Jelassi: "Dom har bara gett mig ett namn och det är bara jag som väljer vad jag ska göra av det"


Foto: Felix Martinsson


När Jelassi släppte sin debut-EP "Port 43" 2019 var hon redan ett av Sveriges hetaste hip hop-namn. Inte minst tack vare singlarna Keff båt och Powerpuffstil och uppmärksammade samarbeten med Cherrie, Einár och Silvana Imam. Sedan dess har hon fortsatt vara en av de klarast lysande stjärnorna på den svenska musikhimlen och med sina personliga texter har hon blivit en stark röst för personer som vuxit upp i ett destruktivt hem.


Möt Jelassi som berättar om hur skrivandet blev hennes ventil, den tuffa uppväxten i Farsta, åren i Tunisien som förändrade henne, den viktiga vänskapen med producenten Nisj och varför hon har döpt sitt kommande debutalbum till "Dom har bara gett mig ett namn".

Text: Martin Lysell

Februari 2021 – Stockholm, via videolänk


Publicerat: 22 mars 2021

Jag har förstått att du skrev dikter innan du började med musik. När började du med det?

– När jag var 15, 16 år. Det kom från min mamma. Hon har skrivit dikter ända sedan jag var liten. Dom fanns överallt hemma, på väggarna och... Jag tyckte det var jättefascinerande att hon skrev dikter med rim. Det var fint helt enkelt.


Vad skrev din mamma för typ av dikter?

– Allt möjligt. Om livet, hur man ska tänka, vad hon själv har gått igenom. Men mest var det motiverande texter.


Var det sådana dikter som du också skrev?

– Det började bara med att jag skrev ner mina tankar och känslor och så fick jag det att rimma.


Vad kände du att du fick ut av det?

– Ganska mycket, för när jag var liten pratade jag inte så mycket om mina känslor. Det blev som terapi för mig.


Handlade dina dikter om något särskilt?

– Nej, det var mer att jag ville få ner mina tankar och känslor på papper.


Du berättade att din mamma visade upp sina dikter. Gjorde du också det?

– Nej, faktiskt inte. Jag var nog 18 år första gången jag gjorde det. Jag ville helst hålla den grejen för mig själv.


Vem visade du dina dikter för?

– För en gammal barndomsvän. Det var inte så många andra som visste att jag höll på med det.


Tänkte du någonsin att dina dikter skulle leda till nåt?

– Nej, faktiskt inte. I början när jag skrev dikter visste jag inte vad flows var eller hur man skrev till ett beat. Sen lärde jag mig med tiden hur man flowade.


Jag har förstått att filmen Förortsungar från 2006 gjorde ett stort avtryck hos dig när du var liten.

– Ja! Den där filmen asså. Jag blev starstruck första gången jag såg den. Det var småungar som kunde rappa. Jag tyckte det var så fascinerande. Så jag kände bara: jag vill bli som dom. Jag satt och kollade på filmen om och om igen och lärde mig alla låtar. Jag tyckte den var så cool.


– Ända sen jag var liten har hip hop funnits i mitt liv. Min storebror brukade bränna skivor till mig och jag har alltid varit fascinerad av hur man bygger upp en raptext med känslor, melodier, flows och rim. Jag kände att jag nån gång skulle satsa på det. Men jag visste inte när.


Några av artisterna som fanns på din brorsas CD-skivor var Eminem, 50 Cent, Petter och Mange Schmidt. Hur påverkades du av den musiken?

– Jag förstod inte engelska, så allt lät bara jättecoolt. Den svenska hip hopen tyckte jag också var så jävla cool. Asså, jag fattade inte hur man kunde göra såna låtar. Jag minns det som det var igår när jag hörde Glassigt med Mange Schmidt på radion. Var det 2004, 2005? Jag stod i köket och kände bara ”oh my god”. Jag väntade hela tiden på att de skulle spela om den.


