I över 50 år har Jojje Wadenius karaktäristiska gitarrsound hörts på allt du kan tänka dig. Han har spelat med svenska storheter som Håkan Hellström, Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Helen Sjöholm och Kent. Hans barnskiva Goda’ Goda’ har inspirerat Latin Kings, Ken Ring och Fattaru. Han har turnerat med Roberta Flack, Simon & Garfunkel och Steely Dan och spelat in skivor med ikoner som Aretha Franklin, Diana Ross och The Backstreet Boys. Samtidigt är han minst lika känd från banden Made In Sweden och Blood, Sweat & Tears.
Trots denna digra meritlista finns det ett musikaliskt samarbete som han håller högre – nämligen det med legenden Luther Vandross.
Text: Martin Lysell
Foto: Per Ole Hagen och Carl Størmer
September 2020 – Oslo, via videolänk
Publicerat: 1 oktober 2020
När jag har läst intervjuer med dig genom åren har du ofta återkommit till samarbetet med Luther Vandross på 1980-talet då du var studiomusiker i New York. Varför då?
– För att du kommer ihåg såna där ögonblick som är mer magiska än andra. Och det var en väldigt kreativ period för mig. De där åren från 1979 till 1982, då skrev jag väldigt mycket musik. Det var innan det hade börjat gå riktigt bra för mig ekonomiskt och innan jag tog val som handlade lika mycket om att tjäna pengar som att göra kreativa grejer. Och det berodde på osäkerheten med att bo i New York med två små barn. Då har du ett ganska starkt öga på ekonomin. Men den första inspelningen med Luther Vandross på skivan Never Too Much var innan det här. Det är en av de roligaste inspelningarna jag har varit med om. Och han var en väldigt fin person. Det var ett fint sammanhang och det finns mycket att säga om hur det ledde dit.
När du har pratat om vad du är mest stolt över i din karriär har du nästan alltid pratat om hans debutplatta Never Too Much från 1981. Vad var det som gjorde den inspelningen så speciell?
– Det är svårt att säga, men det handlade mycket om hur samspelta vi i bandet var. Stommen i rytmsektionen var trummisen Buddy Williams, basisten Marcus Miller och jag. Vi hade redan spelat tillsammans i drygt ett år i Saturday Night Lives husband. När vi spelade in showen hade vi mycket dötid och det ledde ofta till att nån av oss började spela en liten groove och då hakade vi andra på. Det var som att vi utforskade olika grooves och stämningar tillsammans. Jag vet inte om du spelar själv, men det är en väldigt speciell upplevelse när man verkligen lyssnar på varandra och spelar väldigt tyst och soft, samtidigt som man får det att svänga så in i helvete.
– Av en slump skulle Buddy Williams spela med Roberta Flack sommaren 1980 och basisten som spelade med henne vikarierade för Marcus Miller på ett av gigen på Saturday Night Live. Jag fick bra kontakt med honom, så han frågade om jag också hade lust att spela med Roberta Flack. Det tyckte jag så klart lät som en kul grej, så jag hängde på. Men basisten hade ett komplicerat förhållande med Roberta Flack, han var en envis typ och kom inte alltid överens med henne. Och när han behövde ha en vikarie på ett par gig återgäldade han tjänsten till Marcus Miller. Marcus var bara 20 bast, men han kom in och spelade perfekt på första genomspelningen. Det hade aldrig låtit så bra. Det berodde delvis på att han är en fantastisk musiker, men det handlade också om att jag, han och Buddy hade spelat tillsammans i över ett år och var en väldigt samspelt rytmsektion. Roberta Flack är dessutom perfektionist, så då fick Marcus giget istället. Den sommaren var även Luther Vandross med i Roberta Flacks band som bakgrundssångare, så vi träffade honom innan han blev känd för en större allmänhet. Jag var ute och käkade lunch och middag med honom flera gånger när jag var inne i stan på olika sessions.
