Ängie slog ner som en bomb 2016 med sin debutsingel Smoke Weed Eat Pussy och stod därefter för en av 2010-talets bästa svenska skivor med Suicidal Since 1995. Sedan dess har hon brutit med sitt skivbolag och blivit helt independent, hittat en ny samarbetspartner i Harrison First och fortsatt att slipa på musiken som ska ta henne långt utanför Sveriges gränser.
Möt Ängie som pratar om att växa upp i "helvetet på jorden", det omskakande genombrottet, skapandets kraft, idolen Lana Del Rey, varför det hon sjunger om är 100 procent äkta och den speciella och nära relationen hon har med sina fans.
Text: Martin Lysell
Foto: Amanda Nilsson
Juni 2020 – Nynäshamn, via videolänk
Publicerat: 10 juni 2020
Du har sagt att du bara brinner för att skapa konst, att det är det enda som gäller för dig. När förstod du att det var det du skulle ägna ditt liv åt? – Jag vet inte riktigt. Det är bara nåt jag har känt i hela mitt liv. Det låter lite kliché, men jag har varit en konstnärssjäl sen jag var liten. Jag har inte varit intresserad av nåt annat än att måla, rita, sjunga, you name it. Allt som har nån sorts konstform. Så jag har ställt in mig på sen barnsben att vägra annat arbete (skratt). – Det var i 8:an eller 9:an som jag verkligen bestämde mig för att satsa på konst. Nästan alla tjejer i den åldern drömmer ju om att hålla på med musik, men då var jag mest inne på att bli en stor konstnär. Jag trodde inte att jag var kapabel att göra musik på riktigt, trots att jag ville det. Hur hittade du in i musiken? – Jag hamnade i en grupp med människor som såg nåt i mig och de gav mig chansen att göra nåt av det. Sen har jag nog alltid varit lite provokativ och det såg dom, så det ledde till att jag gjorde låten Smoke Weed Eat Pussy. Efter det spann det bara på. Jag trodde nästan att jag drömde. Allt bara hände. När du debuterade 2016 med låten Smoke Weed Eat Pussy kändes det som att du slog igenom med en gång. Hur upplevde du den perioden? – Om jag ska vara helt ärlig känns det som att jag var en industriplanta som inte funkade. Jag släppte en låt som var väldigt clickbait-vänlig och antar att skivbolaget tänkte ”wow, det här kommer slå för att det är så himla galet”. Men för mig var det bara en rolig låt och när tiden gick insåg jag att det inte bara var den musiken jag ville göra. Du har berättat att du ville att låten skulle handla om samma ämnen som en man hade kunnat skriva om. Alltså droger och sex. Var det viktigt att det var den låten du presenterade dig med? – Asså, jag har inte problem med att jag släppte Smoke Weed Eat Pussy som första låt. Jag älskar den låten och den gör verkligen narr av hur rappare beter sig. Alltså manliga rappare, eftersom jag är väldigt feministisk. Men om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden kanske jag hade släppt nånting annat först. Typ Housewife Spliffin'. Vissa såg det feministiska perspektivet i Smoke Weed Eat Pussy, medan andra såg den som en lallig låt. Men hade jag släppt Housewife Spliffin' hade nog folk sett mer än bara den roliga jargongen jag hade. Samtidigt är jag glad att jag debuterade med Smoke Weed Eat Pussy, för den gav mig mycket uppmärksamhet. Förutom alla hyllningar fick du märkligt nog ta emot mycket hot när låten släpptes. Tydligen fick du hålla dig undan alla sociala kanaler i flera dagar. Hur var det att mötas av de ytterligheterna som nybliven artist? – Jag kom ihåg att jag åkte ut på sjön en helg och sket i telefonen, för jag kunde inte fatta vad som hände. Jag blev väldigt chockad, men