Foto: Felix Martinsson


När du var nio år flyttade du och din tvillingsyster till Tunisien för att bo med er farmor och farfar. Där bodde ni fram till att ni var 14 år. Varför lämnade ni Sverige?

– Min mamma och pappa kom överens om att vi skulle åka till Tunisien i två veckor för att hon skulle få vara själv och kunna lägga ner med missbruket som hon höll på med. Mamma har nämligen haft problem med det sedan vi var små. Eller ja, sedan innan vi föddes. Min pappa ville helt enkelt rädda oss från det. Han ville inte att vi skulle gå i samma spår, så vi bodde i Tunisien i fem år och gick i skolan där. Men jag fattade inte då att min mamma hade ett missbruk. Ingen förstod det, ingen i skolan och ingen som var hemma hos mig. Det såg ut som ett helt vanligt hem. Vi hade hittat små grejer hemma när vi var små som hade med min mammas missbruk att göra, men jag tror inte vi fattade riktigt vad det var för nåt. Jag och min pappa har alltid varit bästa vänner, asså det är inte en vanlig pappa och dotter-relation. Han berättar allt för mig, så när jag hade varit i Tunisien ett tag fick jag reda på hur det var och att vi inte skulle åka tillbaka för att det var knas hemma.


Hur kändes det att lämna Sverige och dina föräldrar?

– I början var det inte bestämt att vi skulle vara kvar så länge, utan vi skulle först vara där på semester i två veckor. Men det blev tre veckor, sen en månad, sen två månader och sen sa farsan till oss att vi inte skulle åka hem. När jag tänker på det i dag minns jag inte riktigt vad som fick mig att stanna kvar, men jag tror att jag bara accepterade läget.


När insåg du att du och din syster faktiskt skulle bo kvar där?

– Det var nog i mitten av första året när vi gick i skolan. Då fattade jag att det inte bara var en långsemester.


Hur kändes det?

– Som jag minns det och som jag har fått berättat var jag skitglad. Jag gillade att vara i skolan och lära mig språket. När jag åkte dit kunde jag inte ett enda ord tunisiska. Allt var så annorlunda mot Sverige. Vi var tvungna att ha på oss skoluniform och på morgonen samlades man utanför klassrummet. Tjejerna i ett led och killarna i ett led. Den äldsta klassen stod ute på gården och hissade flaggan samtidigt som dom sjöng nationalsången. Jag tyckte det var jättefascinerande.


Vad minns du av åren i Tunisien?

– Asså... jag kommer ihåg typ allt. När jag och min syster kom dit var vi nio år och eftersom vi inte kunde språket var vi tvungna att börja i ettan med folk som var yngre än oss. Vi gick med sex- eller sjuåringar. Men min skolgång gick skitbra! Jag fattar inte än i dag hur det kunde gå så bra. Varje termin hade vi nationella prov och om du inte klarade det så var du tvungen att gå om klassen.


Det låter tufft.

– Ja! Men jag klarade mig. I slutet av året brukade dom dela ut priser och det slutade med att jag vann. Jag kom faktiskt etta i klassen varje år. Det var helt sjukt! Jag lärde mig arabiska skitsnabbt.


Vad lyssnade du på för musik under tiden i Tunisien?

– Det fanns inte så mycket musik. Knappt nån hade en dator hemma och det fanns nästan inga smartphones, så man lyssnade på det som spelades på tv. Typ MTV på arabiska. Annars lyssnade vi ganska mycket på tunisisk rap. Men det gick inte att få tag på texterna, så jag var tvungen att skriva ner lyricsen för att lära mig låtarna.


Hur förändrades du som person under de åren?

