1967 släppte Lill Lindfors sitt samba- och bossa nova-inspirerade album Du är den ende. Med låtar som Jag tycker inte om dej, Fri som en vind och titellåten Du är den ende lät hon som ingen annan. Nu berättar hon om den oförglömliga resan till Brasilien 1966, inspelningen i Europafilms studio tillsammans med Marcus Österdahls orkester och när hon tackade nej till erbjudandet från Peter, Paul & Marys manager om att åka över till USA.
Text: Martin Lysell
Foto: Maria Östlin
September 2019 – Park Avenue, Göteborg
Publicerat: 3 oktober 2019
I mitten av 1960-talet var du en välkänd och etablerad revy- och musikalartist. Då gjorde du helt plötsligt ett album som hämtade inspiration av samba och bossa nova. Hur blev det så?
– Det berodde på mitt intresse för jazz och det var Stan Getz som förde in mig i den världen med låtar som Menina Moca och The Girl From Ipanema med Astrud Gilberto. Sen förstärktes det när jag och musikern Bengt-Arne Wallin åkte över till Brasilien 1966. Det var en fantastisk upplevelse när jag hörde låten som jag senare gjorde om till Fri som en vind. Den heter Canto de Ossanha. Ossanha betyder havshud. Låten är skriven av Vinicius de Moraes och vi hörde den på en föreställning där han läste poesi. Han var till åren kommen redan då. Jag förstod inte riktigt allt han sa trots att en tolk var där, men det var spännande att följa med. Det var i högsta grad vacker poesi. I Brasilien har man ett speciellt sätt att uttrycka sig. Man kan prata om hjärta och smärta i sångtexter. Det ingår i den kulturen. Det har vi inte i Sverige, för vi tycker det blir pekoralt.
– Jag tog med mig massor av musik därifrån som jag lät svenska låtförfattare skriva text till. Fördelen var att de inte förstod vad texterna betydde och vad de stod för. Så de skrev svenska texter som handlade om helt andra saker. Låten Fri som en vind blev väldigt läcker. Den skrevs av Björn Lindroth och den blev speciell för mig. Den passade mig bra eftersom jag var så kvinnomedveten.
Tycker du själv att Du är den ende sticker ut jämfört med dina andra album?
– Ja, det tycker jag. När jag spelade in den hade den brasilianska musiken sköljt in som en våg och det inspirerade mig väldigt mycket, det rytmiska och lätt dansanta. Det hörs i låtar som Jag tycker inte om dej och Hör min samba.
– Låten Jag tycker inte om dej – den blev verkligen en hit. Förmodligen på grund av man inte riktigt förstod vad jag menade. Och jag har nog själv inte förstått den texten. Den går så här: ”Och när du lyckats lura mig till prästen. Och han har frågat, och jag svarat ja. Då står du där och tänker att förresten. Vad var det nu min maka alltid sa?"
– Alltså vänta nu, är han gift? Begår han bigami eller? Men jag tänkte, texten får väl vara så. Folk får undra över det. Och jag har aldrig fått tillfälle att fråga Åke Wihlney som har skrivit den. Men Jocke Johansson som gjorde musiken gillade inte att jag gjorde om den till en bossa novalåt. Hans version gick i fyrtakt, så den hade en helt annan rytm.
Men det känns som att låten inte hade levt kvar på samma sätt om du inte hade gjort om den.
– Nej. Den var lite fyrkantig. Ibland vinner texter på att de hänger ihop med det rytmiska. Det har alltid intresserat mig. Det var samma sak när jag senare gjorde om Den blomstertid nu kommer till en 6/8-låt. Den blev lite soligare. Folk kan vara vana att höra en låt på ett visst sätt, men om man ger låten en annan rytmisk dräkt så lyssnar man på ett annat vis. Man blir mer fokuserad på texten.
Det var 1966 som du åkte till Rio de Janeiro med musikern Bengt-Arne Wallin efter att ni hade blivit inbjudna att skriva en låt till en musikfestival – en låt som fick namnet Hey tyste man och som du sjöng in. Hur skulle du beskriva den resan?