Ängie i dag hade inte blivit så chockad. Men 21-åriga Ängie blev det. Det var mycket män i 50-, 60- och 70-årsåldern som skrev så brutala kommentarer. Det var hot om våldtäkt och mord. Allt möjligt. Bara för att jag sjöng om en lesbisk sexakt. Efter det är det ingenting som chockar mig längre. Hur påverkades du av den starten? – Ja, gud... Jag blev lite trött på livet kan man säga. Men det krävs ganska mycket för att knäcka mig. Jag bara fortsatte efter det. Jag ville visa världen att jag kan göra vad fan som helst och att det inte spelar så stor roll om det är musik som Smoke Weed Eat Pussy eller opera. Året efter släppte du Suicidal Since 1995, vilket jag tycker är en av de bästa svenska plattorna som släpptes på 2010-talet. Du har beskrivit skivan som en öppen dagbok från ditt liv som ung. Hur ser du på skivan i dag? – Det är svårt för mig att lyssna igenom den nu. När det hade gått ett tag förstod jag verkligen ”I did that”. Jag visade upp min dagbok i stort sett. Jag ser den skivan som ”lilla jag”, men jag är fortfarande väldigt nöjd och stolt över den. Jag gillar alla låtarna och tycker de beskriver mig bra. På skivomslaget på Spotify är det en bild på dig med en snara kring halsen, men när den gavs ut på vinyl hade den ett helt annat omslag. Hur kom det sig? – När du har folk runt omkring dig som skivbolag, managers och agenter är det många som säger vad du ska göra. Och den där gången kände jag bara, ursäkta min franska, ”fuck it, jag orkar inte, gör vad ni vill, bara det blir gjort. Det är så mycket småsaker som ska fixas, ändras och pillas i hela tiden, så ibland får du bara ”go with the flow”. Men i dag känner jag att jag verkligen skulle vilja ha det riktiga omslaget på vinylskivan. Jag älskar den bilden. Innan du släppte din första skiva Suicidal Since 1995 hade du skrivit runt 40 låtar. Hur kom det sig att inte fler släpptes? – Ja, jag har skrivit jättemånga låtar som aldrig kommer få se dagens ljus. Vissa av mina osläppta låtar är riktigt jävla dåliga, för jag var så oerfaren när jag gjorde dom. Men några kommer jag nog se till att släppa om nåt år eller så. Det finns ett par guldkorn. Du bröt med ditt skivbolag Universal efter att du släppte Suicidal Since 1995 för att du kände att du behövde mer kreativ frihet. Var det ett lätt beslut att ta? – Det kändes som vi ville åt olika håll och jag hade haft tre olika A&R:s under tiden som jag var hos dom, så jag var i behov av lite consistency. Sen vill jag helst av allt kunna bestämma själv när jag ska släppa saker. Jag vill inte vara i händerna på nån annan eller stå i skuld till nån, som pengar till musikvideos. Jag vill kunna göra min skit själv, utan att nån ska peta i det jag gör. Så länge jag inte gör det 50/50 som jag gör nu med Harrison First. – Jag tycker verkligen skivbolagen är en döende bransch. Och det är så mycket skönare, bättre och mindre ångestfritt att vara självständig. Jag slipper en massa jävla tjafs. I dag är det väldigt vanligt att stora artister inte är knutna till skivbolag, till exempel artister som Silvana Imam och Erik Lundin. Vad är det du gillar med att vara helt independent? – Att ha 100 procent frihet. Det är skönt att inte behöva återkoppla till nån annan person och fråga ”är det här okej och är det här okej?”