Lizette Lizette: "Inte ens synthbolagen ville ha mig"

Text: Martin Högqvist

Foto: Jimmy Ohliv och Josephine Golan

Lizette Lizette står bakom ett av årets bästa svenska album NON – en dansant, synthdriven och strålande hyllning till alla icke-binära. Vi mötte upp hen för att prata om att ta revansch, skapa sin egen genre queerbody och att finna och förlora sin själsfrände.

Juni 2019 – Café String, Södermalm i Stockholm

 

Nu sitter vi på Café String. Jag förstår att det är ett ställe som du har spenderat mycket tid på. Vad betyder platsen för dig?

– Mycket. Jag har hängt här sen jag var 15 år. Jag har gjort allt på det här stället. Allt från att lära känna mina första bästa kompisar och träffa Gudrun Schyman till att hämnas på psykopater och planera massor av musikvideos.

 

Varför blev Café String ditt ställe?

– Det började med att jag läste Berny Pålssons bok Vingklippt ängel när jag var 13 år. Jag var ganska ensam då och min största dröm var att träffa likasinnade kompisar. Hon skrev i boken att hon alltid brukade hänga här och då tänkte jag att det var här jag kunde träffa coola kompisar. Då började jag åka hit, men jag vågade aldrig prata med någon. Jag gick in, blev livrädd och gick härifrån.

 

Du är uppväxt på Värmdö. Hur var det att växa upp där?

– Det var väldigt isolerat. Vi bodde långt ifrån min skola och det var mycket skog runt omkring. Sen hade jag strikta tider hemma. Jag fick nästan inte vara ute nånting för mina föräldrar.

 

Du har beskrivit ditt hem som konservativt. På vilket sätt var det det?

– Min mamma är från Peru och växte upp som katolik. Det gjorde att de värderingarna följde med i min uppväxt. Och min pappa är en vanlig 50-talistgubbe. Därför var de lagda åt det konservativa hållet. Men under årens gång har jag pushat det. Mycket. Det har varit en trög och långsam resa med mycket tjat och bråk. Speciellt när jag bodde hemma. Men sakta men säkert började de förstå sig på mig, min värld och vad jag ville. I dag är de totalt förändrade. Min mamma är jättestolt över mig. Hon går i Pride-paraden med mig och vill att jag ska starta en queer-revolution tillsammans med mina vänner. Så det är ganska stort för mig.

 

Du har sagt att du kände dig annorlunda tidigt. Redan från dag ett i första klass. Hur märkte du det?

– När jag gick på dagis var jag ganska dominant och körde min grej. Jag älskade att bestämma vad vi skulle leka och vem som skulle göra vad. Men när jag började i ettan blev jag snabbt ett mobboffer. Jag tror det blev en kulturkrock. Jag kom dit i fina klänningar med spetsstrumpor och diadem medan de andra barnen hade JC-jeans och magtröjor med Spice Girls. Sen fattade jag nog inte de sociala koderna, så jag klickade inte med dom i min klass.

 

Hur påverkades du av det?

– Jag blev väldigt ensam och istället för att vända mig till min omvärld så gick jag in i mig själv. Det gjorde att jag började drömma mig bort. Jag levde mer och mer i min egna fantasivärld.

 

Vilken värld drömde du om?

– Jag ville bli vuxen. Så jag drömde om hur det skulle bli. Jag skulle ta revansch och visa dom jävlarna.

 

Du har sagt att ditt liv förändrades när du var 13 år och fick Hole-skivan Live Through This av din morbror. Kan du förklara vad som hände?

– Innan min morbror började ge mig en massa skivor lyssnade jag mest på Mariah Carey, Celine Dion och Whitney Houston. Jag gillade många av deras ballader. Men sen fick jag både Live Through This med Hole och en Nirvana-skiva av honom. Då hade jag precis fyllt 13 år och hade nog blivit mogen för den musiken. Holes skiva blev helt världsomvälvande för mig. Jag kände ”shit, vad är det här?”. Musiken talade till ilskan som jag hade byggt upp. Den tog fram nåt i mig som jag hade tryckt ner under alla år som jag hade varit mobbad. Helt plötsligt tände jag till. Jag ville ta fram den ilskan och uttrycka den.