– Oj... det var helt fantastiskt att komma till Brasilien. Då hade jag lyssnat på Sérgio Mendes och João Gilberto ett tag, så den brasilianska musiken fanns redan i mitt liv. Det var en upplevelserik resa på många plan. Det var den första musikfestivalen i Rio de Janeiro och hela gräddan av brasilianska musiker var inbjudna. Där fanns underbara gitarrister och artister som João Gilberto, Tuca, Gilberto Gil och Baden Powell. Det var konserter på alla håll och kanter och det var sambaskolor. Även kompositören Henry Mancini var inbjuden. Du vet, när Brasilien gör någonting, då gör man det stort. Själva festivalen ägde rum på Maracanã-stadion. Förstår du? Det var inga fjuttiga saker. Jag har varit i Brasilien flera gånger sen dess. Men den första gången var överväldigande.
– Jag fick chansen att sitta och sjunga med Laurindo Almeida som var världsgitarrist och jag besökte en sambaskola där jag blev utnämnd till Reina, drottningen av samba. Jag kommer också ihåg att det var så fuktigt. Det hade jag aldrig upplevt innan. Kläderna torkade aldrig.
– Sen fanns det en baksida av Brasilien som jag upplevde och det var favelorna. Jag minns när barnen som bodde där kom fram och tiggde mat vid borden när vi åt. Eller när de gick längs stranden och letade efter mat samtidigt som folk offrade mat till havsguden. Sen kommer jag ihåg när vi blev inbjudna till en fest hos nån miljonär med olympia size-pool. Huset låg högt uppe i bergen och på vägen dit åkte vi genom favelorna. Jag kände så klart till att det fanns favelor, det hade jag redan sett i filmen Orfeu Negro. En jättefin film. Men att uppleva det på egen hand blev nåt helt annat. Jag blev väldigt tagen av det. Sen dess har jag jobbat med brasilianska barnhem.
Vad var det som lockade dig med samba och bossa nova? – Att det är så rytmisk musik. Och jag är väldigt rytmisk och dansant. De kroppsrörelser som uppstår tilltalar mig. Det passar mig så otroligt bra. När du växte upp hängde du i Stockholms jazzkretsar med bland annat Einar Hecksher och lyssnade mycket på artister som Art Blakey And The Jazz Messengers, Modern Jazz Quartet och Ray Charles. Du hade aldrig en tanke på att spela in en renodlad jazzskiva? – Jo, det fanns det säkert. Det hade jag gärna gjort. Men det var inte intressant eftersom alla grammofonbolag ville ha hitlåtar. Och i jazz finns inga hitlåtar. Så det närmsta jag kunde komma var den brasilianska musiken. 1966 kom du tvåa tillsammans med Svante Thuresson i Eurovision Song Contest med låten Nygammal vals. Hur såg din relation till schlager ut? – Jag var inte så road av schlager. Jag har alltid fokuserat på text och den brasilianska rytmiken. Det har varit viktigt att kunna göra en text till min. En låt som Fri som en vind är ju ingen schlager. Albumet Du är den ende spelades in live i Europafilms studio tillsammans med Marcus Österdahls och Sven-Olf Walldoffs orkestrar. Hur skulle du beskriva inspelningen? – Det var fantastiskt. Eftersom vi spelade in live med orkester blev min insjungning också ett framträdande. På ett sätt var det svårare, för orkestern fick inte spela fel. Då var vi tvungna att ta om allt igen. Samma sak om jag sjöng fel. Men annars var det väldigt livfullt att spela med en hel orkester. Det är klart att det är lättare att gå in själv i en studio och spela in, men jag tycker gärna att man kan vara med och sjunga så att musikerna hör vad man sjunger. Det blir en annan nerv då. – Men det var en märklig situation att stå där inför hela orkestern. Och så kom den där, ”dang dang” (hon imiterar basgången på Du är den ende). Jag tror faktiskt att den bidrog till att sälja skivan. Man hajade till när den kom. Man bara: ååh! Jag har också förstått att bas är ditt favoritinstrument. Varför då? – Basen representerar hjärtat och pulsen. Det är därför jag är så förtjust i bas. Titellåten Du