. Det var helt enkelt inte min grej att jobba med ett skivbolag. Jag vill kunna vara helt fri i mitt skapande. Sen vill jag inte att nån ska gå runt och tjäna pengar på mig. Jag har sett att du tidigare startade en crowdfund-kampanj för att kunna betala dina skulder till ditt förra skivbolag. Hur gick det? – Det gick åt helvete. Det var lite för mycket pengar det handlade om. Men jag är på god väg att betala av det ändå, vilket känns väldigt skönt. Så småningom kommer jag vara fri från allting och då jävlar. Hur mycket pengar handlade det om? – Det är lite hysch hysch. Förutom att du är låtskrivare så regisserar du dina egna musikvideos, skapar dina skivomslag och spelar in kortfilmer till din Youtube-kanal. Hur viktigt är det för dig att ha kontroll över den visuella helheten? – Det är jätteviktigt för mig. Jag vill att Ängie ska vara en karaktär i en glamorös 60-talsfilm, men med en twist av nutid. Det är det jag brinner för – att få skapa min musik, mina videos och allt runtomkring. Och att ha kontroll över det visuella har nästan varit det viktigaste under de här åren som jag har hållit på. Jag vill kunna porträttera mig själv utan att nån annan lägger sig i. Du har sagt att du älskar det filmiska och visuella i Sofia Coppolas filmer. Vad är det som du dras till? – Ja, gud ja. Jag kan se Marie Antoinette tusen gånger utan att bli trött på den och de säger knappt ett ord i den filmen. Det är ofta bara små detaljer som gillar. Det är som ibland när Lana Del Rey skriver en låt. Då kan hon måla upp en bild som är extremt vacker. På samma sätt kan Sofia Coppola fånga det i en film. Det är bara rent ögongodis, typ det vackraste jag sett. Och det är bara så ”jag” det kan bli. Likt din förebild Lana Del Rey är du väldigt bra på att skapa en värld som är större än musiken. Vad har hon betytt för dig? – Hon är typ min mamma (skratt). Det var hon som inspirerade mig att göra musik från första början. Hon fick mig att känna att jag faktiskt kan göra musik. Jag har älskat henne sen första gången jag hörde henne. Jag bara känner igen mig så mycket i hennes låttexter, saker som jag också har gått igenom. Jag vet inte hur mycket som är äkta av vad hon sjunger om, men det jag sjunger om är 100 procent äkta. Vad är det du känner igen dig i? – Den där dekadenta lilla tonårstjejen som i stort sett gör allt för ett rus. Nu är jag ju förlovad och vuxen, men förr i tiden var det så. På tal om en annan inspirationskälla – du har gjort fantastiska covers av Velvet Undergrounds låt Venus In Furs och Lou Reeds hit Walk on the Wild Side. Du har även tatuerat hans namn i ett hjärta på din högra arm. Hur startade kärleken till Lou Reed? – Det har med mina daddy issues att göra – eftersom min pappa lyssnade mycket på Velvet Underground när jag var liten. Jag kommer ihåg att vi ofta lyssnade på dom när vi åkte ner till min farmor i Småland. Det var den finaste tiden jag fick med min pappa, så det var där min kärlek till Lou Reed växte fram. Sen tycker jag att han var jävligt cool, men det vet ju folk redan. Vad är det som tilltalar dig med Velvet Underground och Lou Reed? – Hela estetiken. Stilen, attityden, historien bakom och musiken så klart. Det är som en film för mig. Det är också ”jag”. Jag har förstått att du är perfektionist när det kommer till ditt skapande. Hur märks det? – Att jag inte kan släppa saker när jag samarbetar med folk. Jag kan vara jävligt jobbig. Det ska vara på mitt sätt. Jag har ju OCD, så jag har lite riktlinjer att gå efter och bryter nån mot dom så blir jag förbannad. Så jag antar att jag kan vara ganska svår att jobba med ibland. Men jag vet ju att jag har rätt, så det brukar oftast gå bra (skratt).
Ängie och Harrison First som tillsammans har släppt albumet Not Pushing Daisies.