– Sen kom hösten 1980. Då skulle Luther göra en demo med ett par låtar för att försöka få skivkontrakt, för Roberta Flack hade sagt åt honom att om han inte gjorde en egen platta skulle hon säga upp bekantskapen med honom. Då tog han med oss tre i rytmsektionen och sin barndomsvän Nat Adderley Jr som spelade piano. Du kanske känner till hans farbror Cannonball Adderley?
Ja, och jag har förstått att det är en av dina stora förebilder.
– Ja, precis. Egentligen tänkte jag inte så mycket på det då, men det var lite kul när vi var i Houston i Texas och blev hembjudna på ett stort jävla party hos Nats familj. Då var hela släkten där. Det var säkert 50 pers.
– Men hur som helst, det var bakgrunden till att vi började spela med Luther. Vi kände varandra ganska gott och vi hade spelat mycket med varandra under det gångna året. När vi gick in i studion... jag vet inte om det är sant detta, men jag läste precis en grej som Marcus Miller hade skrivit på Facebook. Där berättade han att vi startade i studion klockan nio på morgonen. Det berodde på att Luther ville ha ett par, tre timmar i studion och tydligen var det den enda tiden han kunde få. Så då träffades vi på Media Sounds som det hette och spelade in två låtar. Det var Never Too Much och Sugar and Spice (I Found Me A Girl). Till en början hade Never Too Much ingen stomme. Harmisarna var utskrivna, men vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Då kom Luther över till mig och frågade om jag kunde hitta på en gitarrslinga till det som han sjöng för mig. Jag provade fyra, fem olika grejer och så sa han plötsligt ”där är den, den ska du göra”. Sen hittade jag på en gitarrstämma med utgångspunkt från den slingan, arrade upp låten och fick till introt som är en väldigt viktig del av Never Too Much. Marcus bestämde sig också för att spela väldigt mycket på basen. Därför insåg Buddy, som är en lyhörd musiker, att han inte kunde spela så mycket. Så han la sig bakom med ett väldigt enkelt tempo. Hela vårt samspel och att vi spelar live tillsammans gör att låten andas nåt helt otroligt, på ett sätt som dagens popmusik nästan aldrig andas på grund av tekniken som numera används.
Det låter som att det gick fort att spela in låten.
– Ja, när jag hade bestämt mig för hur jag skulle spela satte vi den direkt. Tagningen som du hör, det är första gången vi spelar igenom arret. Det finns några grejer i låten som inte är helt perfekta, men det var så det var på den tiden när man spelade live i studion. Och hade man inte satt en låt på tre, fyra tagningar var det som att låten tappade nån sorts energi. Vi studiomusiker hade aldrig kunnat göra som Rolling Stones som gjorde 60 tagningar av en låt innan de var nöjda. Vi skulle ha förvandlats till yxmördare innan vi hade kommit till tagning 20.
– Sen när Luther fick skivkontrakt baserat på låtarna på demon sa han till skivbolaget ”ja, men vad bra, då går vi in i studion och spelar in dom på riktigt”. Men då sa de ”nej, nej”. Det fick vi alltså inte, för de diggade våra tagningar så mycket. Så låtarna som hamnade på skivan är demoversionerna, förutom att det lades på lite percussion, stråkar och bakgrundskör. Luthers sång är den han sjöng live med oss i studion. Han höll alltid en helt otroligt nivå. Han kunde liksom inte sjunga sämre än så. Jag minns när vi gjorde en Stevie Wonder-låt på en senare platta. Då gick han in och sjöng nåt som lät väldigt improviserat, nästan genom hela låten. Och sen direkt efteråt sjöng han in en perfekt andrastämma. Jag satt där och var helt knäckt. Jag hade aldrig hört nån sångare som hade varit i närheten av det han gjorde. Han hade järnkoll på vad han höll på med.
Det tog dock ett tag innan Luther Vandross fick skivkontrakt. När han först gick runt med demon till skivbolagen tackade alla nej. Det var först efter ett tag som han lyckade få kontrakt med Atlantic. Det känns ju helt sjukt med tanke på vilka två fantastiska låtar som fanns på demon.
