Sam Florian om sovrumspop och drömmen bort från Karlstad


Foto: Linnéa Gröndalen


Under de senaste åren har genren sovrumspop blivit större än någonsin tidigare. Artister som Clairo, girl in red och Gus Dapperton har genom hemmainspelad lo-fi-musik nått miljontals lyssnare världen över. En av Sveriges starkast lysande stjärnor är Sam Florian som sedan debuten med albumet Youth har skapat utsökta och stämningsfulla låtar med starka beats och självutlämnande texter.


Möt Sam Florian som pratar om kraften med sovrumspop, att skapa stor musik med begränsade resurser, varför han inte vill ha hyllningar från sina fans, drömmen om att skriva filmmusik och varför han längtar bort från Karlstad.

Text: Martin Lysell


November 2020 – Karlstad, via videolänk 


Publicerat: 7 december 2020

Du har tidigare spelat och sjungit i bandet Sam's Float, men det var först när du gick din egen väg och började göra hemmasnickrad musik under artistnamnet Sam Florian som det lossnade. Vad tror du det berodde på? – Jag tror det märktes ganska väl att jag skapade nånting som jag ville göra själv. Det blir inte riktigt så i band där det finns så många viljor. Om det är en persons uttryck tror jag det blir mycket mer ärligt.


Vad fick dig att vilja gå solo? – Jag har aldrig riktigt funkat i band. Jag kommer in och tar över för mycket. Jag vill gärna styra med järnhand (skratt). Så det är perfekt för mig att köra solo. Sen har jag mina livemusiker som jag spelar med.


I en gammal intervju med Musikbyrån berättade Jens Lekman att han hatade att spela i band för att man var tvungen att kompromissa med andra. För honom blev det självklart att han satt hemma och gjorde allt själv istället med samplingar. Jag antar att det är något som du kan känna igen dig i? – Absolut. Jag förstår honom till 100 procent.


Varför tycker du det är svårt att samarbeta i ett band? – För mig har det funkat till och från, men jag tycker oftast att det har varit svårt. Eftersom jag har varit frontfiguren har jag gärna velat styra och ställa. Men det är ju inte alla band som funkar så. Om jag hade fortsatt att spela i band hade jag behövt släppa på det.


Jag såg dig spela på Oceanen i Göteborg i höstas, men på grund av pandemin fick du klara dig utan ditt liveband. Hur trivs du med att stå ensam på scenen? – Det var märkligt. Men det var ganska kul, för det är en av de få gångerna som jag har spelat själv. Det är utmanande och jag skulle kunna tänka mig att göra en till sån solospelning för bara 50 pers. Det är ganska lagom, för då är det fortfarande intimt och mysigt. En större spelning skulle jag inte vilja göra själv. Och jag tycker ändå om att ha ett liveband. Det är nice att ha folk på scenen som jag kan viba med.


Under de senaste åren känns det som att genren sovrumspop har exploderat och artister som Clairo och girl in red har fått enorma framgångar. Även ditt namn blev snabbt ett namn det pratades när du släppte ditt debutalbum Youth. Vad är det som tilltalar dig med genren? – Du behöver inte ha så bra gear för att göra den typen av musik. Alla bedroom pop-artister kör do it yourself-grejen. Det finns något ärligt och naket i det. Jag tycker det är nice. Och jag tror de som lyssnar tycker det också. Musiken är inte krystad och det finns inte så mycket pengar bakom, som det gör i popvärlden. Det är det som lockar mig sjukt mycket med genren. Du är inte en produkt på samma sätt som en popartist. Det känns väldigt real helt enkelt.


Lyssnar du själv mycket på sovrumspop eller lo-fi-musik? – Ja, extremt mycket. Det är därför jag har hamnat i den genren. Och om jag skulle försöka göra vanlig pop skulle det ända bli bedroom pop, för jag har ingen bra gear. Jag har ingen studio, utan jag har min lilla Aston-mick och gitarr.


Är det några särskilda artister du lyssnar på? – Jag lyssnar sjukt mycket på Clairo och Steve Lacy. Även Thundercat, fast han är inte så bedroom pop-aktig, utan mer funkig. De är mina förebilder.


Du säger att man inte behöver så bra gear för att göra sovrumspop. Du spelar på en billig gitarr och bas. Och din synt är en gammal 90-talssynt. Att ha begränsade resurser, vad gör det med ditt musikskapande? – Jag får kämpa jävligt mycket mer för att det ska låta okej. Men jag tror inte det är nåt negativt. Det gör att jag lär mig sjukt mycket när jag skapar. Min musik låter mycket bättre nu än den gjorde på de tidigare släppen. Men jag får verkligen EQ:a skiten ur allting och fixa och dona för att det ska bli bra.