Du växte upp i Ösmo i Nynäshamn kommun, en plats som du har beskrivit som inskränkt och invånarna som rasistiska, homofoba och sexistiska. I ett samtal med musikjournalisten Fredrik Strage jämförde du även orten med filmen Gummo som handlar om två kompisar i en liten tråkig amerikansk stad som slår ihjäl tiden med att driva runt och sniffa lim. Var det så illa att växa upp där? – Ja, om man hängde med människorna som jag hängde med. Det är kanske en lite överdriven beskrivning, men det finns en lantis- och redneck-feeling i Ösmo. Det måste jag säga. Mitt liv såg verkligen ut så när jag bodde där. Jag umgicks med folk som hade alkoholproblem och pundarmorsor, så jag levde ett hårt liv tillsammans med mina kompisar. Jag delade inte alltid folks värderingar, men när du kommer från ett litet ställe som Ösmo så lär du dig att handskas med det. Så blir det i en liten håla där alla känner alla. Hur skulle du beskriva dig själv som barn? – Åh, gud… rebell. Jag trodde att jag var vuxen när jag i själva verket var 10 år. Nej, men… en jobbig jävel. På vilket sätt? – Jag söp en del, knarkade en del. Gjorde dumheter. Du har en gång sagt att du var en ”loner” under uppväxten. – Ja, det var jag absolut. Jag hade inte så mycket kompisar. Jag passade inte riktigt in, för om du inte var rikast i världen eller hade Volvo, villa och hund så tyckte inte folk att det var så ballt att hänga med dig. Jag hade inget av det där, så då antar jag att man blir kategoriserad. Sen har jag lidit av depressioner sen jag var 12 år. Jag har skurit mig och försökt ta mitt liv flera gånger bara för att jag har känt mig så himla malplacerad. Ösmo var en blandning av väldigt trasiga familjer och rikemansfamiljer som flyttade dit för att de trodde att deras barn skulle få ett bättre liv på landet. Så för mig var det svårt att anpassa sig till vem jag skulle vara. Därför blev jag väldigt ensam och litade inte på så många. Jag hade extrema separationsproblem, så då blev det bättre om jag höll mig undan. I dag vet du att du har impulsiv borderline, ADD och OCD. Men som liten, när förstod du att du hade någon typ av diagnos? – Min mamma förstod nog att jag hade ADD väldigt tidigt. Jag hade svårt med fokus i skolan, men när jag väl satte mig in i nåt så gjorde jag det verkligen fullt ut. Som att rita eller fota. När det gäller borderline så visste nog min mamma att jag hade det från att jag var 12 år. Hur påverkade det dig att ha de diagnoserna under uppväxten? – Inte bra. Det är inte lätt för en tonåring om man ser sig själv som sin sjukdom istället för att lära sig av den. Så jag trodde att jag var psykiskt störd när jag var liten, vilket man verkligen inte är om man har borderline. Det är bara svårt att anpassa sig efter sina känslor och lära sig att handskas med dom. Men jag skulle nog säga att borderline är mer en blessing än en curse när det kommer till mitt skapande. Det kanske låter lite narcissiskt, men jag ser mig själv som väldigt djup och förstående när det kommer till känslor eftersom jag har handskats med dom så mycket. Jag vet vad jag snackar om. Därför kan jag beskriva och lättare sätta in dom i en konstform. Jag har förstått att naturen är väldigt viktig för dig. Var den det redan som liten? – Ja, om du har rökt på i 15 år och försökt gömma det från dina föräldrar så har naturen varit väldigt viktig (skratt). Men ja, jag har alltid trivts bäst där. Det är lugnt där och jag kan bara tänka på att vara ett med naturen. – Jag flyttade nyligen tillbaka till Nynäshamn. Jag älskar att bo här. Det är så himla vackert nu under sommaren. Jag gillar känslan att bo här tillsammans med min fästman och få se havet varje morgon när jag vaknar. Jag har provat på att bo i Stockholm och tycker fan inte att det är nåt för mig att bo mitt i smeten. Varför inte? – Det känns som att bo i en hönsbur. Jag har förstått att din förhoppning är att andra ska kunna finna stöd och hjälp i din musik och dina texter. Hade du någon särskild musikalisk stöttepelare under uppväxten? – Jag lyssnade på så mycket emo-musik, så jag vet inte vad jag ska säga för nåt särskilt band. Kanske My Chemical Romance. Sen lyssnade jag mycket på Velvet Underground, men det är kanske inte så bra för en tjej i 14-årsåldern att lyssna på hur nån drar heroin. Jag vet annars att Kent är ett band som har varit viktigt för dig. – Gud