– Jaså? Det kanske var så. Jag minns inte det. Men visst är det konstigt. Av de plattor som jag har spelat på är Never Too Much en av få som jag aldrig någonsin blir trött på att höra.
Vad tror du det beror på?
– Ja du...(skratt) det är svårt att säga. Men det beror nog på att den är så levande. Det är så mycket som händer i låtarna. Jag är ju musiknörd och när saker och ting blir för enkla tröttnar jag jättefort. Men om musik har många olika lager och är dynamiskt spännande, då går jag igång. Sån musik kan jag lyssna på hur mycket som helst och gå in i alla små nyanser. Jag tycker att flera av låtarna på Never Too Much har det där.
Du har nämnt låten A House Is Not A Home med Luther Vandross som din favoritinspelning någonsin.
– Det är inte Marcus Miller som spelar bas på den låten, utan det är Anthony Jackson. Jag tror den spelades in på våren 1981 och då hade han börjat med nånting som nästan ingen annan hade gjort tidigare. Han stämde ner lägsta strängen på basen till ett C, så tonen blev jättelåg. Det hörs i introt på A House Is Not A Home och det gjorde låten speciell. I dag är det vanligt med sub-bass, men det fanns inte på den tiden. Sen är låten väldigt långsam, så att ligga i det långsamma tempot med basen i sex, sju minuter krävde ett enormt fokus.
– För övrigt var Anthony galen och han är nog fortfarande galen om han lever. Han kunde komma in på en session när det var jävligt stressigt och bara förstöra. Det kunde vara en reklamjingel som skulle spelas in på en timme och så gjorde vi en skitbra tagning, men i sista tonen valde han att förstöra tagningen för att han tyckte att det var nåt i hans spel som inte lät bra. Sen hände det att han började klippa av strängarna på basen och sätta på nya. Producenterna och reklamfolket höll på att hoppa ut genom fönstret när det inträffade. De blev helt jävla galna. Så han ödelade tyvärr sin position som studiomusiker på såna sessions.
– Hur som helst, när vi spelade in A House Is Not A Home stod Luther i en kur mitt i rummet och så satt vi musiker i en cirkel runt honom och hade ögonkontakt med varandra. Han stod och dirigerade oss, så att vi visste ungefär när vi skulle komma in. För det var flera partier som var väldigt luriga. Det var en otroligt speciell upplevelse att vi klarade att sitta tillsammans och spela så tight i ett sånt långsamt tempo. Efter ett tag var det nästan som jag nöp mig i armen. Jag tänkte ”va fan, är jag verkligen med om det här?”.
Jag förstår att Luther Vandross var bra på att trigga dig och de andra musikerna. På vilket sätt? – Han var bara så nice som person. Han skiljde sig mot många andra artister. Jag minns en period några år senare när jag inte mådde så bra... det var hemmasituationen som inte funkade. Då hade han blivit jättestor som artist, men han kom ändå fram till mig i studion och frågade hur läget var och påpekade att jag inte såg ut att ha det så bra. Det var inte så vanligt att det hände i branschen. Han var väldigt fin. I USA slog Luther Vandross igenom stort som soloartist med plattan Never Too Much, men i Sveriges var det få tidningar som uppmärksammade honom. Av de stora tidningarna var det bara Expressen som recenserade skivan (den fick 8 av 10). Och under hela hans storhetsperiod under 80-talet nämndes han väldigt sällan. Det var tydligt att det fortfarande var vit pop och rock som regerade i Sverige. Var det något som du märkte av? – Ja, det är nog sant. Punken var till exempel inte speciellt stor i Amerika. Men för mig personligen blev nog skillnaderna tydligast när jag såg att det fanns mycket musik som folk i Sverige lyssnade på som jag aldrig hade hört. Jag minns speciellt i slutet av 80-talet när jag kom hem till Sverige. Då fanns det nån snubbe som hette Ulf Lundell som jag inte kände till. Men så kom jag på att han hade sjungit med Nature nån gång på 70-talet. Men jag hade inte koll på en enda låt han hade gjort. Och jag vet inte