorna och kände in... satte ihop olika instrumentala teman som Björn hade spelat in.
Visslade han sina melodier redan då?
– Ja, det gjorde vi båda två faktiskt. Björn startade jättetidigt med det.
Minns du någon särskild låt som du skrev i Warszawa?
– Ja, en låt som Grand Canaria var väldigt tacksam att skriva. När Björn gav mig den demon lät det som att han satt infångad i en bur. Samtidigt hände en ganska fin grej som jag numera brukar berätta när jag spelar live. Björn skulle nämligen vakta en fågel. Den tillhörde hans flickväns väninna. Han ringde mig när jag var i Warszawa och sa: ”Du vet, jag skulle ju vakta den här kanariefågeln, men jag fick sån jävla ångest att jag var tvungen att släppa ut den. Men då hade jag glömt att stänga fönstret, så den stack”. Han var helt förstörd. Men några dagar senare hittade nån fågeln. Den levde. Och de lyckades faktiskt få hem fågeln och in i buren. Men då fick Björn ångest igen, så det slutade med att han köpte en till fågel så att den fick sällskap. Det var därför jag skrev textraden ”will you buy another one”. Det appellerade till hela den där ensamheten och existentiella ångesten. Så den texten kom som ett brev på posten.
1995 åkte du och Björn Olsson till Tjörn tillsammans för att skriva. Hur var den resan?
– Det där var en tripp vi gjorde innan Romelanda. Men vi hade egentligen ingen plan att skriva något album då. Det var jag och den gamla Mustasch-gitarristen Hannes Hansson som åkte nakna och fulla i en träsnipa från Göteborg och mötte upp Björn på Tjörn. Den enda låten vi spelade in där var Firmament Vacation, som jag då gav titeln The Soundtrack Of Our Lives. Det var då vi kände att något väldigt mäktigt inträffade. Sen åkte vi till Hållö där Björn oavbrutet spelade slingan som blev Theme From Hållö. Han satt säkert och spelade i tre timmar.
– Efter det gjorde jag och Björn en intervju med GP. Då hette vi Jehovah Sunrise. Men under intervjun sa Björn: ”Eller så kanske vi ska heta The Soundtrack Of Our Lives”. Jag tyckte först att namnet var lite långt men sen tänkte jag, varför inte? Då hade alla indieband namn som Pulp och Ash, så det kändes lite skönt att heta The Soundtrack Of Our Lives. Det var pretentiöst och stort. Men det var så det kändes när vi gjorde demon på Tjörn. Så när vi bestämde bandnamnet döpte jag om låten till Firmament Vacation.
I låten Firmament Vacation sjunger du om att bygga en ny värld, en ny dimension och ”make a soundtrack of our lives”. Det känns som att ni gjorde en tydlig programförklaring. Vad tänkte ni att ni ville skapa? – Vi ville skapa det sista stora rockbandet som sammanfattade den tid vi levde i innan den helt försvann. Likt en artist som dör för att sedan återvända till sitt gudomliga ursprung. Det var åtminstone min tanke. Jag tyckte det mesta…allt från Blur och Oasis till Lenny Kravitz lät ganska själlöst i mina öron jämfört med band som The Stooges, Love och The Beatles. Det saknades något som jag själv ville höra. Det gäller fortfarande kan jag säga.
Hur kom texten till Firmament Vacation till? – Texten var baserad på att mänskligheten var hitplanterad av en större civilisation. Ungefär som ett inspelat experiment. Likt en platta kunde livet i denna koloni delas in i dur och moll, som egentligen bara var en variant av flera existenser i universum. Lite Matrix-aktigt vill jag påstå.