ja. Alla som inte lyssnar på Kent är dumma i huvudet. De är det finaste Sverige har. Vad dum jag är som glömde bort dom. Det är nog bara för att jag alltid har lyssnat på Kent. Det är min go to-musik. Kent är ett band som verkligen har haft ett problematiskt förhållande till sin uppväxtstad Eskilstuna. Sångaren Jocke Berg har beskrivit staden som en plats där man inte fick sticka ut eller tro att man var någon. Är det något du kan känna igen dig i? – Det kan jag verkligen känna igen mig i. Jag blev ju mobbad under hela min fucking uppväxt för att jag var emo eller… ja, det fanns så mycket saker du kunde bli mobbad för. Ösmo är verkligen en sån plats. Du får inte sticka ut. Var det viktigt för dig att komma bort från Ösmo? – Ja, gud ja! Jag hade tagit mitt liv för länge sen om jag hade bott kvar. Usch, jag sätter inte min fot där och då bor jag tre stationer därifrån. Det är det sämsta stället som finns. Det är helvetet på jorden. Du fick skivkontrakt kort efter att du gick ut estetprogrammet på gymnasiet. Hur gick det till? – En av mina första låtar jag gjorde var Smoke Weed Eat Pussy och den cirkulerade runt bland olika A&R:s. Poff så hade jag manager och skivkontrakt. Jag kommer knappt ihåg nånting från den första perioden, för det gick så fort och jag sa ja till allt typ. Mitt tredje gig var när jag gästade Elliphant på Grönan. Asså va?! Det var helt orealistiskt. Men det var dumt av mig att ens skriva på skivkontraktet. Det ångrar jag till 100 procent. Vad var ditt mål med musiken då? – Det är samma som nu: att bli större än Sverige och lämna den här hålan också. Men vi får se vad som händer.
Numera har du en Youtube-kanal som lockar hundratusentals tittare från hela världen, du har uppträtt på Pride-festivalen i St Petersburg i Ryssland och blivit uppmärksammad internationellt av tidningar som NME och The Guardian. Hur känns det att ha tagit sig från Ösmo till den här platsen i livet?
– Jag känner mig fortfarande extremt liten, så jag ser det knappt som en bedrift. Visst, det är väl coolt att jag har lyckats med de sakerna. Inte minst att jag har varit i Ryssland och uppträtt på Pride. Men det är svårt att se och uppskatta det från mitt perspektiv. Sen tänker jag inte att: ”shit, vad stort att jag har blivit intervjuad av den och den tidningen”. Det vore bara konstigt. Men det är trots allt rätt fett att jag har lyckats göra nånting av den här lilla tjejen.
I en intervju med Rodeo har du sagt att Sverige inte tycker om dig. Varken Spotify, skivbolagen eller bokningsbolagen. Hur kommer det sig att du känner så?
– Ibland kan jag vara väldigt bitter, helt utan anledning. Men med tanke på att jag är större utomlands så känns det inte som att jag är en svensk artist. Tove Lo och jag sjunger om ish samma saker, men hon är stor i Sverige för att hon slog igenom i USA först. Det är då du accepteras i Sverige. Så jag måste lyckas med det som Tove gjorde för att bli uppskattad i Sverige, för alla här sover på bollen.
– Men ibland snackar jag också för mycket, speciellt i intervjuer. Men det är bara: YOLO.
Tycker du det är stor skillnad på hur du tas emot utomlands jämfört med Sverige?
– Ja, gud ja. Jag känner mig mycket mer älskad av fans och journalister utomlands. Där är jag värsta stjärnan.
Du har många fans i länder som Brasilien, USA och Ryssland som hör av sig till dig. Vad skriver dem?
– Jag har en grupp på Instagram där jag pratar med lite fans över hela världen. Vi bara pratar om dagliga saker och hur fucked up världen är. Sen pratar jag med folk om de mår dåligt. Det är väldigt många – speciellt killar – som kommer ut som gay för mig och som har det svårt hemma, så jag försöker pusha dom att ”stand strong”. Även om deras föräldrar är sämst är det inget fel på dom. Det är många såna dialoger jag har med mina fans.
Vad fint!
– Jag tycker det är viktigt. Om jag nu är en idol för någon så vill jag vara den som får dom att fatta att det inte är nåt fel på dom. Det är världen det är fel på.
– För mig är viktigt att prata om mental hälsa och stigman runt det. Jag vill att folk ska förstå att personer som Kylie Jenner också mår dåligt ibland. Det är ridiculous att tro att kända människor inte mår dåligt. Så jag vill säga till de som lyssnar och mina fans att det är 100 procent okej att må dåligt. Det är mer sjukt att inte må dåligt i den värld vi lever i.