så mycket om honom nu heller, även om jag har hört lite grann. Sen beror det så klart på att jag inte har bott i Sverige sedan 70-talet. Trots att du spelade mycket med Luther Vandross blev det inte så mycket livespelningar för dig. – Jag turnerade lite grann med honom, men jag valde att inte fortsätta med det. Jag ville vara kvar i New York så att jag kunde jobba med Saturday Night Live och göra sessions. Jag hade precis fått in foten när det kom till inspelningar och hade jag turnerat istället hade jag fått ge upp det. Så pass tuff var konkurrensen i New York. Var inte du tillgänglig fanns det 50 andra – mestadels snubbar – som var lika bra. Och jag kände att det fanns en större trygghet i det. Sen ingår det i historien att jag hade två småbarn då. När jag växte upp jobbade min morsa som musiker och hon var aldrig hemma. Och jag hade ingen farsa, så jag gjorde valet att inte vara som min morsa. Jag ville inte göra samma misstag. Det gjorde att jag kunde käka frukost och middag med mina barn nästan varje dag. På den här tiden i början av 1980-talet spelade du i husbandet på Saturday Night Live, turnerade med Simon & Garfunkel och var en av de mest anlitade studiogitarristerna i New York med runt 15 inspelningar per vecka. Förutom Luther Vandross spelade du med artister som Aretha Franklin, Diana Ross, Roberta Flack, Donald Fagen och Dionne Warwick. Vad gjorde det med dig som musiker? – Jag vet inte... men det var inte så ofta jag spelade med de stora artisterna. De flesta grejerna var reklamjobb och spelningar med bandet på Saturday Night Live. Att jag spelade in med Aretha Franklin och Dionne Warwick, det var tack vare Luther. Han producerade deras plattor. Och jag var även med på en skiva med Lisa Fischer som han producerade. Det var så saker hände. Det ena gav det andra. – Jag tänkte aldrig så mycket på att jag spelade med så stora musiker. Men ibland önskar jag att jag hade varit mer journalistisk i min inställning till det jag höll på med. Jag var så fokuserad på att göra ett bra jobb och jag var tvungen att vara det för att jag skulle platsa. De andra musikerna var så otroligt jävla bra. Så jag kan inte ens säga att jag träffade de kända artisterna speciellt mycket. Aretha Franklin hade jag visserligen möjlighet att träffa en del, för hon var med i studion hela tiden. Men hon satt väldigt mycket på sin sida och var inte så kommunikativ. Det var i och för sig inte jag heller på den tiden.
Saturday Night Lives husband 1980. Från vänster: Paul Schaffer, Howard Shore, Marcus Miller, Buddy Williams, Howard Johnson, Jojje Wadenius, Lou Marini.
Du har en gång sagt följande om tiden i New York: ”Artisterna är väldigt olika att jobba med. Luther Vandross är till exempel en kille som är tjenis med alla och snackar mycket. Andra artister träffar knappt musikerna. Diana Ross har någon anställd som snackar med studiomusikerna”. Det låter som du blev bättre behandlad av Luther Vandross?
– Jo, det är sant. Men det var lite olika omständigheter också. Diana Ross var inte vem som helst när jag spelade med henne i början av 80-talet. Hon var så världsberömd att det inte fanns nån jävla hejd på det. Det är klart, då tyckte jag nog att det var lite löjligt att hon höll på med oss musiker på det sättet. Men med lite distans kan jag förstå att hon behövde ha en liten brandmur. Det var annorlunda med Luther, för vi träffades när vi var på samma nivå. Inte musikaliskt. Jag skulle aldrig jämföra mig med honom, men jobbmässigt var vi det. Men även när han blev väldigt känd upplevde jag inte att han ändrade på sig.
Hur skulle du beskriva din vardag som studiomusiker i New York?
– Ofta hade jag två, tre sessions om dagen. Men fram emot 1987-88 började det dala. Då gjordes mycket sessions runt om i landet. Innan dess var det nästan bara New York och Los Angeles som gällde. Men jag insåg tidigt att den ekonomiska nivån jag låg på aldrig skulle hålla i längden.