 

Hur förändrades du som person?

– Jag förändrades över en helg. Jag gick från att ha varit en tyst mes med kläder från Lindex barnavdelning till att använda kajal, gå i trasiga jeans och lyssna på Hole i min bärbara CD-spelare.

 

Det låter ganska modigt.

– Ja. Men det spelade typ ingen roll. Om jag ändå inte var accepterad och inte fick vara med så kunde jag lika väl se ut och vara som jag ville. Jag kände att jag inte hade nåt att förlora. Det var bara skönt att få uttrycka mig själv.

Som tonåring har jag förstått att blev du besatt av 80-talet. Vad var det som du drogs till?

– Jag har alltid varit väldigt nostalgisk. Sen kollade jag mycket på VH1. Det var typ det enda jag gjorde. Och helt plötsligt började de visa en massa coola videos och dokumentärer om olika 80-talsband. Sen var det en dokumentär som handlade om New Romantic-rörelsen som jag blev jätteintresserad av. På den vägen var det. Och samtidigt visades filmen G – som i gemenskap på TV4 Film. Jag tyckte att alla såg så coola och snygga ut. Då började jag känna att det här var min grej, för när jag började min alternativa resa med Hole och grunge var det ändå nåt som saknades. Jag gillar egentligen inte gitarrbaserad musik och jag gillar inte heller kommersiell musik. Så när jag fick se Reeperbahn som Nürnberg 47 i G – som i gemenskap och alla de här musikvideorna och dokumentärerna så föll allt på plats. Då slog det mig: ”Jag gillar ju synth”. Då blev jag helt besatt, gick in i det och blev retrofil.

 

Hur yttrade sig ditt intresse för 80-tal?

– Det där gick också över en natt. Jag är ganska snabb på det sättet. Jag grävde i min mammas och morbrors garderober och rotade fram deras 80-talskläder. Sen klippte jag håret som Cyndi Lauper, snodde min brorsas gamla freestyle och gick till skolan.

 

När började du själv skapa musik?

– Det var när jag började gymnasiet. Jag hade ju haft min hemliga dröm om revansch och jag bar också på en hemlig dröm om att bli artist och stå på en scen. Det hade jag drömt om sen jag började lyssna på Mariah Carey. Men det kan även ha varit tidigare, för jag har hittat en teckning från när jag var fyra eller fem år där jag hade ritat mig själv och skrivit ”när jag blir stor ska jag bli sjungerska”.

 

– När det var dags att välja program på gymnasiet bestämde jag mig för att söka musikutbildningar. Det skulle bli början på mitt nya liv, min chans att blomma ut och min väg till att hitta kompisar som var som jag. Men jag vågade inte att gå på nån audition, förutom en. Och på den skolan kom jag in. Det var singer/songwriter-linjen på Värmdö gymnasium. Då hade jag börjat spela gitarr, så det var det enda jag hade att jobba med. Men jag gillade ju inte gitarrmusik. Jag ville göra elektronisk musik. Det slutade i alla fall med att jag bara skrev en massa deppiga låtar på gitarr under hela gymnasiet. Men när jag slutade gymnasiet sökte jag till SAE Insitute som är en produktionsskola i Solna. Det var där jag lärde mig att producera. Då kunde jag äntligen börja göra musik som jag ville att den skulle låta. Det var en helt ny värld som öppnade sig.

 

När du släppte ditt debutalbum Queerbody 2016 var det också namnet på en ny genre som du skapade. Hur uppstod den idén?

– Det är en genre där jag får göra vad fan jag vill. Jag har aldrig har känt att jag vill hålla mig till en genre och jag vill känna mig att fri att skapa den musik jag vill. Jag inspireras av så många olika saker och har en helt egen vision om hur min musik ska låta. När jag skrev Queerbody var jag väldigt inne på den belgiska dansgenren new beat samtidigt som Madonna alltid har varit en stor influens.