I intervjuer har du berättat att du mådde bättre i flera år av att röka gräs, att det hjälpte att mota bort ångest och andra psykiska besvär. Men när din bästa vän och agent gick bort 2017 så slutade du. Varför då? – Jag fortsatta att röka länge, men till slut var det som att drogen vände sig mot mig. Jag kunde inte riktigt hantera den längre. Varje gång jag rökte började jag få dödsångest. Det drabbade mig ganska hårt och jag kunde inte slappna av längre. Då kände jag att jag var tvungen att lägga av. Nu har jag inte rökt på ett år och fyra månader.
Hur känns det?
– Bra. Det känns skönt att jag lyckades efter att ha rökt varje dag i 15 år. Jag tycker det är starkt. Jag är stolt över mig själv.
Hur förändrades du av din bästa vän gick bort? – Det var verkligen en smäll på käften när han dog. Jag fick känna på att jag inte är odödlig och att det kunde gå illa om jag fortsatte leva den livsstilen som jag gjorde. Även om inte jag dör så kunde nån annan som jag älskade råka illa ut. Så jag kände att jag var tvungen att vända på nästan allt. Och det har jag gjort successivt.
– Runt den tiden levde jag en väldigt dekadent livsstil och det skrämde mig när han dog. Det var första gången jag förlorade någon som var så nära mig. Jag vill inte gå igenom det igen. Det är det mest hemska jag varit med om. Jag började faktiskt gråta över honom senast i dag.
Efter att du slutade röka gräs har du enligt dig själv blivit en bättre låtskrivare. På vilket sätt?
– 100 procent. Jag har blivit så mycket bättre. Det är bättre texter och melodier. Allt är bättre. Jag har lärt mig så mycket av att vara nykter och jobba. Förut tänkte jag att jag behövde röka en holk för att skriva, men numera vet jag att det inte det bästa för mig om jag ska göra musik. En öl däremot…
Nu har du släppt albumet Not Pushing Daisies tillsammans med Harrison First, men redan 2018 pratade du om att släppa ett album. Vad var som drog ut på tiden?
– Först och främst hamnade jag i en dispyt med min producent, så jag slutade att jobba med honom. Sen blev det som en paus för mig och därefter småjobbade jag lite här och där. Jag släppte några singlar och sen träffade jag Harrison First, vilket är en av mina bästa vänner i dag och som jag jobbar jättebra med. Vi har väldigt kul.
– Förutom albumet med Harrison har jag ett annat album som är klart och ligger och väntar. Det släpps förhoppningsvis efter sommaren. Albumen skiljer sig helt från varandra. Not Pushing Daisies är lite mer kommersiellt och det andra albumet är mer konstnärligt.
Hur hittade du och Harrison First varandra?
– En dag skrev han till mig på Instagram och sa att jag skulle komma till en studio i Stockholm. Det var en lördag och jag hade inte alls lust, men min pojkvän sa ”du drar, för jag betalar hyran just nu”. Så jag drog dit och träffade honom. Vi är så himla olika. Jag är typ satanist och han är kristen, men vänskapligt är vi en perfect match. Vi har kul tillsammans och förstår varandras olikheter. Första gången vi sågs gjorde vi låten BAMBAM och det blev bara så bra.
Ni kände alltså inte varandra sedan innan?
– Nej, inte alls. Om man säger nej till för mycket kommer inget att hända. Man måste bli en ja-sägare för att få saker att hända.
Ett tag funderade du på att döpa albumet till Life Is Disgusting. Varför då?
– Ja, eller Everything Is Fake. Det har funnits många titlar. Det beror helt enkelt på att livet är äckligt och fejk. Det är bara fakta.
Du beskrev skivan Suicidal Since 1995 som en dagbok från ditt liv som ung. Hur skulle du beskriva albumet Not Pushing Daisies?
– Jag ser den nog som min dagbok part 2, fast en mer vuxen version av mig själv, en mer fri version av mig själv och minnen. Minnen som betyder mycket för mig, allt från hatiska känslor mot svin som inte kan bete sig för att man har några låtar på Spotify och berättelser om kärlek, krossade hjärtan och frihet.