– Hur som helst, när jag bodde i New York hade jag inte lika mycket att göra som när jag och familjen flyttade utanför stan 1983. Dagens första session brukade börja vid kl 10 och det var bra, för då missade jag den värsta rusningstrafiken. På den tiden låg de flesta studiorna runt Times Square. Det var oftast där jag spelade. Sen hade jag ett par sessions till efter lunch och ibland kunde det vara sena skivinspelningar. Men oftast var jag hemma till middag.
Jag har hört att det var via en telefontjänst som du fick dina jobb.
– Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, så jag hade en personsökare. Då kunde det plötsligt pipa till och så fick jag ta mig till en telefonkiosk för att ringa upp. Telefonservicen hette Radio Registry och det var 400-500 studiomusiker som var anmälda till den. Det gällde oftast reklamjobb, för skivinspelningar krävde lite mer framförhållning. Då kunde de berätta att det fanns en session två dagar senare mellan kl 10 och 11. Och de informerade vem som var producent, vilken produkt det gällde och vilka instrument jag behövde ha med mig. Om jag inte kunde ta det giget fanns det ett par andra personer som stod efter mig på listan, för producenten skrev ofta en lista med önskemål på musiker.
Under flera år spelade du in mängder med reklamjinglar – något som även Luther Vandross gjorde innan han slog igenom. Hans röst hördes bland annat i reklamer för Burger King, Juicy Fruit, KFC och Miller. Var det en nyttig erfarenhet som musiker?
– Ja, det krävdes att du var disciplinerad och fokuserad. Det förväntades att du skulle spela in tre reklamsnuttar på en timme. De var i och för sig 30 sekunder vardera, så det var inte så lång tid. Och vi satte ofta tagningarna efter två eller tre gånger. Så länge det inte visade sig att musiken inte funkade till bilden. Då fick arrangören tänka om. Sen kunde det också hända att någon från reklambyrån kom in i studion och berättade att de hade tagit bort en sekund i mitten och flyttat den till slutet, utan att ha snackat med arrangören. Då hade arrangören redan skräddarsytt musiken med alla möjliga inslag, så då satt vi där; storband, 30 stråkar, gitarrer, bas, trummor, keybords och var tvungna att göra om allt.
Det var alltså så många musiker som användes till att spela in reklammusik?
– Ja, på den tiden var det så. Men då var arrangörerna så in i helsike jäkla duktiga, så de kunde på fem, tio minuter planera om stycket för att det skulle passa till den nya bilden och sen gå ut och diktera för alla musiker. Jag imponerades av det många gånger. Det fanns enormt djupa kunskaper. Sen var det inte alltid så jäkla kul med reklammusik, men jag fick spela med de bästa musikerna i New York. Innan brukade jag tänka att ”reklammusik, ska man lira det?”. Jag kom ju från 70-talets Sverige där det inte var populärt att sälja sig själv. Men så gjorde jag ett gig och då satt Brecker Brothers där och spelade. ”Shit asså”, tänkte jag. Då fick jag snabbt lite rymligare samvete.
Som studiomusiker i 80-talets New York – vem var du i inspelningsstudion? Vilken plats tog du?
– Hierarkin var mycket mer uttalad i Amerika än Sverige. Producenten, artisten och arrangören bestämde vad du skulle göra, men hade de inte riktigt koll fanns det möjlighet att komma med en idé. Ofta kunde jag komma på nåt fort som kunde funka, men om de inte gillade det du gjorde, då var det bara att glömma det och hitta på nåt annat. Det var inte som i Sverige där det var mer demokratiskt.
Det låter som att det skiljde sig mot inspelningarna med Luther Vandross.
– Inspelningarna med Luther byggde mycket på att han ville ha det som jag, Buddy och Marcus gjorde. Det var därför vi var där. Och anledningen till att det funkade så bra med Luther var att vi kände varandra så bra sen tidigare. Det är viktigt, för då är det enkelt att snacka med varandra om nåt inte funkar.