 

Ditt senaste album NON från 2019 är en hyllning till alla icke-binära. Varför var det viktigt för dig att skivan skulle ha det temat?

– Därför att jag blir felkönad hela tiden. Jag är ingen girl och det är daglig kamp för mig att bli kallad för hon. Ibland säger jag till men det är inte alltid jag orkar ta den fighten. Så med skivan jag ville göra det så tydligt som möjligt för alla att jag är icke-binär. Det började med att jag skrev låten Non och sen kändes det som att budskapet var så starkt och viktigt för mig att jag bestämde att döpa hela skivan till det.

 

Albumsläppet firades på klubben AQueerium som du och dina vänner står bakom. Kan du berätta om kvällen?

– AQueerium är en klubb som jag vill fortsätta med. Än så länge vet jag inte riktigt när, hur och var. Men det kommer. Till kvällen när vi firade albumsläppet involverade jag alla mina kompisar som är otroligt kreativa och duktiga performance-artister och konstnärer. Jag ville göra nåt tillsammans med dom och skapa en värld som är vår värld.

 

– Kvällen var helt magisk. Det var verkligen Party Monster-mode (film om club kids-kungen Michael Alig från 2003), men ännu bättre. Det var performance efter performance och dragshow. Vi hade nagelsalong och fantastiska DJ:s som bara spelade dansmusik från 90-talet. Det var verkligen som min drömvärld. Det kändes som jag ville vara kvar i den världen för alltid. Och jag ville visa den för alla andra och bjuda in dom.

 

Hur har månaderna efter skivsläppet varit för dig?

– Innan NON hade jag harvat så länge och egentligen slutat att hoppas på nåt sorts break. Jag hade bestämt mig för att skita i det redan innan jag släppte Queerbody och bara fokusera på min musik och konst. Så när jag släppte NON förväntade jag mig inte att responsen skulle bli så bra som den blev. P3 spelade alla mina singlar, folk svarade plötsligt på mina mejl och Billboard hörde av sig och ville premiera en av mina videos. Jag blev helt chockad faktiskt. Jag blev så pass chockad att jag fick panikångestattacker. Under hela våren hade jag det och jag vet inte riktigt varför. Jag trodde inte att det var så jag skulle reagera och jag var inte beredd på det. Jag trodde att jag skulle känna mig fulländad, glad och uppfylld. Men istället blev jag rädd.

 

Är det bättre nu?

– Ja, nu har det lugnat ner sig. Nu är jag inne i nästa skiva och ska snart spela in en ny video.

 

Vad kan du berätta om nästa skiva?

– Jag har suttit med den under våren och sommaren tillsammans med min co-producent Gabriel Wagnberg. Och vi har kommit ganska långt faktiskt. Vi har precis tagit fram en singel som jag planerar att släppa i höst. Videon kommer att spelas in på min mammas tomt och precis som i mina andra videos kommer mina kompisar Rufus och Leffe att vara med. Och Gabriel. Det ska väldigt roligt.

Jag tycker att den bästa låten på NON är Computer Game. Jag har förstått att den är tillägnad och handlar om din bästa vän Stephanie som gick bort i cancer 2017. Hur lärde ni känna varandra?

– Vi gick på samma gymnasium. Jag gick i musikklassen och hon gick i bildklassen. Och vi båda älskade 80-talet. Men hon var glamrockare och jag var synthare, så under de första månaderna gick vi och sneglade på varandra i korridorerna. Jag tyckte hon såg så jävla cool ut och vågade inte prata med henne. Men sen var det en gemensam kompis som introducerade oss och vi blev bästa kompisar över en natt. Sen dess var vi supertighta.

 

Du sjunger i låten ”I missed you before we met”. Det är en rad som grep tag i mig väldigt mycket. Kan du förklara vad du menar med den raden?

