När Kent gick i graven den 17 december 2016 på Tele2 Arena i Stockholm var det inte bara slutet på deras resa. För Sveriges största Kent-fan Lasse Ottosson var det 175:e och sista gången han såg bandet på scen. Först nu har han börjat förlika sig med tanken att de aldrig kommer återvända.
Text: Martin Lysell
Foto: Privat
November 2019 – The Laughing Duck, Stockholm
Publicerat: 17 december 2019
Hur upptäckte du Kent? – Det var 1995 på Lollipop-festivalen i Stockholm. Då hade jag redan hört låtarna Blåjeans och Frank på radiokanalen Bandit, som på den tiden spelade mest engelskspråkiga grejer. Men jag trodde att Kent var nåt jäkla plojband. Jag tyckte de lät som Drängarna typ, så jag reflekterade inte nåt mer över deras musik. När jag åkte till festivalen var det för att lyssna på band som D-A-D, Therapy? och Stone Roses. Men så råkade jag och mina kompisar se deras konsert och jag kände bara: ”Helvete vad bra det här är”. Så dagen efter åkte jag in till stan och köpte deras första skiva. Vad fick dig att fastna för Kent? – Jag tyckte bara att de var jättebra och att Jocke Berg hade sån fin scenkontakt. Han pratade mycket mellan låtarna, vilket han gjorde mindre och mindre sen. Förutom på avskedsturnén. Efter det kände jag att bara ville se bandet igen, igen och igen. Jag och en kompis åkte ner till Hultsfredsfestivalen samma år för att se Slayer, Pantera och Kent. Min farsa skjutsade oss, men han kunde inte åka förrän på fredag morgon så vi missade första dagen. Då hade vi inte tillgång till nåt spelschema, men vi tänkte att: ”Vad är oddsen att alla bra band spelar första dagen?”. Sen när vi kom ner till Hultsfred gick min kompis in på tågstationen för att köpa biljetter hem. Efter en stund kom han ut och såg väldigt trumpen ut. ”Helvete”, sa han. ”Vadå! Fanns det inga tågbiljetter”, sa jag. Då svarade han: ”Slayer, Pantera och Kent. Alla har redan spelat”. Vi trodde inte det var sant. Så vi fick nöja oss med att se band som Type O Negative, Sator och Nationalteatern. – Sen när vi kom hem på söndagen skulle Kent spela på Vattenfestivalen, så då gick vi dit. Men vi hade så jäkla svårt att hitta. Scenen hette Slottsscenen, så vi utgick från att det var utanför slottet. Därför irrade vi omkring och missade de första låtarna. Hur som helst, efter den konserten minns jag att jag kände att: ”Nu jävlar ska jag se Kent så mycket jag kan”. Vad fick dig att känna så? – Jag tyckte bara att Kent var så jäkla bra. Sen tycker jag fortfarande att den första skivan är den bästa de har släppt. Men det får man inte säga för Jocke Berg. Då har man inte fattat nånting, menar han. Året efter släppte de sin andra skiva Verkligen och hade turnépremiär på Gino i Stockholm. Var du där? – Ja, då fick jag låna pengar av min brorsa för att se båda spelningarna på Gino. Så jag åkte in till ett biljettkontor i stan, för på den tiden fanns inte Ticketmaster och sånt. Men när jag kom dit fick jag reda på att ena spelningen var utsåld och den andra hade få biljetter kvar, så jag kunde inte köpa till båda. Men då sa mannen i kassan att det kunde hända att nån lämnade återbud, så han rekommenderade mig att ringa eller komma tillbaka nästa dag. Fast det slutade med att jag sket i det, för jag brydde mig inte riktigt lika mycket då. I dag hade jag aldrig gjort så. – Men jag var så glad att jag skulle få se dom på Gino. Äntligen! Jag kommer ihåg att det var så jäkla mycket folk på spelningen och ZTV var där och filmade. Det inslaget har jag bränt på DVD hemma. När de intervjuade Sami i bandet sa han att det var så kul att alla i publiken kunde deras texter in- och utantill och då zoomade de in mig. Jag satt på högtalaren på scenen, för när jag kom in i lokalen var det så jäkla trångt att jag hoppade upp där. Ingen i bandet sa nånting om det, så jag fick sitta där hela spelningen som verkligen var skitbra. – Men efteråt inträffade en incident. Jag kan inte nog tacka den tjejen som låg bakom vad som hände. Jag skulle nämligen gå på toa