är den ende är en omarbetad version av det gamla musikstycket Romance d’Amour. Hur tog den låten form? – Det började med att gitarristen Roland Bengtsson spelade det musikstycket. Hans inspelning hördes ganska mycket på radion, så den fanns tidigt i mitt liv. Sen när jag jobbade med Owe Thörnqvist hade han också lärt sig det här stycket på gitarr. Så han skrev en text till det som heter Fröken Andersson vittnesbörd. Det var en kommentar på svenskarnas charterresor, hur vi reste till Costa del Sol i Spanien och blev bruna och hamnade under borden. Det var den första texten till det stycket och det var roligt att sjunga den, för den var väldigt vitsig. – Sen var Miriam Makeba på besök på Berns medan jag spelade West Side Story. Då sjöng hon en engelsk version som heter Forbidden Games och som var med i en film med samma namn. Den går så här: ”Though it's forbidden for my arms to hold you. And though it's forbidden, my tears must have told you. That I hold you secretly each time we meet. In these forbidden games that I play”. Så min producent Curt Peterson lämnade över den texten till Bo Setterlind och den blev inspiration till Du är den ende som han skrev. Han använde även raden: ”Still, I've been content to be part of this fantasy, part of this game that I play”. – Vid något tillfälle påstod han att texten handlade om Jesus eller Gud, men det sa han aldrig till mig när vi spelade in den. Var och en får göra sin tolkning. Vad representerar låten Du är den ende för dig? – Jag är väldigt förtjust i den. Jag spelade den senast igår i Stenungsund. För mig symboliserar låten den hemliga delen av vår längtan och våra önskningar. Jag tror att man tilltalas av det. Kanske den där kärleken man aldrig fick. Den som aldrig blev. Och det är den som lever vidare. Inte alla, men många har det där inre livet som man kanske aldrig berättar om.
8 maj 1968. Lill Lindfors får Expressens guldskiva för Du är den ende. Från vänster: Bo Setterlind, Marcus Österdahl, Lill Lindfors, Curt Peterson och Ivan Nordström.
Låten Jag tycker inte om dej släpptes redan 1965. Det känns som att den lät som inget annat då, speciellt med din unika och självsäkra stämma och raderna ”jag tycker inte om dig, håller inte av dig, men jag känner väldig sympati”. Håller du med om det?
– Ja, det gör jag. Texten blev en förlaga till Magnus Ugglas Jag mår illa (skratt). Men han tog i lite mer. Det var speciellt på den tiden att man vågade säga ”jag tycker inte om dej” i en schlagertext. Det var ett ovanligt språkbruk och det var därför jag fastnade för den. Det var roligt att göra den.
Jag tycker en av dina styrkor som artist är sättet du gör en låt till din låt. På samma sätt som Nina Simone nitade fast sitt DNA i sin musik. Hur arbetade du med att forma låtarna på ”Du är den ende”?
– Jag är beroende av text – att den har ett uttryck och att jag kan göra nånting av texten. Av låtarna på Du är den ende var det nog bara Ingen kom som jag inte hade nån koppling till. Den gjorde jag för att vi behövde en låt till och det var min producent Curt Peterson som gav den som förslag. Men annars gick jag in väldigt mycket i låtarna. Om jag är engagerad i en text så känner jag att jag verkligen kan göra den till min egen. Texter har alltid varit väldigt viktigt för mig. Men det är också för att jag inte är nån stor sångare, utan jag är en bra tolkare.
Under din karriär har du varit väldigt mån om att lyfta fram dina medmusiker och inte bara själv ta emot alla hyllningar. Hur skulle du beskriva samarbetet under inspelningen?
– Det funkade väldigt bra, men allt var ganska nytt för mig. När jag tänker tillbaka ser jag mig själv stå där i den där stora studion. Mitt i orkestern. Jag minns det som en blandning av kaxighet och blyghet. Många av musikerna var otroligt rutinerade, så jag var nog lite starstruck av det gänget.