Er producent Torsten Larsson har berättat att Welcome to the Infant Freebase spelades in i en liten studio med tekniska begränsningar under kort tid, men att det var det som var framgångsreceptet. Han säger: ”Rastlöshet, komplicerad teknik och väntan hade sabbat hela den skivan. Då hade vi garanterat inte hamnat i det flow som vi gjorde”. – Han har helt rätt i det. Sen hände mycket när vi spelade in. Det kunde vara så att två alkisar kom in i studion mitt under en session och stod och diggade. Eller så kom det in en full, påtänd kärring. På det sättet var det väldigt roligt och det fanns en skön känsla.
Hur skulle du beskriva inspelningen av skivan?
– Det var som att stå i en replokal och spela. Det enda vi egentligen argumenterade om var tempot i låtarna. Som Instant Repeater '99. Den lät som Down By The River med Neil Young i tempot. Den var jätteseg och absolut ingen hit. Så jag kände att: ”Fan, den måste gå snabbare”. Men då sa de andra: ”Nej nej, det ska den inte alls göra”. Så var det så fram och tillbaka. Fredrik Sandsten var arg och... Men så sa jag: ”Kan vi inte bara spela den snabbare en gång? Bara en gång?”. Och i den aggressionen satte vi tagningen. Men nu när jag lyssnar på den nu inser jag att den inte går så snabbt, fast innan dess var den ett riktigt sömnpiller.
– För övrigt var riffet i Instant Repeater '99 en variant på introt till skivan Tommy med The Who. Hela låten är ju som en fanfar. Kanske var det därför den gick hem i just Sverige, eftersom vi tydligen gillar fanfarer och idrott.
Enligt Torsten Larsson skrek du rakt ut efter tagningen ”Detta är en hit!”. Var det så tydligt?
– Ah, så var det. Samma sak hände med Sister Surround några år senare. Man bara känner det i pulsen på nåt sätt.
Jag har förstått att ni ville att debutskivan skulle vara en dubbel-CD, men att skivbolaget inte tillät det.
– Nej, de tyckte det kostade för mycket. Men det var inte en dubbel-CD, utan vi ville släppa en box. Om vi hade fått som vi velat hade alla låtar från andra plattan varit med. Jag hade faktiskt en idé om att vi skulle släppa den boxen och sen skulle vi vara klara. Folk skulle bara gapa och säga: ”Men va fan, var kom det här bandet ifrån?!”. Jag tycker det var en rolig idé, men det var trots allt bättre och roligare att ta det vidare.
Du har hävdat att The Soundtrack Of Our Lives skrev 70 låtar till debuten Welcome to the Infant Freebase. Stämmer det?
– Ja, det stämmer. Jag hade redan skrivit ett 40-tal låtar vid sidan om Carbide. Runt 15 av dom är fortfarande osläppta. Den musiken var lite mer åt David Crosby och Velvet Underground-hållet. En del av låtarna hamnade på The Soundtrack Of Our Lives plattor och två låtar gavs ut på min soloplatta (Little Big Thing och In Subliminal Clouds). Sen skrev jag och Björn låtar i ett rasande tempo, så det var nog mellan 60 och 70 låtar vi hade till första skivan. Alla kanske inte var helt färdiga, men nästan.
En av mina favoritlåtar med The Soundtrack Of Our Lives är Galaxy Gramophone som gavs ut på er första EP. Varför kom inte den med på albumet?
– Vad glad jag blir att du gillar den. Det är en av våra bästa låtar. Lätt. Den kör jag live numera med The New Places Orchestra, men i en jazzversion, typ Sun Ra... Men hur som helst, vi tänkte att Galaxy Gramophone, Grand Canaria och Instant Repeater '99 inte skulle vara med på skivan, utan bara på första EP:n Homo Habilis Blues. Men då tyckte skivbolaget att Grand Canaria och Instant Repeater '99 var tvungna att vara med på skivan. Jag kan kanske hålla med om det nu, men då tyckte jag inte det.
Ni hade alltid väldigt starka öppningslåtar på era album och Welcome to the Infant Freebase var inget undantag. Var det givet att ha Mantra Slider som första spår?