och eftersom det var ont om sittplatser och jag bara har ett ben och går på kryckor så frågade jag en tjej om hon kunde vakta min plats på högtalaren, för killar är ofta så opålitliga. ”Ja, det fixar jag”, sa hon. Men när jag kom tillbaka och ville ha min plats påstod hon att hon inte kände igen mig. Då svarade jag: ”Men kom igen. Vi var ju överens”. Men det spelade ingen roll vad jag sa. Så sa hon: ”Du! Jag har aldrig sett dig förut. Gå härifrån. Annars säger jag till vakterna som slänger ut dig”. Aha, vad schyst tänkte jag. Jag blev så jävla förbannad. I den stunden kände jag att det enda som kunde dämpa min ilska var om jag fick träffa Kent-medlemmarna. Så jag hoppade över scenen på mina kryckor och roffade åt mig låtlistan. Den har jag för övrigt fortfarande kvar. Sen tänkte jag att: ”Nä, nu ska jag in i logen. Jag skiter i vilket. Det får gå som det går”. Men för att komma ner till logen var man tvungen att ta sig ner för en spiraltrappa. Jag hann bara ta ett par steg innan jag rasade ner för hela trappan och den första som kom fram när jag låg där på golvet var Jocke Berg. Han sa : ”Tjena grabben. Hur gick det? Gick det bra? Vill du ha en bira?”. ”Ja tack”, svarade jag så klart och så satte vi oss och började prata. Då dök det upp nån ivrig tjej och tjatade på honom att de skulle gå. ”Nej, ser du inte att jag sitter och pratar med... ursäkta, vad sa du att du hette?” Det hade jag inte hunnit säga, men jag svarade i alla fall att jag hette Lasse. Så sa han: ”Jag sitter ju och pratar med Lasse”. Det visade sig sen att det var hans fru. Hur som helst, vi satt kvar där och Jocke Berg frågade om jag vill ha en bärs till. Sen fortsatte han att bjuda på mig på öl och drinkar. Till slut somnade jag därinne och när jag vaknade var det helt tomt. Alla hade stuckit. Då tänkte jag: ”Säg inte att de har stängt stället och låst in mig”. Så jag hoppade upp för trappan, men när jag kom till övervåningen var det fortfarande fullt ös. Det var bara medlemmarna i Kent som hade dragit. Sen hoppade jag in i en taxi och åkte hem. Och det var första gången du träffade bandet? – Ja. Och det måste jag ju tacka den där tjejen för. Annars hade det aldrig blivit av. Sen var det en annan rolig grej som hände när jag var där i logen med bandet. Då kom Sami fram till mig med penna och block, och så sa han: ”Vad heter du mer än Lasse?”. ”Vadå då?”, undrade jag. ”Nä, men kom igen nu. Vad heter du?”. Till slut sa jag vad jag hette och då sa han: ”Vi spelar på universitetet på lördag. Jag ser till att sätta upp dig på listan där”. Jag tackade för det och så försökte jag: ”Men jag vill också gärna se er på Gino i morgon igen. Kan inte du fixa det?”. Men det gick inte. Han förklarade att de redan hade så många gäster på listan, så de kunde inte ta in fler. – På lördagen åkte jag in till universitetet. När jag var på väg upp ur tunnelbanan kom en kille gåendes med en jättefull tjej som inte hade fått komma in, så de behövde inte sina biljetter. Då viftade han med biljetterna: ”Är det nån som vill köpa? Billigt. Bara en hundring”. Så jag köpte en biljett av honom, för då var jag i alla fall hundra på att jag skulle komma in. Jag tänkte att Sami kanske hade glömt bort mig. Sen efter spelningen lyckades jag trycka mig in i logen igen. Det var ju ganska lätt på den tiden. De var ju inte så stora. Och det första som hände var att Sami kom fram till mig och sa: ”Tjena grabben! Gick det bra med listan eller?”. Först låtsades jag att jag inte visste vad han pratade om, men sen förklarade jag att jag hade köpt biljett. Då sa han: ”Äh, då får du skylla dig själv” (skratt). Men när vi fortsatte prata frågade jag om han kunde skriva upp mig på listan till helgen efter i Eskilstuna. Då var han först lite tveksam, men sen gick han med på det. Det var skönt, för på den tiden fanns inget förköp till deras spelningar eftersom de ofta spelade på pubar och små ställen. Det kändes onödigt att chansa att åka dit och riskera att behöva vända i dörren.