– Sen hade jag en underbar skivproducent i form av Curt Peterson. Vi kompade bra. Och han plockade fram bra låtar. Det var han som tog fram En sån karl och senare En man i byrån (släpptes 1969). Den låten blev kopplad till feminismen och det var ett medvetet val av mig. Den amerikanska förlagan heter If you can put that in a bottle och handlar om att ha en kvinna i en flaska. Sen när man tar bort korken ska hon stiga upp och vara den perfekta drömkvinnan – som anden ur flaskan. Det var en lite tuff låt av Billy Meshel, men när jag hörde den kände jag att vi var tvungna att hitta en svensk text som passade mig. Det slutade med att Peter Himmelstrand skrev en text. Jag var kvinnomedveten redan då, så jag kände att den blev jättebra.
– Sen trodde folk att jag sjöng om en sexleksak, en dildo. Det var efter en insändare där personen skrev att ”jag vet nog vad Lill Lindfors sjunger om”. Så under lång tid sjöng jag inte den.
Du spelade också in engelska versioner av låtarna Du är den ende och Fri som en vind. De fick namnen Let go och Love never ending. Fanns det en tanke på att satsa på utlandet?
– Ja, lite grann. Det fanns ett intresse från Peter, Paul & Marys manager. Han ville ha över mig till Amerika, men jag tackade nej till det. De ville göra om mig, men det ville inte jag. Jag kom ihåg att han sa att man kunde göra min ena framtand lite rakare, eftersom den var sned.
– Sen hade jag massor med andra planer. Jag var på Knäppupp, spelade med Owe Thörnqvist och gjorde radio på natten efter föreställningar. Så hela 60-talet var dubbla eller tredubbla tjänster. Som det är när man blir upptäckt. Då tackar man ja till allt. Det var en otroligt intensiv period. Men allt började med revyer och att jag stod på scenen. Att fick jag spela in plattor berodde egentligen på att jag började bli lite känd.
Du är den ende blev en enorm succé. Albumet såldes i otroliga upplagor, vilket gav dig en diamantskiva 1968. Vad tror du framgången berodde på?
– Jag har svårt att svara vad det beror på. Men låtarna gick bra att dansa till. Det vet jag att jag fick kommentarer på. Nuförtiden dansar man väl inte på fester längre? Man sitter nog och dricker vin. Men på den tiden hade folk fest hemma – och dans. Och skivan passade jättebra till det. Det fanns en dynamik med snabba och långsamma låtar. Så man kunde spela hela LP:n och både dansa och lyssna på den. Och ofta avslutade man aftonen med Du är den ende.
Hur påverkades du av den framgången?
– Jag hade redan det där andra livet med revyer och egna föreställningar, så grammofonlivet var inte mitt huvudsakliga fokus. Jag har heller aldrig gjort som artister gör i dag när de släpper en ny skiva och bara fokuserar på den. Därför påverkades jag nog inte så mycket.
När du gjorde dig ett namn som revyartist på 1960-talet har du sagt att du tänkte att det inte skulle vara nåt långvarigt, utan att du skulle börja studera medicin. När släppte du de tankarna?
– Jag vet inte, men det fanns med ganska länge. Det tilltalar ju fåfängan att bli känd och börja tjäna pengar. Jag fick göra massor med tv och det är klart att det var lätt att skjuta upp studierna. Så jag levde länge i landet Senskajag, alltså sen ska jag. Och jag tror att jag fortfarande lever kvar i det landet.
I en intervju med Tidningen Vi från 2017 sa du att du önskade att du hade studerat musik för att kunna skriva arrangemang. Varför blev det aldrig så?
– Jag har varit för lat och har jag hela tiden omgivit mig med skickliga musiker och arrangörer. Det kombinerat med att jag har levt i landet Senskajag.
Till sist. Har du en favoritlåt på albumet?
– Fri som en vind. Det finns nån sorts styrka och kvinnofrigörelse i den. Att vara kvinna och ha ett alldeles eget liv. Det är något som jag alltid har varit medveten om.