freakfanzine.se

  • Facebook
  • Twitter
  • Instagram - svarta cirkeln

OLSSON: "Jag kände mig
förvirrad musikaliskt"

Text: Martin Högqvist

Foto: Kristian Bengtsson

Solodebuten Millions från 2017 blev Christian Olssons pånyttfödelse. Efter ett decennium som sångare i Fibes, Oh Fibes! tog han artistnamnet OLSSON och klev in i en värld fylld av magiska samplingar, varm dekadens och frihetstörstande lyrik. I våras återvände han med sitt främsta album hittills, Tropical Cologne, och fick epitetet "Lerums George Michael" av musikjournalisten Jan Gradvall.

Juli 2019 – OLSSONS studio i Stockholm

 

Du har beskrivit ditt första soloalbum Millions som ett soundtrack till en pågående fest medan din senaste skiva Tropical Cologne ska kännas som dagen efter. Varför ville du förmedla dessa känslor?

– När jag gjorde första soloplattan ville jag börja om på nytt. Mitt liv var ganska kaosigt då och jag ville komma bort från att jobba som ett band där allt var kontrollerat och hade en tydlig modell. Jag var sugen på möjligheten att göra vad fan jag ville, så jag gick bara ner i min källare, tryckte på rec och körde. Det var jag som styrde allting och sedan tog jag in nya personer i form av sångare och körer. Det gjorde att det blev nån slags förlösande effekt. Sen byggde musiken på trummor, så därför föll det sig naturligt att det blev en dansplatta. Det blev min hyllning till britpop- och madchester-scenen som jag växte upp med.

 

– För mig har det aldrig varit svårt att skriva låtar. Det svåra har varit att hitta kärnan, att välja vilken kostym musiken ska ha. Men när jag väl har hittat det brukar det gå ganska lätt och så var det på Millions. Sen fick jag jäkligt mycket energi av nytändningen. Så den känslan smittade nog av sig i musiken. Jag hade inte tyckt att det var så kul att skapa musik åren innan dess.

 

Du har till och med sagt att ditt liv var i fritt fall innan din första soloskiva. Kan du berätta vad som hände?

– Jag kände mig förvirrad musikaliskt. Jag saknade riktning och visste inte vad jag skulle hitta på. Sen inträffade andra saker i mitt privatliv. Jag hade ett långt förhållande som tog slut och mådde inte så bra på grund av det. Men det gjorde också att jag hade mycket att skriva om. Allt handlar ju om nån sorts eskapism och min första platta handlade om att bryta sig loss från nånting som var jävligt dåligt.

 

Enligt dig var det viktigt att musiken skulle väcka samma starka känslor som man kände som tonåring. Kände du att du lyckades med det?

– Ja, för min egen del kände jag det. Jag gick tillbaka till mina influenser från tonåren, till band som Primal Scream och Stone Roses. Musiken som de höll på med var så förlösande. De hade inga regelböcker. Om de ville de mixa en flummig sjuminuters gitarrlåt med gospel gjorde de det, utan att ha nån jävla aning om vad gospel är. Det kan jag identifiera mig mycket med.

 

Efter första skivan åkte du till Berlin för att skriva på nästa skiva. Varför blev det Berlin?

– Jag ville komma bort från Sverige, men hade inget behov av att resa skitlångt bort. Jag vara bara sugen på att komma in i en ny miljö. Då hade jag redan jobbat ganska mycket i Berlin, så det blev ett naturligt val. Sen mådde jag väldigt bra av att vara i den miljön. Att vara i en stad som jag inte hade nån koppling till. Jag har tänkt mycket på varför det var så och jag tror det berodde på att det inte finns någon prestige där. Jag vet att det är sån jävla klyscha att jag säger det. Men det är så. Du får fan göra vad du vill och det är ingen som dömer dig utifrån vem du är eller hur många följare du har på sociala medier. Det är väldigt lite fokus på pengar och karriär. Och det finns en otroligt skön syn på kreativitet som jag flöt in i.

Hur viktigt är det för dig att inte ha fokus på saker som pengar och antal följare?

– Det är fan svårt att inte bli påverkad när du har det här och kan se antal lyssningar (han pekar Spotify på datorn). Särskilt efter att jag har släppt en skiva. Men under tiden jag spelar in tänker jag inte på det för fem öre. Om jag hade gjort det hade jag nog blivit helt galen.

På vilket sätt påverkas du?

 

– Nu är jag ganska bra på att stänga av, så jag känner mig inte så påverkad för tillfället. Men i mörka stunder kan jag tänka ”hur kan inte fler lyssna på den här låten som är så jävla bra?”. Samtidigt som jag kan slås av hur sjukt många som har lyssnat på en annan låt.

 

– Jag tycker det är helt sinnessjukt hur allt är uppbyggt kring data och statistik. Men saker och ting går i cykler och nu är det ett extremt fokus på att mäta framgång i antal streams och views. Det tror jag inte kommer att hålla i sig.