Hur mycket känner du att du har utvecklats sedan debuten? – Enormt mycket när det kommer till att prodda, spela in och mixa. Hur vettefan... jag tror bara att jag har blivit bättre på det jag gör. Under tiden som jag spelat in har jag kollat mycket på Youtube för att lära mig mer och se vad man ska ha för gear. Det har varit en hel del research, så nu har jag hittat nån slags rutin.


När du debuterade 2018 med singeln Days – hur mycket erfarenhet hade du av att spela in och producera musik? – Det var faktiskt den första låten någonsin som jag gjorde själv. Jag hade så klart spelat in låtar tidigare, men aldrig proddat själv och gjort det helt på egen hand.


I samband med släppet läste du en låtskrivarkurs På Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Vad lärde du dig där? – Om jag ska vara ärlig så gick jag inte på så många lektioner. Jag satt mest på mitt rum och skrev till första skivan. Men det var därför jag var där. Jag ville få tid för mig själv ute i skogen för att skriva musik, så jag vet inte om jag lärde mig så mycket i skolan (skratt). Men jag lärde mig jävligt mycket när jag skrev och spelade in skivan.


Minns du hur det kändes att för första gången släppa egen musik? – Det var sjukt märkligt. Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare, så jag var jävligt nervös inför släppet. Sen hände ingenting på en månad, så då undrade jag ”is this it?”. Jag tänkte att låten kanske inte var så bra trots allt och att jag var tvungen att göra ännu bättre musik. Men sen lossnade det och då var det bara kul. Nu vet jag att det inte handlade om kvalitén, utan mer om att det är ett sånt mediabrus som du ska lyckas nå igenom och att du behöver ligga rätt i tiden. Allt sånt spelar roll. Men det fattade jag inte då.


Och du låg verkligen rätt i tiden. Under den här perioden slog flera andra artister inom genren igenom. – Ja, verkligen. Men jag är ju aktiv i Sverige och det känns inte riktigt som att bedroom pop-musiken har kommit hit än. Jag har fortfarande svårt att dra folk på spelningar här hemma. De flesta av mina fans finns i USA. Och i Asien tydligen, så det blir en satsning där nästa år. Jag har precis sajnat med ett nytt skivbolag som är väldigt aktiva där. Det känns jävligt kul. De kommer jobba stenhårt där och även lite i Sverige.


Foto: Tommie Svanström Ohlson


Jag har förstått att ditt förra skivbolag Hybris har varit viktiga för din utveckling som artist. På vilket sätt? – Dom har pushat mig mycket, både på gott och ont. Jag har behövt det, för jag fastnar lätt för andra saker. Som skejtandet. Jag började med det när jag var 12 år och höll på det med i flera år. Sen kom musiken in i mitt liv och då var det bara det som gällde. Så jag fastnar lätt för grejer. Därför har det varit bra att de har pushat mig att bara skapa mer grejer.


Vad menar du med att det har varit på gott och ont? Nä, men va fan... Ibland vill jag bara chilla liksom och inte göra musik. Men jag har ändå släppt två skivor och en EP på tre år. Det är ganska mycket. Lite för mycket till och med. Jag har blivit lite utbränd emellanåt, men nu är det lugnt.


Har du känt att du har behövt sakta ner tempot? – Ja, men jag har ganska svårt för att komma till den punkten där jag säger stopp. Jag kör hellre på till det tar stopp och det är inte så jävla bra. Jag är inte bra på att stanna upp när jag är mitt i skapandet, framförallt för att det är så jävla kul.


Vad är det som har fått dig att dra i bromsen? – Det är när jag har insett hur mycket musik jag har gjort och jämfört med andra. Det känns som att jag har släppt för mycket. Sen blir jag ganska lätt utbränd. Jag är inte en stresstålig person.


Hur märker du att du inte är så stresstålig? – Jag jobbar en del på en bar i Karlstad och det är sjukt stressigt. Jag är ofta själv i baren. Sen jag började där har jag märkt att stressen tar kål på mig. Jag borde inte jobba i en sån bransch.


Du har pratat om att både flytta till Göteborg och Stockholm, men kan det inte vara skönt att visa att man inte behöver bo i de städerna för att lyckas som svensk artist? – Det blir ett statement att inte flytta, men samtidigt är jag så jävla trött på Karlstad. Nu när det är covid-19 spelar det i och för sig ingen roll. Men... jag kanske ändå ska vara kvar för att göra ett statement. Det vore lite coolt.


Varför har det känts viktigt att flytta till Göteborg och Stockholm? – Jag har flera kompisar som har flyttat dit. Sen bor ena hälften av mitt liveband i Värmland och andra hälften i Stockholm. Men nu när jag tänker på det... det tar ju bara två timmar med tåget till Stockholm. Det är inte långt, så jag kan vara kvar om jag vill. Men det hade ändå varit kul att flytta nånstans.