Du spelade på Luther Vandross fyra första skivor, från 1981 till 1985. Varför blev det inte fler?
– Jag vet inte riktigt, men det berodde nog en del på att han flyttade till Los Angeles och då hade han med sig Paul Jackson Jr som gitarrist. Det är sånt som händer helt enkelt.
Inte minst i hip-hop-världen har Luther Vandross musik fått nytt liv. Musiken som du var med och spelade på har samplats i låtar med artister som Kanye West, Wu-Tang Clan och Slick Rick. Och 1998 samplade Petter låten Don't You Now That i Vinden har vänt. Hur känns det?
– Jag kommer ihåg första gången jag hörde Petters låt. Han hade ju använt loopen från Don't You Know That, så jag minns att jag frågade skivbolagsdirektören ”jag är ju musiker på den plattan, ska inte jag få ersättning för det?”. Men då blev det väldigt tyst (skratt). Det hade de inte tänkt på. I dag är det annorlunda och titt som tätt får jag pengar för musiken jag gjorde med Luther Vandross. Men det är inga stora belopp.
Hur känns det för dig att den här musiken har fortsatt att leva i andra former?
– Det är roligt. Och det har blivit bättre med creddning. På 90-talet upplevde jag att artister inte gav credd till dom de samplade av. Nu gör man det på ett annat sätt och då tycker jag det är okej. Det är schyst.
Det känns som att du alltid har varit expert på att sätta din prägel på låtarna du har spelat på. Ta bara Never Too Much, Don't You Know That och A House Is Not A Home med Luther Vandross. Man hör så tydligt att det är du som spelar. Det är verkligen ditt sound. Håller du med om det?
– Det är svårt att säga. Jag tycker ju att jag spelar väldigt olika på de låtarna. Men det är väldigt smickrande att du säger det. Jättekul att höra.
Vad tror du det är som gör ditt sound så speciellt?
– Det där kan du hitta hos många musiker. Man brukar snacka om ”bone tone”. Det brukar exempelvis skämtas om att du skulle kunna sätta en träplanka med en sträng i händerna på Eric Clapton och det skulle ändå låta som honom. Det tror jag gäller för de flesta musikerna som har spelat tillräckligt länge. Och gitarren är ett instrument som är så pass uttrycksfullt och känsligt när det kommer till sound. Du kan närma dig en gitarr på så otroligt många sätt. Du kan snacka om ”bone tone” om hur många som helst. Ta bara John Scofield, Mike Stern, Larry Carlton eller Steve Lukather. Nu jämför jag mig inte med dom spelmässigt eller kändismässigt, men jag nämner dom för att jag känner till dom.
Vad tror du att ditt sound har färgats av?
– Oj, oj , oj, det är svårt att säga. Jag lyssnade mycket på Wes Montgomery och Jim Hall när jag växte upp och inspirerades av dom, men annars har jag bara försökt lira på ett sätt som känns bra för mig.
2003 fick Luther Vandross en stroke som han aldrig riktigt hämtade sig från och 2005 gick han bort i en hjärtattack endast 54 år gammal. Hur tog du emot beskedet?
– Jag hade ingen kontakt med honom då och jag hade inte haft det sen början på 90-talet. Det var mycket som spelade in i det. Han flyttade från New York och jag hade fullt upp med andra saker i mitt liv. Men jag har ångrat mig många gånger att jag inte tog kontakt med honom när han var sjuk.
I en intervju med Mats Nileskär i P3 Soul från 2003, som gjordes dagen innan han fick sin stroke, dök ditt namn upp. Han sa då: ”I'd love to see Georg. We all loved Georg. I haven't seen him in years now”. När var sista gången ni sågs?
– Vad kul att höra. Det måste ha varit nån gång i början av 90-talet. Kanske 1993. Han skulle vara med på en tv-show i Los Angeles och då kunde inte hans gitarrist vara med. Därför ringde han mig och frågade om jag kunde hänga med och spela på ett par låtar. Det var sista gången.