– Det handlar om hur ensam jag var innan gymnasiet och att hon var min första bästa kompis. Hon var den där kompisen jag hade drömt om i hela mitt liv. En person som var som jag och som jag kunde relatera till. Hon kändes som en tvillingsjäl. Vi hade allt gemensamt.

 

Du har sagt att Stephanie förändrade ditt liv. På vilket sätt?

– Allt förändrades när jag träffade henne. Hon öppnade upp en helt ny värld för mig. Hon var supersocial och kände människor över halva stan, typ alla alternativa människor som fanns i Stockholm. Genom henne lärde jag känna folk som också älskade 80-talet och som var som oss. Jag och Stephanie gick på massor med spelningar tillsammans och hon stärkte mig som människa. Med henne blev jag mycket modigare och självsäkrare. Hon har verkligen gjort mig till den jag är i dag.

 

Hur känns det att spela låten Computer Game live?

– Det varierar. Ända sen hon gick bort har jag blivit mer skör. Jag har mycket närmare till gråt och att bli rörd. Så var det inte innan. Då var det lättare för mig att stänga av. Men nu kan jag inte det längre. När jag sjunger Computer Game live vet jag aldrig om jag kommer att börja gråta eller inte. Det beror på min dagsform. I våras spelade jag i Malmö och då var mina och Stephanies kompisar i publiken. När jag fick syn på dom under låten såg jag hur dom grät, så då började jag också gråta. Jag fick verkligen kämpa emot för att klara av att sjunga.

 

Hur har tiden efter hennes bortgång varit?

– Det har varit olika faser. I början blev jag nästan lite manisk. Då hade jag massor med gig och annat att göra, så jag gick in i det. Sen var det som... inte att jag gick in i väggen. Men... det tog ändå stopp på nåt sätt. Då började jag få krampanfall. Jag vet inte om det var panikångest eller vad det var, så strax därefter insåg att jag behövde söka hjälp. I februari i år började jag gå till en psykolog för att bearbeta sorgen och sen dess har det blivit bättre och bättre. Men samtidigt är det svårt att veta om man bearbetar eller inte. Hur går det till? Hur vet du det? Jag antar helt enkelt att tiden får utvisa det.

 

När det gäller ditt artistskap har du full kontroll. Du skriver, producerar, roddar med pressutskick och klipper dina videos. Är det viktigt för dig?

– Från början handlade det om att jag inte hade nåt val. Jag ville gärna bli signad och få hjälp, men det var ingen som ville signa mig. Jag antar att jag var för konstig eller att jag inte var säljbar. Standardsvaret från skivbolagen var att jag inte var nåt för dom. Inte ens synthbolagen ville ha mig. Jag var väl inte tillräckligt synth för dom. Då fick jag helt enkelt ta tag i det själv och jag har sakta men säkert lärt mig hur man gör. Och nu känner jag att det är väldigt skönt att jag kan göra det på egen hand.

 

– Förra året när jag skulle släppa NON var det ett skivbolag som var intresserade av att signa mig. Men de var så himla fram och tillbaka. Och han som var skivbolagsboss hade sån översittarstil. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det kändes obekvämt. Det slutade med att de ångrade sig och jag blev jättefrustrerad. Svaret var att de ville avvakta och jag hade inte tid att göra det. Så jag tog tag i det själv och det gick ju jättebra. Jag är väldigt glad över att jag gjorde det och nu känns det bra att jag inte är signad. Jag tog min ilska och vände det till en revanschlusta, som sen blev stärkt när jag fick sån fin respons på Void som var min första singel.

 

– Men de första veckorna var jag ganska knäckt och ledsen. Och de hade lovat mig en budget som jag hade spenderat, så jag kände mig rätt fucked när de sa att de hade ångrat sig. Det var många tusen kronor som jag hade lagt på videos, lokaler och annat. Så jag var tvungen att komma på en lösning för att betala tillbaka. Då sökte jag till en kurs för att kunna få CSN, så det slutade med att CSN fick sponsra. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.

freakfanzine.se

  • Facebook
  • Twitter
  • Instagram - svarta cirkeln