Mellan 1998 och 2000 satsade Kent på utlandet och släppte två engelskspråkiga skivor. Vad tyckte du om det? – Jag var inte så förtjust i det. Men Jocke Berg förklarade i Kent-forumet att de skivorna inte var ämnade för oss svenska fans. Såg du även deras konserter utomlands? – Nej, tyvärr inte. Men det hade jag lätt gjort i dag. När jag började följa Kent åkte jag bara på konserterna som låg närmast till hands. Stockholm, Eskilstuna, Uppsala och Gävle. Den första spelningen som jag gick på som var längre bort var i Lisebergshallen i Göteborg på Hagnesta Hill-turnén 1999. I samma veva var jag på Roskilde. Eller nej, det var senare. Menar du festivalen år 2000 när nio personer omkom under Pearl Jams spelning? – Ja, då svimmade jag under Kent-konserten. De spelade före Pearl Jam och det var sånt tryck i publiken redan då. Man fladdrade bara fram och tillbaka, plus att det regnade så in i helvete. Det måste ha varit väldigt otäckt. – Ja, och jag stod längst fram. Det blev sånt tryck att jag inte fick nån luft. Så de bar mig över kravallstaketet. Efter det hamnade jag i en sjukstuga, men när jag hade legat där ett tag kom personalen och sa att jag var tvungen att lämna plats för andra. Så då gav de mig min ena krycka. Då sa jag: ”Jag måste ha min andra krycka också. Annars kommer jag inte härifrån”. Men de svarade att jag bara hade en när jag kom in och att jag fick klara mig med den. ”Det går inte. Jag måste ha båda kryckorna”, förklarade jag. Men det spelade ingen roll. De sa ändå att jag skulle därifrån. Så jag vägrade och svarade att de fick bära bort mig i så fall. Till slut kom det en vakt med en krycka i handen och frågade: ”Är det här din?”. Så då kunde jag lämna sjukstugan. Men när jag kom ut hade det regnat så mycket att kryckorna bara sjönk ner i marken. Så jag visste inte hur jag skulle ta mig till tältet. Men som tur var kom en person förbi, han var dansk eller tysk, och så fick jag hålla i honom samtidigt som vi gick tillbaka. Som band gick Kent från att vara den där lilla indiegruppen till att bli Sveriges största band. När började du märka av den utvecklingen? – I Hultsfred 2001. Limp Bizkit var där samma år och de var ett av de största banden som fanns just då. Alla lyssnade på deras musik. Men när Kent spelade dagen efter var det fler folk i publiken. Då insåg jag: ”fan vad stora de håller på att bli”. Det är också en av de bästa Kent-konserter jag sett. Vilken är den bästa spelningen du har sett med Kent? – Det är nog spelningen på Hultsfredsfestivalen 2001. Och på Vattenfestivalen 1998, för då pratade Jocke Berg så mycket mellan låtarna. Vad tyckte du om att de höll på att bli så stora efter millenieskiftet? – Äntligen! Det var på tiden att folk insåg hur bra de var. Det var lite skillnad mot när jag såg Kent i Södertälje 1996 – dagen innan Hultsfredsfestivalen. Då kanske det var 25 pers på stället och det flesta var inte ens där för deras skull. De hängde bara där för att det var en pub. Det stod tre personer längst fram vid scenen. Och en av de tre var jag. Efter konserten pratade jag med Harri Mänty i bandet och då frågade han mig och mina polare om vi alla skulle till Hultsfred. ”Nä, bara han” sa de och pekade på mig. 2002 hade Kent sin berömda vita konsert på Stockholms stadion. Hur minns du spelningen? – Den var inget vidare. Jag var besviken. Bara grejen att de började spelningen med Comboys. Det är ingen jävla öppningslåt. Det gjorde de säkert bara för att det inte var någon som förväntade sig det. Alla trodde ju att de skulle öppna med Sundance Kid. Då kände jag: ”hur kommer det här sluta?”