Dionne Warwick har kallat honom kort och gott för ”The Voice”, Mariah Carey har berättat om hur skräckslagen hon var då hon skulle stå bredvid honom och sjunga en duett, Aretha Franklin rankade honom som sin tids stora soulsångare och Whitney Houston har sagt att han var en av hennes favoritsångare och att det inte fanns någon annan som kunde hantera en ballad och upptempo-låt som honom. Vem var Luther Vandross i dina ögon?
– Han var en fantastisk sångare. Helt otrolig. Han var även grym på att arrangera sång. Sen tror jag att andra sångare har ett speciellt förhållande till honom, på samma sätt som jag har till gitarrister som John Scofield eller Pat Metheny. En förebild du ser upp till. Men för mig var Luther framförallt en kollega och det var den relationen vi hade till varandra.
Luther Vandross har själv sagt följande: ”Singing allows me to express all the mysteries hidden inside”. Upplevde du honom som en person med många hemligheter?
– Den stora hemligheten var väl att Luther var homosexuell. Det visste vi ju, men det var aldrig ett tema som vi snackade om.
Tror du det skiljer sig hur hans musik har tagits emot i Sverige jämfört med USA?
– Ja, det tror jag. Mycket av hans musik kan nog upplevas lite smörig i Sverige. Han har gjort många ballader och smäktande låtar. Sen är det som du berättade tidigare, att han inte blev så uppmärksammad i svensk media. Folks uppfattning av musik styrs mycket av vad som skrivs i media. Det är ofrånkomligt. Men i Amerika är han stor. Skulle jag berätta för någon där att jag har spelat på hans skivor är det en större grej än i Sverige. Sen rankas det också väldigt högt bland svenska musiker.
När hörde du senast hans musik?
– Jag har inte lyssnat på honom på ett tag. Men jag spelade Never Too Much på en spelning i februari. Sen såg jag för ett tag sen att nån hade lagt upp en låt på Facebook från skivan Forever, For Always, For Love som jag var med och spelade på. Då reagerade jag och kände ”wow”. Den var ganska cool faktiskt. Annars minns jag inte riktigt alla låtar som jag gjorde med Luther, förutom på Never Too Much.
Vad känner du när du lyssnar på skivan Never Too Much med Luther Vandross i dag?
– Den är kul att lyssna på. Sen hör jag vissa grejer i mitt spel på låten Never Too Much som hade kunnat vara bättre. Jag hade kunnat lägga upp kompspelet i verserna lite smartare. Inte gett bort så mycket i början. Och det är en liten, liten grej i introt där jag nästan går bort mig. Där hade jag kunnat spela lite renare.
Så är det väl alltid, att det finns saker som man hade kunnat göra bättre?
– Ja, men om jag pekar ut det skulle du också höra det.
Hur reagerar folk i dag när du säger att du har spelat med Luther Vandross?
– Det känns inte som att så många vet om det, speciellt inte i Skandinavien. Men när jag nämner för folk att jag har spelat med Luther Vandross märker jag att de blir imponerande. Det känns kul. Det handlar ofta om Never Too Much-plattan.
Hur känns det att ha varit en del av succén med Never Too Much?
– Jag tänker inte på det. Det är nog mer journalister som gör det. Som studiomusiker var du med på en grej och sen var det bara att hoppa på nästa grej. Och det finns flera andra inspelningar som jag var med på som också var magiska, men som folk aldrig kommer få höra för att de inte har getts ut. Föreställ dig att Luther aldrig hade fått skivkontrakt. Det hade ändå varit en lika magisk upplevelse för mig.
– Men det som är roligt är att Paul Jackson Jr – som senare jobbade mycket med Luther – hade frågat honom om jag var svart. Det tog jag som en komplimang av rang. Han är en fantastiskt gitarrist – en av de bästa rytmgitarristerna som någonsin har funnits. Och när jag har träffat svarta musiker och andra musiker i Sverige möts jag av en enorm respekt när de får reda på att det var jag som spelade på de låtarna. Det är roligt. Men det är aldrig nåt jag tänker på själv. Det är först när någon säger det till mig.