 

Inte?

– Nej, verkligen inte. Jag tror vi kommer gå tillbaka till ett läge där det unika uttrycket kommer bli allt viktigare och uppmärksammas igen, snarare än antal streams. Vi lever i en tid där det finns tydliga formler för hur man gör en hit och de flesta som gör musik har tillgång till teknologi där man kan få allt att låta perfekt. Men ofta blir det ointressant och generiskt.

Tillbaka till Berlin. Hur gick det med musikskapandet där?

– Jag kom hem därifrån med en platta som var en förlängning av Millions, vilket är tvärtemot vad man kan tänka sig om man har varit i Berlin. Det hade varit mer logiskt om jag hade kommit hem med en techno-platta. Men i slutändan kändes det inte som en platta som jag hade saknat. Så hade det varit med Millions, så jag var lite förvirrad och kände ”ska jag släppa det här?”. Jag hade ändå hållit på med skivan i ett och ett halvt år. Men så började jag leka runt med en helt annan stil och upptäckte en massa samplingar som kändes mer laid back. Jag kom in en värld som var mer tillbakalutad, varm och dekadent. Då kände jag att ”det är ju det här jag vill göra”.

 

Det är först under de senare åren som du har jobbat med med samplingar. Hur var det att kliva in i den världen?

– Ja, det kanske var 30 år för sent (skratt). Nej, men det var faktiskt så jävla grymt. Jag gick från att spela och skriva på piano till att göra låtar i Fibes, Oh Fibes! Då hade jag och Mathias (Nilsson) en process där vi gjorde allt ihop. Han proddade och jag skrev och sjöng. Men i slutet av den perioden började jag prodda lite egna demos, mest för att vi bodde i olika städer. Då kände jag vilken jävla frihet det var att kunna göra klart en låt till 70-80 procent och sen skicka iväg till Mathias.

 

– Men att jag började med samplingar var en slump. Jag saknade nämligen ett trumset i min studio, så jag tog några grymma och smutsiga beats och skrev musik till det. Och det var så hela Millions-plattan började. Det är verkligen en otroligt spännande värld, men det kan också vara ganska knöligt att cleara alla samplingar. Men till en början sket jag i det och tänkte att det fick lösa sig senare. På tal om det. Det hände faktiskt en rätt rolig grej i samband med Millions-plattan. Jag snodde en trumsampling från Kindness till en låt, eftersom jag gillar hans grejer och hade lyssnat mycket på hans första skiva. Det hade jag lite ångest över. Jag vill inte sno från nån som är jag gillar och som är kontemporär. Så jag var tvungen att få tag på honom på nåt sätt.

 

– Lite senare när jag var i London fick jag plötsligt reda på att han var i Stockholm i studion bredvid min och spelade in med Robyn. Då ringde jag och frågade min kompis som var i min studio om han kunde gå över till honom om höra om det var okej att ”sno” den samplingen. Så det löste sig. Kindness samplar sjukt mycket musik, men det är tydligen aldrig nån som samplar honom. Så han blev skitglad. Sen fick han så klart några procent.

 

Hur har samplandet förändrat ditt sätt att skapa musik?

– Det har öppnat upp nya sätt att skriva på. Annars har jag bara haft mina sex ackord att skriva utifrån och det kan jag bli jävligt trött på. Sen vet inte jag hur man samplar på ett klassiskt korrekt sätt, utan jag gör det på mitt sätt. Det gör att det blir unikt.

 

– På Tropical Cologne har jag samplat ännu mer än på den första skivan. Men jag tror att jag har dolt det ganska bra. Tidigare kunde jag använda nåt gammalt Jamaica-beat från 1963 och det var väldigt tydligt, men nu smyger jag in mer samplingar.

 

Du har vid flera tillfällen nämnt Steve Lacy som en stor inspirationskälla. På vilket sätt inspirerar han dig?

– Första gången som jag såg hans namn var på DAMN av Kendrick Lamar. Han var med och skrev låten PRIDE som jag tycker är den bästa på den skivan. Då var han typ 18 år. Sen tänkte jag nog inte mer på honom förrän jag såg en Wired-video där han beskriver hur han gör musik. Jag blev ganska knäckt av den. Om du inte har sett den så borde du göra det. I videon visar han hur spelar in alla sina grejer på sin iPhone 4.

 

Det låter helt otroligt.

– Ja, det är så jävla sjukt. Han vill ju låta som Prince, men han gör det genom att göra världens enklaste lo fi-grejer. Han visar att det handlar noll om teknik utan om att hitta ditt sätt att göra det så enkelt som möjligt. Melodierna måste vara svinbra på grund av han är så begränsad. Det känns verkligen som framtiden. Han låter som en mix av Mac Demarco och Frank Ocean. Jag tycker han är bäst just nu.