. Sen var de var så stela på scenen och rörde sig knappt. De var säkert märkta av att det var så stort. Så de kom inte igång ordentligt förrän sista halvtimmen. Då började de rocka loss. Till slut hade du sett så många Kent-konserter att du blev uppsatt på gästlistan för gott av bandet. Kan du berätta hur det gick till? – Det började med att jag skulle se Kent i Malmö 2005. Jag åkte buss dit från Stockholm, men jag var så rädd att somna på bussen eftersom ändhållplatsen var Köpenhamn. Så jag höll mig vaken hela natten. Sen skulle en polare i Malmö möta upp mig och jag skulle ringa honom för att bli upphämtad. Men när jag kom till Malmö var klockan sex, halv sju. Då ville jag ju inte ringa och störa honom, så jag gick omkring där i Malmö. Men efter ett tag fick vi tag på varandra och då var jag på Möllevångstorget. Medan jag stod där och väntade på min polare gled en buss in på torget. ”Men va fan, det är ju Kent-bussen”, tänkte jag för mig själv. Då såg jag hur medlemmarna gick ur bussen och den sista var Jocke Berg som stod kvar och tackade busschauffören för skjutsen. Då kände jag: ”Nä, de får inte se mig här”. Jag tänkte att de skulle undra varför jag dök upp hela tiden. Men då visste jag i alla fall vilket hotell de skulle bo på. – Sen mötte jag upp min kompis och vi hängde ett tag innan vi drog till konserten. Där träffade jag två jättetrevliga killar, en från Lund och en från Landskrona. Så vi tre umgicks där och ölade tillsammans. Samtidigt undrade jag var min kompis hade tagit vägen, men till slut fick jag tag på honom inne på området. Då skulle jag presentera honom för de där två killarna, men då var han på dåligt humör eller nåt. När de skulle hälsa skrek han bara: ”Jävla töntar”. Då undrade de så klart vad jag hade för nån kompis egentligen, så de sa: ”Han verkar ju helt jävla störd. Skit i honom. Häng med oss istället”. Vilket jag gjorde. – I alla fall – lite senare på natten när krogarna började närma sig stängningsdags sa jag plötsligt till killarna: ”Skulle ni vara intresserade av att träffa Kent?”. Då blev den ena killen väldigt uppspelt och svarade: ”Va! Vet du var de bor? Känner du Kent?”. Jag sa att jag visste var de bodde, men att jag inte kunde garantera att de skulle få träffa medlemmarna. Oavsett vad kunde vi ju dra dit och kolla, för det var alldeles i närheten. Vi gick dit och jag tror inte det tog mer än 10-15 minuter innan hela bandet kom ut ur en van utanför hotellet. Det visade sig att de hade varit ute och festat på KB. Då fick Sami syn på mig och gick fram: ”Va fan Lasse! Nu får du ju ge dig. Kan vi göra ett enda gig utan att du dyker upp?”. Jag frågade om han tog illa upp för det, men det gjorde han inte. Då sa han: ”Stå kvar här. Jag ska fixa en grej”. Efter ett tag kom han tillbaka med en penna och ett A4-papper. Då frågade han vad jag hette mer än Lasse. ”Just det, Ottosson ja”. Sen ville han ha min adress. Då undrade jag vad det var för nåt jävla polisförhör. Men han gav sig inte, så han fick det och mitt mobilnummer också. Sen kramade han mig och sa: ”Så grabben. Nu har du betalt din sista Kent-konsert”. Jag undrade vad det var frågan om och sa: ”Va, får jag aldrig se er mer?”. Men då förklarade han: ”Du, du är på gästlistan för resten av ditt liv. Du kommer aldrig mer behöva betala för en Kent-konsert”. Hur reagerade du? – Jag blev helt stum. Jag visste inte vad jag skulle säga. Den 26 maj 2012 måste ha varit ett speciell dag för dig. Då spelade Kent på Cirkus i Stockholm och de tillägnade dig låten Halka för att du var den personen som hade sett flest Kent-gig. Kan du berätta om det? – Anledningen till att de spelade Halka var att jag alltid ställde samma fråga när vi träffades. Och det var: Skulle du vilja glida som jag? Därför trodde de nog att jag tyckte att det var bästa låten. Sen har Jocke Berg sagt i intervjuer att han står för allt han har sagt och gjort, förutom låten Halka som han tycker är en obegriplig skitlåt från helvetet. – 2012 såg jag Kent i tre huvudstäder på tre dagar. Först tog jag nattbussen till Köpenhamn och efter det tog jag flyget