– Ja, när vi spelade in plattan var det inget snack om vilken låt som skulle inleda. Inte heller vilken låt som skulle avsluta. Dock var Jehovah Sunrise en stark kandidat som sista låt, men den hamnade som bekant på andra plattan istället. Så det blev Legend In His Own Mind, vilket är en hyllningslåt till Lou Reed. Eller mitt sätt att hylla. Den har ju inte direkt nån smickrande text.
Den första musikvideon (Instant Repeater '99) spelades in på Naturhistoriska museet i Göteborg, men när det var dags att spela in musikvideon till låten Mantra Slider så reste ni till Kairo. Hur kom det sig?
– Tanken var att vi skulle göra en video till Firmament Vacation och då skulle vi stå och spela låten i en lokal under Sfinxens ena tass. Men det blev inte så eftersom vårt dåvarande engelska bolag vill ha Mantra Slider som singel. Sen när vi åkte ner till Kairo var det en av de varmaste dagarna där. Det gick nästan inte att andas, så mer än hälften av all film smälte. Då hade vi filmat helt fantastiska grejer, som när vi var i De dödas stad. Fan alltså... Det var för jävligt att de filmerna blev förstörda. Det gjorde att vi fick väldigt begränsat med material att jobba med. Det blev inte alls som vi tänkt oss. Dessutom blev alla magsjuka, förutom jag och Isse (Ismael Samie).
Du nämnde att bebisbilden på omslaget till Welcome to the Infant Freebase var avsedd för ditt gamla band Levity Ball. Hur hittade du bilden?
– Bilden är tagen av Ulf Thorén, en person som jag aldrig har träffat. Det är alltså inte den sängrökande tv-profilen Ulf Thorén, utan det var min frus pappa som dog 1967. Han var nära vän med Jan Johansson, Ingmar Glanzelius och alla de där gamla jazzmusikerna. Han gjorde några skivomslag, bland annat till Jan Johansson, Georg Riedel och Arne Domnérus. Men han var egentligen chef för Kodak i Göteborg och jobbade som fotograf för den amerikanska tidningen Life. Han spenderade en del tid i 50- och 60-talets jazzkvarter i New York. Han var en cool snubbe, så det var synd att jag aldrig fick träffa honom. Det finns skithäftiga bilder som han har tagit på gamla jazzgubbar. Han arbetade lite som snubbarna i Mad Men har jag hört. Men när jag såg den bilden som vi använde till omslaget tänkte jag bara att ”den där bilden måste bli omslaget till världens bästa platta”. Jag tror det var redan 1993. Bilden föreställer min fru och är faktiskt tagen i födelseögonblicket.
Otroligt. Vad var det du såg i den bilden?
– Jag såg hela existensen. Separationsångesten när du kommer ut i en ny värld. Bilden uttrycker det så jävla bra. Jag kom ihåg att jag bara tänkte: ”Vilket jävla omslag!”.
– Jag gillar tanken att bygga nånting utifrån en bild, för sen köpte jag nån Talisman-bok från Tyskland och det är därifrån alla bebisar i texthäftet kommer från. Vi ville att layouten skulle kännas föråldrad.
Efter att Welcome to the Infant Freebase släpptes belönades ni med en Grammis i kategorin Årets nykomling. Hur kändes det att ta emot ett pris efter att ha släppt skivor i tio år?
– Det kändes ganska löjeväckande faktiskt. Men vi blev plötsligt ”kända” på gott och ont. Sen hade jag varit utanför Grammis-världen och den kommersiella världen så länge, så jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag minns att ingen i bandet ville gå upp på scenen och ta emot priset.
– Jag tyckte också det var jobbigt att göra intervjuer i början. Jag var misstänksam mot omgivningen och kände mig inte bekväm. Jag kände ofta: ”Det ska väl du skita i. Jag vet inte vad jag ska svara dina frågor. Ta och lyssna på skivan istället” (skratt). Men sen blev jag van och nu är det inga problem. Nu är det oftast rätt roligt.