– Det är dom åren som verkligen har format mig som människa. Det var då jag fick lära mig allt om min religion, hur man ska behandla andra människor... Mycket kom från skolan. Tunisien skiljer så mycket från Sverige. Man tänker helt olika. Och när jag och min syster levde där bodde vi inte med våra föräldrar, min pappa åkte tillbaka hit. Vi bodde med vår farmor och farfar, så det gjorde att vi växte upp ganska snabbt. Dom kunde ju inte svenska, så i början fick vi försöka kommunicera med teckenspråk. Jag och min tvillingsyster hade bara varandra.


Hur var det att komma tillbaka till Sverige efter fem år?

– Det var inte meningen att vi skulle komma tillbaka. När vi hade varit i Tunisien i fem år kom min pappa, halvbror, lillasyster och hennes mamma dit. Dom hade köpt biljett för en vecka, men så kom dom på att dom skulle stanna längre. Då satt jag och funderade om man kunde åka till Sverige med nån annans biljett, så jag frågade min pappa om man kunde göra det. Det visade sig att det gick bra, så vi kom överens om att jag och min farmor skulle flyga hem och komma tillbaka efter en vecka. Jag var helt säker på att jag bara skulle åka till Sverige på semester i en vecka.


– Då hade jag inte träffat min mamma på tre år tror jag... Hon hade kommit till Tunisien och hälsat på två gånger under åren jag bodde där, så när jag kom till Sverige ville jag inte träffa min mamma. Jag kände typ inte henne längre. Jag hade fått höra en massa historier om henne medan jag var borta, för under den tiden gick hon under. Hon gick från att ha ett hem med sina två döttrar och sin son till att inte ha nåt och bli vräkt från sin lägenhet. Men min farmor övertalade mig att träffa henne. Hon sa ”du måste träffa henne, i slutet av dagen är det ändå din mamma”. Så jag gjorde det och det slutade med att jag var med henne i två dagar. Efter det fastnade vi för varandra och jag kände inte längre att jag ville åka tillbaka. Då var pappa tvungen att komma hit med min tvillingsyrra. Det var så jag kom tillbaka.


Foto: Felix Martinsson


När du återvände till Sverige upptäckte du ny svensk hip hop som du aldrig hade hört förut. Inte minst artister som STOR och Näääk. Du har sagt att du blev väldigt påverkad av albumet ”Näääk vem?”. Varför då?

– Jag dras mycket till old school-grejer och nice flows, så det var det jag fastnade för. Och hans texter. Jag tyckte typ han beskrev saker roligt, samtidigt som saker var sorgliga.


Började du jobba för att bli hip hop-artist då?

– Nej. Jag ville göra musik, men jag tänkte ”nej Fatima, du kan inte, det är inte din grej”. Jag tänkte att det var roligt att sjunga låtar, men inte att jag kunde mer än så.


Varför kände du så?

– Jag vet inte. Jag vågade inte visa mina egna texter... men asså jag skrev inte låttexter för jag kunde inte hitta flows, utan jag skrev bara dikter och rappade med i andras låtar. Så jag tänkte ”nej Fatima, ha bara den här grejen i din lilla ensamhet”.


– Sen har jag varit intresserad av kläder ända sen jag var liten. Asså jätte, jätteliten. När jag kollar på gamla bilder ser jag ut som en liten pojke. Det var aldrig att jag hade klänningar på mig. Jag hade jättekort hår och fadeat på sidorna. Och jag tyckte om kläder skitmycket, så när jag kom tillbaka till Sverige fokuserade jag på den grejen. Jag höll koll på vad som var inne och tittade på amerikanska rappare och deras stil. Jag och min tjejkompis Diana, som jag lärde känna i sjuan, var båda fascinerade av musik och kläder. Sen när jag började gymnasiet startade jag och några vänner ett klädmärke.


Du menar Nobody?

– Exakt. Och det gick skitbra. Vi fick Tory Lanez att lägga upp bilder och bära våra kläder i en musikvideo, Joey Bada$$ hade på sig flera grejer i nån intervju, ASAP Ferg uppträdde i nåt plagg på en spelning och Ty Dolla Sign lade upp bilder med våra kläder.