till Oslo för att hinna till den spelningen. Då satt jag utanför spelstället Rockefeller samtidigt som hela Kent kom dit med bussen. Alla vinkade, men ingen sa nånting. Förutom Markus Mustonen som stannade upp och sa att de skulle soundchecka och inte hann snacka, men att vi skulle synas därinne. Så det var schyst av honom. Sen såg jag spelningen och morgonen efter tog jag bussen till Stockholm. Och det var då som bandet kom överens om att tillägna låten Halka till mig. Antagligen. – När jag stod där på spelningen på Cirkus och Jocke Berg började prata om mig, då fattade jag inte att det var mig han menade. Inte förrän han kom fram till mig, till skillnad mot min kompis Susanne som förstod direkt. Hur reagerade du? – Jag blev helt stum. Helt mållös. Jag stod bara och gapade. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Vad tyckte du om att de spelade Halka? – Det var fantastiskt stort. Det största som har hänt mig. Någonsin. Jag tänkte att även om jag skulle få barn i framtiden så skulle nog detta vara större. – Sen var vi på övervåningen på Cirkus efter spelningen. Kent hade sin efterfest där. Min kompis Susanne var så jäkla ivrig och ville att vi skulle gå upp där, men jag kände att jag inte ville tränga mig på. Men hon låg på och tjatade, så till slut gick jag med på det. Och det första som hände var att Kents manager Martin Roos kom fram och sa: ”Tjena grabben? Har du fått en bira eller? Här får du en”. Aha, tänker jag överraskat. Så hängde vi där uppe och eftersom Susanne bara drack vin och inte öl – och det fanns mest öl – så fick jag hennes. Det slutade med att jag blev rätt full och det var då jag tog en bild med Jocke Berg (bilden i artikeln). Det var samma kväll som Loreen vann Eurovision, så jag stod inne på muggen samtidigt som Jocke när han sjöng på Euphoria. Då sa jag till honom: ”Men va fan, du gillar ju inte sån där musik, du gillar ju inte Melodifestivalen”. ”Nä, men den där låten är fan bra”, svarade han. – Senare under kvällen frågade jag Martin Roos om han visste att Kent skulle överraska mig. Först sa han att han inte kände till det, men sen erkände han: ”Nä, förresten. Jag ska inte ljuga för dig. Jag visste det. Jocke Berg ringde mig som en tok inför spelningen på Cirkus och frågade gång på gång, har du sett Lasse? Kommer han komma?”. Annars var det ju meningslöst att köra den grejen. De var ju tvungna att veta att jag var på plats. Innan spelningen hade personalen i biljettkassan börjat ringa i telefonen och hålla på. Det tog världens tid, så jag undrade vad problemet var. Men till slut fick jag biljetten och då sa tjejen i kassan att det var parkettplats. Men jag hade tänkt att jag skulle stå på läktaren, så jag undrade varför jag var tvungen att stå på parkett. Men hon sa bara att det var det som gällde. Sen stod jag längst fram vid scenen på vänster sida och så kom den där låten.
På söndagskvällen den 13 juni 2016 lade Kent upp musikvideon som deklarerade att de skulle lägga ner för gott. Hur reagerade du när du såg videon?
– Det var tråkigt så klart. Men jag tog inte in att det var definitivt då. Och det förstod jag inte ens efter sista spelningen på Tele2 Arena.
Det gick inte in?
– Nej, nej. Det var för svårt att ta in.
– Jag minns att jag satt på en soptunna inne på Tele2 Arena efter spelningen och kände mig helt tom. Men jag grät inte eller nåt sånt. Då såg jag en kille som har jobbat med Kent under alla år. Jag tror att det var Martin Roos brorsa. Så jag ropade på honom och då kom han fram till mig och frågade hur det kändes nu när det var över. Jag sa att det inte kändes nåt vidare. Då sa han: ”Äh, hoppa ner därifrån. Jag måste få krama dig”. Så kramades vi och så sa jag: ”Hälsa grabbarna från mig och tacka så jävla mycket för allt”. Men då svarade han: ”Nä du Lasse. Det är vi som ska tacka dig”. Då började jag grina.