När ni släppte er debutskiva fanns det faktiskt inga andra som lät som er. Ni blev en stor kontrast till 90-talets svenska indieband som hade allt annat än stora gester. Vad tyckte du om musiken i Sverige på den tiden?
– Jag tyckte och tycker fortfarande att det är väldigt ointressant musik. Med väldigt få artister som undantag.
I en intervju med tidningen Pop från 1998 sa du att ”om jag fick styra musiken i vårt band till hundra procent så skulle den nog låta som band som The Germs, Black Flag, Bad Brains, Minor Threat och Dead Kennedys”. Ville du att bandet skulle ha ett annat sound?
– Absolut inte. Jag ville snarare att vi skulle låta som Pink Floyd, typ Live at Pompeii. Men jag tror det var ett ironiskt svar eftersom vi precis hade blivit kallade proggrockare av nån töntig journalist. Det var nog en reaktion på det.
Det har skrivits många gånger om din och Björn Olssons ansträngda relation – både i Union Carbide Productions och The Soundtrack Of Our Lives. I en intervju med tidningen Sonic från 2016 pratade ni om hur ni alltid har haft svårt för att umgås och att ni vid ett tillfälle låg ner i rabatterna utanför Statoil och höll strypgrepp på varandra. Varför funkade det inte mellan er?
– När det gäller Carbide tror jag han hoppade av eftersom hans mamma inte gillade vårt dåliga rykte. Dessutom ville han ersätta trummisen Henrik Rylander med Dolores-profilen Ismael ”Isse” Samie, vilket jag inte tyckte var en så bra idé. Men konflikten i The Soundtrack Of Our Lives handlade mer om att Björn inte ville ha med någon annan kompositör, vilket jag tyckte var lite löjligt. Han ville att vi två skulle vara de som skrev allt i bandet, typ modell Rolling Stones. Medan jag tyckte att bästa låtidén skulle vinna. Ta låten Broken Imaginary Time som egentligen skulle varit med på första plattan. Det är en av de bästa låtarna vi gjort och den har Kalle skrivit. Björn försökte stoppa den processen, som när jag och Ian skrev Instant Repeater '99. Då ville han lägga in ett stick i låten bara för att vara med på ett hörn. Visst, det var ett bra stick och det är klart att vi tog med det. Men jag gillade inte den grejen. Jag tyckte att vi skulle jobba tillsammans som en grupp och för mig spelade det ingen roll vem som skrev låtarna. Det är alltid summan av allt som har tilltalat mig. Men jag kan också tänka mig att jag uppfattades som väldigt dominant när det gällde slutresultatet, eftersom jag sjöng och skrev texterna.
1997 hoppade Björn Olsson av bandet och Mattias Bärjed från Nymphet Noodlers ersatte. Var det väntat? – Ah. Det började så smått under slutet av inspelningarna 1996. Lite på grund av att Instant Repeater '99 snabbt blev en hit när vi släppte debut-EP:n. Den låten skrev jag mestadels tillsammans med Ian, vilket jag tror ledde till att Björn ville sparka Ian. Något som jag inte riktigt förstod och satte mig emot. Sen började en lite förtalskampanj mot mig från hans sida för att, som jag upplevde det, skapa dålig stämning i bandet. Då kände jag att det var en tidsfråga innan han skulle hoppa av.
Till GP sa Björn Olsson: ”Både jag och Ebbot hade behövt aktiv psykhjälp om vi skulle funka ihop (...) Det är inga problem med de övriga i bandet men jag och Ebbot går inte ihop. Det har i och för sig nästan alltid varit så, men nu är det värre än vanligt och det känns inte roligt längre”.
– Jag blev faktiskt jävligt förbannad och irriterad över det, för det var genom den artikeln jag fick veta att Björn hade hoppat av. Han hade inte meddelat oss i bandet först. Det var extremt genomruttet.