Hur lyckades ni med det?

– När jag gick på spelningar tog jag alltid med mig kläder, ifall jag skulle råka springa på nån som känner nån. Och sen jag var liten, jag vet inte vad det är, har crews dragit sig till mig. Dom har sagt typ ”vad söt du, vad håller du på med?”. Då har jag berättat och sen har det bara rullat på. Som med Tory Lanez. Jag var på hans spelning tillsammans med en tjejkompis och när vi tog en cigg efter spelningen kom hans DJ fram till mig och sa ”yo, you look like Kehlani”. Så vi började prata och han tyckte jag hade fett nice stil, så jag berättade att jag höll på med kläder. Då hade jag med mig två kepsar och jag frågade om han kunde ge dom till Tory Lanez. Han svarade att jag kunde ge dom själv, så jag fick följa med in i logen. Sen dess har jag haft kontakt med hans... tour manager tror jag det är typ. Sen träffade jag Tory Lanez andra gången han kom till Sverige och då la han faktiskt upp en bild med kläderna. Jag har alltid lyckats komma in i dom rummen, för när jag har satt upp ett mål lyckas jag ta mig dit. Jag bryr mig inte om folk står i vägen.


Det var via klädmärket Nobody som du kom in i musikbranschen. Kan du berätta mer om hur det gick till?

– Det var jag, en gammal killkompis som heter Iskas, Jireel och en annan kompis Brian som startade Nobody. Det gjorde att jag började hänga i studion när Jireel signade med skivbolaget Nivy och då lärde jag känna massa folk som gjorde musik. Som folk på RMH, så började jag tugga med dom. Men då kände jag att kläder var min grej. Det var det jag skulle hålla på med. Men på Instagram har jag alltid varit fett goofy och lagt ut musikklipp. Folk har ofta addat mig, dom har tyckt att jag har nice stil och gillat mina stories. Då mimade jag ofta till låtar med svenska artister och gjorde effekter. Folk tyckte om det skitmycket och att det var fett underhållande. Jag höll på med det ett tag och då började folk fråga när jag skulle börja släppa musik. Dom sa ”vi vet att du kan rappa”. Men jag kände ”nej, det är inte min grej”.


Men då måste ändå folk ha hört dig rappa, med tanke på att de sa så?

– Nej, ingen hade hört mig rappa. Dom hade bara hört mig sjunga med till låtar.


– Då hade jag lärt känna Nils (Nisj). Jag brukade komma till hans studio, typ två gånger i veckan. Vi satt bara och pratade om livet, lärde känna varandra. Då sa jag till honom att jag ville göra musik, men det var inget som han bad mig visa upp. Jag sa bara vilken typ av musik jag ville göra. Sen en dag ringde Michel Dida mig. Han var i studion med Nils och frågade mig om jag kunde komma dit, för han behövde hjälp med en sak. Jag tänkte bara att det gällde kläder eller nåt. Men när jag kom dit spelade han upp ”20 lax” med Ozzy för mig och sa ”jag vill att du ska hoppa på den”. Jag tänkte ”what the fuck”. Jag minns det fortfarande som igår. Jag gick in på toaletten, tvättade mig i ansiktet, kollade i spegeln och tänkte för mig själv ”Fatima, kör bara. Du har fått en chans. Kör bara”. Så jag gick tillbaka, spelade in refrängen och tyckte det lät helt sjukt. Det var så allt började.


Hur kändes det efteråt?

– Jag var bara... asså jag hade aldrig spelat in musik tidigare, aldrig stått framför en mick eller framför folk. Men alla sa att jag var skittung, så då kände jag ”okej, jag är skittung”.


Det var Nisj som sedan skulle komma att producera din debut-EP "Port 43". Vad var det som gjorde att ni klickade så bra?