Innan de lade ner – trodde du någonsin att det skulle ske?
– Jag förstod så klart att de inte skulle hålla på i all oändlighet. Allt har ju ett slut. Men jag trodde inte det skulle bli så definitivt.
– Det var så sjukt en gång efter Kentfest i Stockholm 2014. Då skulle vi gå på Sturecompagniet, för Kent hade sin efterfest där. I slutet av kvällen råkade jag och mina kompisar hamna med bandet utanför stället. Då stod trummisen Markus Mustonen där och var skitfull. Så sa han: ”Va fan, är det ingen som har sprit hemma? Vi måste ju ha efterfest”. Då sa min kompis Susanne: ”Fan vad coolt det skulle vara om du fick med honom hem till din lägenhet i Bromma”. Men han hörde det och svarade: ”Nej, jag åker inte ut till nån förort. Det gör jag bara inte. Vi tar en taxi nån annanstans istället”. Då var det jag, Susanne, en killkompis, Frippe som driver kentjunkie.com och Markus Mustonen. Jag fick hoppa in längst fram i taxin, men frågade samtidigt var fan vi skulle nånstans. ”Vi kör mot Grand Hotel”, svarade han. Så kom vi dit och då visade det sig att han hade ett rum på hotellet, vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom han bodde i Stockholm. Men då var han så full att han inte kom ihåg sitt rumsnummer, så han frågade kvinnan i receptionen som svarade: ”Jag måste först och främst fråga, vilka är de här personerna som är med dig?”. Då sa han: ”Det är mina polare!”. Så gav hon honom rumsnumret och vi tog hissen upp. När vi kom till rummet sa Markus Mustonen: ”Vi får gå på minibaren”. Sen satte vi oss och lyssnade på musik på Spotify. Men efter ett bra tag sa han: ”Fan vad trött jag är. Jag måste få sova”. Då var klockan typ halv åtta på morgonen, så jag och Frippe drog därifrån. Men Susanne och min andra kompis var kvar. Och då frågade han Markus Mustonen hur länge han trodde att Kent skulle hålla på. Men han undvek frågan helt och sa att han var tvungen att sova och att de behövde dra. Senare visade det sig att de hade bestämt sig för att lägga ner redan då. Det var antagligen därför han inte ville svara. Men hela den här händelsen fick jag reda på långt senare av mina kompisar.
Genom åren har du sett 175 konserter med Kent. Vad är det som har fått dig att följa bandet så hängivet?
– Deras konserter var det bästa jag visste. Den lyckligaste stunden i mitt liv var när jag fick stå framför en scen och se Kent uppträda. Jag visste att det aldrig skulle vara dåligt. De var alltid så jävla bra.
Du har aldrig tröttnat på Kent?
– Nej. Faktiskt inte.
Har du någon gång funderat på hur mycket pengar du har lagt på Kent?
– Nej, det vågar jag inte. Det är en hel del.
När det gäller ekonomin. Har du alltid prioriterat Kent först?
– Ja. Alltid. Det är en massa grejer som jag har skippat för Kent. En begravning till exempel. En nära anhörig.
Ångrar du inte det?
– Nej, inte i dag.
På sista turnén såg du 20 av 28 konserter och för att hålla budget övernattade du på bussterminaler, vänthallar och parkbänkar.
– Ja, det gjorde jag hela tiden. Jag kommer ihåg när jag träffade Markus Mustonen i Köpenhamn nån turné tidigare. Då frågade han mig var jag bodde nånstans på turnéerna. Jag svarade att jag bodde på bussterminaler, parkbänkar och i skogsparker. Men då sa han: ”Nää Lasse. Det får du fan inte göra. Vi kan inte tillåta det. Tänk om det skulle hända dig nånting. Att du skulle bli ihjälslagen eller nåt”. Han ville att jag skulle ta in på ett ställe istället. Jag sa att det ordnade sig, men han höll inte med. För mig handlade det bara om att spara pengar för att kunna gå på så många Kent-spelningar som möjligt.
Hur känns det att de aldrig kommer återvända?
– Nu har jag börjat förlika mig med tanken att det inte blir nåt mer. Men jag lyssnar fortfarande på Kent varje dag. Minst en låt per dag. Jag kommer alltid att bära med mig dom.