Hur kändes det för dig när han hoppade av? – Det var som ett svek som återupprepade sig. I Carbide ville han sparka Henrik Rylander och nu ville han plötsligt ha bort Ian Person. Jag blev lite matt och kände: ”Va fan, kan vi inte snacka med varandra istället?!”.
Kort därefter gjorde GP en intervju med både din och Björn Olssons mamma eftersom ni inte ville ställa upp på intervju tillsammans. Kommer du ihåg det?
– Ja, det gör jag. Jag blev riktigt arg över det. Jag tyckte det var ett övertramp att göra så. Sen om man läste texten såg man ändå vilka roller jag och Björn hade. Han var egentligen ganska bortklemad av sin mamma. Det var inte jag. Jag är raka motsatsen. Det framgick ganska tydligt. Men texten kändes mest trams.
Hur förändrades bandets dynamik av att Björn Olsson hoppade av och Mattias Bärjed kom in?
– Det blev betydligt enklare att jobba som grupp och med Mattias Bärjed fick vi en ny musikaliskt pådrivande styrka. Jag hade beundrat Mattias som musiker och låtskrivare sen jag producerade Nymphet Noodlers 1994. Han var den som kom med färdiga låtidéer till skillnad mot Björn och Ian som mer kom med fragment som jag kunde göra färdigt.
Du och Björn Olsson hann ändå skapa många fantastiska låtar ihop. Vad var det som fick er att klicka musikaliskt? – Vi var båda lite överkänsliga outsiders. Vår energi som individer funkade bra i musiken men inte privat. Det var genom musiken vi kommunicerade.
Jag har förstått att ni i bandet har filmat och dokumenterat mycket av det ni har gjort. Varför har det varit viktigt?
– Jag vet inte, men nånstans i bakhuvudet har jag nog tänkt att det skulle vara kul att kolla på i framtiden. På första turnén hade vi ett filmteam som åkte med oss och från 1996 och framåt så filmade jag mycket. Inte nödvändigtvis live-spelningarna, utan mer det som hände bakom kulisserna. Jag har säkert 500 timmar filmat material med The Soundtrack Of Our Lives i den där lådan (pekar på en kista).
Kommer ni att släppa detta i framtiden?
– Det kommer vi förhoppningsvis göra. Men vi skulle nästan behöva göra en tv-serie, för en film skulle inte räcka.
När tidningen Sonic listade de 100 bästa svenska albumen genom tiderna utsåg de Welcome to the Infant Freebase till det 8:e bästa. Tycker du att det är den bästa skivan som ni har släppt?
– Nej, det tycker jag inte. Känslomässigt är den väldigt viktig, för det kändes som en comeback efter Carbide. Det var en befrielse att släppa den skivan.
– Jag tycker mest om Communion för tillfället. Det var faktiskt den enda plattan där vi inte bråkade i bandet. Alla var väldigt delaktiga. Då tänkte vi nog också att det skulle bli den sista plattan... och det blev på ett sätt. Throw It to the Universe som blev vår sista skiva bestod nämligen bara av gamla inspelningar som vi inte hade gjort klart. Det var egentligen bara titelspåret som var en ny låt.
– Men jag tycker att Welcome to the Infant Freebase, Behind the Music och Communion är de skivorna som sticker ut lite mer. De är likvärdiga.
Har du nån favoritlåt på debutskivan?
– Jag gillar For Good. Den har en viss ödslig mystik över sig. Men jag tycker hela plattan är underbar att lyssna på. Det finns inte en enda filler. Jag tycker den har ett perfekt flow.
2012 splittrades bandet. Tror du att ni kommer återförenas nån gång i framtiden? – Jag känner inte suget för det just nu, men det kommer säkert hända. Vi får se hur det blir. För min del är det tidigast om några år. Först måste jag genomföra de andra grejerna som jag har planerat musikaliskt.