– Han var den första vuxna personen som såg och hörde mig. Jag hade ingen vuxen under min uppväxt som jag pratade med och som kunde ge mig perspektiv och svar på frågor. Det var alltid att jag diskuterade saker med min vänner som var i samma ålder och tänkte på samma sätt. Hos Nisj fick jag svar på frågor som jag behövde svar på. Det var det som drog mig till honom, för jag kände att han verkligen förstod mig.


Vad var det för frågor du fick svar på?

– Allmänt om livet, saker som jag har sett och gått igenom. Jag tänkte att jag hade levt ett normalt liv, men när jag började prata med Nils fick jag mer perspektiv. Han sa ”asså Fatima, det där är knas”. Det gjorde att jag började reflektera över livet. Jag insåg vad som var normalt och inte.


Vad gjorde det med dig?

– Asså, jag älskade att komma dit och prata med honom. Jag kände verkligen att han såg mig. Det var som terapi för mig. Det har gjort vår vänskap till vad den är i dag. Jag känner att vi båda förstår varandra.


Du har sagt att det var när du släppte din debut-EP som du började ta musiken på allvar. Varför då?

– Under min uppväxt har jag aldrig tagit mig själv seriöst. Det har alltid varit nåt i mig som har tänkt typ ”lallish”. Och jag har inte fattat att folk tar mig mer seriöst än vad jag själv gör, så det var först när jag gjorde låtarna som jag började tänka att jag var tvungen att faktiskt ta mig själv seriöst.


När det kom till att skriva texterna på ”Port 43”, hur mycket betydde samtalen med Nisj?

– Asså, det har hjälpt mig så mycket! Det har fått mig att gräva fram sanningen, den som jag har tryckt in i mig själv. Saker som jag inte har velat tänka på eller komma ihåg. Det har också fått mig att inte skämmas över saker jag gått igenom, för folk som är uppvuxna i ett destruktiv hem skäms ofta. Men det är inte ditt fel. Ingen väljer ju den familj man föds in i. Jag vet att det finns flera hundratusen barn som går igenom exakt samma saker som jag har gjort och dom behöver höra att dom inte är ensamma. När du är artist och blir lite lätt känd, då tror alla att du dansar fram på rosor. Men nej, det är inte så. Det finns så mycket mer hos mig som inte syns på Instagram.


EP:n är döpt efter din port i Farsta. Var det självklart att skriva om din uppväxt och erfarenheter därifrån?

– I början var det inte så, för jag tog det inte så seriöst. Men sen när jag började skriva om det så kände jag att det verkligen kunde blir nåt och det mig att må så mycket bättre. Det gjorde att jag kunde släppa saker. Jag kunde börja se framåt istället för bakåt.


Du har sagt att du ofta får flashbacks när du skriver, händelser från din uppväxt. Vad tror du det beror på?

– Att skriva är som terapi för mig, så när jag tänker på en grej kan jag plötsligt komma på ”ja just det, det där har jag också gått igenom, varför har jag inte tänkt på det tidigare?”. Då blir det att jag tänker igenom dom sakerna och sen kan jag släppa det.


Vad är det för flashbacks du får?

– Allt möjligt, från roliga saker till sorgliga saker och sånt jag inte vill komma ihåg.


Vad tycker dina föräldrar om dina låtar?

– Min mamma älskar det jag gör och tycker det är skitkul, men hon har blivit lite ledsen när hon har läst intervjuer där jag har pratat om hennes missbruk. Hon har sagt att ”du säger ingenting om din pappa, han har ju också gjort massa saker”. Jag förstår det, men samtidigt är det min historia. Hon tror att folk får en bild av henne att hon är en elak mamma, men så är det inte så klart. I slutet av dagen älskar jag ju mina föräldrar.


– Min pappa älskar också min musik, men han och mamma förstår inte direkt allt heller. Han tycker att jag ska musiken mer som en hobby och plugga istället. Han säger att man inte kommer så långt med det. Ja du vet, föräldrar...