I slutet av 2017 släppte du den otroligt dansanta låten U. I musikvideon får man följa den barbröstade fotomodellen Tico från Venezuela som dansar runt i ditt barndomshem i Lerum, ända tills han slår axeln ur led och får hämtas av ambulanspersonal. Jag blev totalt golvad av både låten och musikvideon. Kan du berätta hur videon kom till?

– Det är en jävligt intressant story. Jag har en kompis som heter Filip Nilsson och är regissör. För flera år sedan var han med och gjorde Volvos reklamfilm Epic Split, du vet den där med Jean-Claude Van Damme. Den spelades in utanför Barcelona nånstans och under den här inspelningen var Tico med – eller Hector Donate som han egentligen heter. Han var typ Van Dammes runner/polare/go-go-dansare. Då ringde Filip mig och sa: ”jag har träffat en sån jävla grym snubbe som vi hänger med och som älskar att dansa”. Så han frågade mig om jag hade nån låt. Det var precis när jag hade startat hela sologrejen, så jag skickade en skiss som senare blev låten One In A Million. Till den låten spelade han in Tico i 25 minuter när han dansade i bar överkropp på ett fält. Den videon blev så jävla grym. Efter det blev vi båda blev så kära i honom och i idén att göra mer grejer ihop, så vi sa ”va fan, ska vi inte flyga hit honom till Sverige och filma honom igen”. Men frågan var var vi skulle spela in någonstans. Då sa Filip: ” Vi går tillbaka till the roots. Vi frågar dina föräldrar om vi får låna deras hus i Lerum, hänger där en helg och ser vad som händer typ”. Så vi åkte dit och tog med oss en rökmaskin, en fotograf och en portabel stereohögtalare.

 

– Det enda vi gjorde var att filma det som hände under helgen och det som hände var helt sinnessjukt. Efter att han hade dansat en stund till låten U ställde han sig och gjorde lite capoiera-moves medan kameran var avstängd. Det slutade med att han ramlade och slog axeln ur led, så det som syns i videon hände på riktigt. Sedan dokumenterade vi bara resten av dygnet när ambulanspersonalen hämtade honom och när vi åkte in på akuten i Alingsås. Det var första gången han var i Sverige och han var helt förstörd eftersom han hade en massa modelluppdrag inplanerade och hela karriären kretsar kring hans kropp.

 

– Resultatet blev en dokumentär snarare än en musikvideo. Men det kunde inte ha blivit bättre rent videomässigt. Det enda som vi var irriterade över var att vi inte filmade när Tico träffade mina föräldrar. Det blev ett väldigt roligt möte, när han gick runt i huset utan tröja och med en kropp som såg helt airbrushad ut.

 

– Vi hade ingen aning om hur videon skulle mottas. Risken var att det bara skulle bli en intern grej. Men när vi började klippa den insåg vi att vi hade nåt speciellt. Sen efter att vi släppte den blev folk helt besatta och ville veta om det som hände i videon var sant eller inte. Även när vi vann en Grammis kom juryn fram till mig och ville veta hur det låg till. Det var så klart väldigt smickrande, för det betyder ju att vi skulle varit väldigt duktiga skådisar om vi hade kunnat fejka hela grejen.

Jag förstår att skadan som Tico drog på sig skapade en del problem för honom. När han återvände till Madrid blev han av med flera jobb, vilket gjorde att han tvingades flytta hem till sin faster och sälja sin bil. Därför startade ni en insamlingskampanj på Kickstarter för att spela in en ny video och få honom på fötter. Hur gick det?

– Insamlingen gick helt fantastiskt, men vi hade aldrig jobbat med Kickstarter tidigare och visste inte att pengarna uteblir om man inte når målet. Så vi fick inga pengar alls, eftersom vi hade satt ett alldeles för högt mål. Det var synd, för idén var helt briljant. Vi skulle åka ner till honom, hjälpa honom att styra upp sitt liv igen och köpa tillbaka hans bil. Men som tur var har det gått fint och nu mår han jättebra.

 

När jag lyssnar på din musik får jag ofta en stor känsla av frihet. Är det något som du strävar efter när du skapar musik?

– Verkligen. Det är nog den starkaste känslan som jag är ute efter... inte som jag kanske vill förmedla men som jag strävar efter i musikskapandet. Jag går ofta in i en fantasivärld eller en förstärkt känsla när jag gör musik och om jag inte känner mig fri där blir det inte någon bra musik. Sen blir resultatet en del av det. Så om andra känner den frihetskänslan när de lyssnar på min musik är det så klart helt magiskt.

 

Hur gör du för att försätta dig i den känslan?

– Jag tror jag gör 80 jävligt dåliga skisser innan jag kommer dit. Jag bara nöter på till jag får den där speciella känslan. Och det är exakt samma känsla varje gång. Den går genom hela kroppen. Då blir jag besatt av att vara i den världen och känner att jag måste göra klart det jag håller på med. Och vad är det jag gillar med det? Jo, att jag känner mig helt fri. Så har det varit ända sen jag var liten.