Vad tycker du själv om din debut-EP?

– Än i dag brukar jag sätta på den och tänka ”shit, jag har verkligen gjort det här”. Jag älskar skivan. Den är tidlös. Jag är fortfarande så jävla stolt över den.


Senare i år planerar du att ge ut ditt första fullängdsalbum. Vad kan du berätta om det?

– Texterna kommer handla om mitt liv från när jag var liten till jag fyllde 14 år. Men det kommer vara mer ur ett barns perspektiv. Skivan kommer heta ”Dom har bara gett mig ett namn” och det kommer från en grej jag gjorde när jag bodde i Tunisien. Jag var kanske elva år. Under fyra, fem månader brukade jag gå in i badrummet nästan varje dag, stänga dörren och stirra mig själv i spegeln tills jag hamnade... jag vet inte hur jag ska förklara det med ord, men jag än i dag när jag tänker på det så kommer jag tillbaka till den känslan. Det var som att jag frågade mig själv frågor som ”vem är du och vem är verkligen Fatima?”. Jag hamnade på en plats där jag pratade med min inre själ, för din kropp är egentligen bara ett paket du bär runt på och du är mer än ditt namn och det som finns på utsidan. Jag kan inte beskriva den där känslan, för den är jätteweird och skitnice. Det var då jag hittade mig själv. Jag kom fram till att dom bara har gett mig ett namn och att det bara är jag som väljer vad jag ska göra av det namnet. Det motiverade mig.


Det låter väldigt insiktsfullt för att vara i den åldern.

– Ja, jag undrar än i dag vad som fick mig att göra så. Jag minns bara att det började med att jag gick in på toa och stirrade på mig i spegeln ändå tills jag kollade på mig själv utifrån. Så när jag ställde frågor var det som att jag pratade till mitt inre. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Sen dess har jag i alla fall tänkt på det och jag har alltid kommit tillbaka till den tanken. I slutet av dagen är det bara du som bestämmer vad du vill göra åt saken.


Det har gått väldigt fort för dig, från debuten 2018 till i dag. Du blev omtalad i hela musiksverige redan efter ett singelsläpp. Hur känns det nu när du blickar tillbaka?

– När du väl är i det känner du inte så mycket. Det är mer när du blickar bakåt och påminner dig själv att du har gjort den och den grejen. Då kan jag känna ”shit, jag har ändå gjort en massa saker”. Jag tycker verkligen att det har gått jävligt fort, men samtidigt känner jag att Sverige saknade och fortfarande saknar tjejer i den här branschen. Det är inte ofta det kommer in nya rappare som är tjejer.


Vad var det som du bidrog med som inte fanns innan?

– Hmm, jag tror att jag inte bryr mig så mycket om vad andra tycker. Jag gör min grej. Och jag gör det inte bara för mig själv. Jag gör det för alla andra ungar där ute som går igenom samma saker som mig och som behöver höra det. Det är det jag strävar efter. Jag vill bara att dom ska må bättre och känna att dom inte är ensamma. Efter spelningar har tjejer kommit fram till mig och berättat om deras livshistorier, vissa har börjar gråta och ja... då känner jag att det är därför jag gör det här.


Trots att du har haft en tupp uppväxt har du en väldigt positiv syn på livet. Vad kommer det mindsetet ifrån?

– Jag vet att det inte bara är jag som har gått igenom de här sakerna. Det är inte bara jag som bär på dom känslorna. Och om dom kan klara det så kan jag det. Jag hade mått tusen gånger sämre om jag hade känt mig ensam i det. Och i slutet av dagen, det som har hänt har hänt. Du kan inte göra så mycket åt det. Och jag vill hellre vara glad än ledsen. Det kan vara svårt att tänka så mitt i jobbiga stunder, men du ska hålla huvudet högt. Jag vet med 100 procents säkerhet att det kommer bättre dagar och det är därför jag ser framåt.