Hur skulle du beskriva Karlstad som musikstad? – Det finns fan inget musikliv här. Vi har Nöjesfabriken som kör lite större spelningar och The Rock Bar där lokala band spelar. Men det är fan inte ofta alltså. Det är väldigt synd. Det har varit så här i ett par, tre år nu, så jag är ganska trött på Karlstad som kulturstad.


Karlstad var alltså en bättre musikstad tidigare? – Ja, det är en jädra stor skillnad. För några år sen, då fanns också Parken och mindre events med olika musikakter. Det känns tråkigt att det inte är så längre.



Du har släppt en cover på Sister Surround med The Soundtrack Of Our Lives. I samband med det berättade du att bandet definierade din ungdom och att du och din pappa brukade lyssna på deras album när han skjutsade dig till skateparken i Karlstad. Är musiken något som du har fått från din pappa? – Ja, han är musiker från början. Han lirade i rätt små band, men han har alltid spelat musik. Han är är svingrym på allt. Han kan spela klaviatur, gura, bas, allt liksom. Han har det i sig, så jag har definitivt fått musiken från honom.


Jag har förstått att relationen till din pappa har varit komplicerad, speciellt under din högstadietid. Hur skulle du beskriva den perioden i ditt liv? – Det var som att vara förälder till din förälder, vilket inte är nice alls. Jag var det under flera år, för jag bodde bara med honom under den tiden. Han är manodepressiv och samtidigt så söp han. Det gjorde att det var en turbulent tid.


Jag har förstått att många av dina låttexter är inspirerade från den perioden. Har det hjälpt dig att skriva om dina upplevelser? – Både ja och nej. Jag har skrivit om det så mycket att det inte längre ger mig nåt. Men när jag väl skrev om det så hjälpte det. Det är ju alltid bättre att ventilera, vare sig om det är genom konst, ord eller beats. Så länge man gör det på nåt sätt. Då bearbetar man det.


Känner du att du ser på den perioden med andra ögon nu? – Ja, det skulle jag nog säga. Hur vet jag inte. Jag mådde ganska dåligt över det under en lång tid och musiken hjälpte mig att komma ur det måendet. Det blev enklare när jag började skriva om det.


Foto: Ester Eriksson


Jag tycker verkligen ditt senaste album Avocado Daydream är en årets bästa svenska plattor. Vad har du fått för reaktioner från dina fans? – Det är inte lika många hitlåtar på skivan som på Youth. Den var lite popigare, så jag har inte fått lika mycket reaktioner. När jag får höra nånting handlar det mest om mina basgånger, mina beats. Vilket är jättekul, för det är det som jag lägger mest tid på. Att få det att flyta gött och vara lite Thundercat-funkigt.


– Men tycker jag att fans är dåliga på att ge feedback. Jag får ofta höra att det jag gör är svinbra, men jag vill hellre ha feedback på vad jag kan göra bättre.


Vad vill du höra? – Jag vill höra saker som ”den kicken är inte så nice, byt den mot en riktig kick”. Såna grejer liksom. Mer feedback på prodden.


Det känns inte som att alla artister hade uppskattat att få såna reaktioner. – Varför inte egentligen? Det är ju så man blir bättre. Så känner jag i alla fall. Jag vill alltid utvecklas. Och det vill väl de flesta egentligen? Därför är det viktigt att få feedback.

Vad säger dina fans när de hör av sig till dig? – De flesta hänvisar faktiskt till låten In My Body. Det är en väldigt självstärkande låt, samtidigt som det finns mycket självhat i den. Det är många som gillar budskapet. Det känns jättekul att de kan connecta och viba med den låten.


Hur kom den låten till? – När jag skrev texten kände jag mig inte så bekväm i mig själv. Jag tror att många kan känna igen sig i den känslan. Det var sommaren 2018 när det var supervarmt. Då kände jag mig så jävla ful när jag inte hade kläder på mig. Låten blev en reaktion på det.


Jag har förstått att du drömmer om att göra filmmusik i framtiden. Vad är det som lockar dig med det? – Jag har alltid velat prova det. Det känns som man jobbar på ett helt annat sätt, att man ser scenerna innan man skapar musiken. Det skulle vara kul att jobba så. Och utvecklande.


När du spelade in ditt första album Youth hämtade du inspiration från musiken i tv-serien Stranger Things. Vad var det som tilltalade dig med den musiken? – Det var så många som hakade på den grejen, så jag var först tveksam om jag skulle göra som alla andra. Men jag älskar 80-talsfilmer. Halloween är svinbra och har väldigt intressant soundtrack. Stranger Things har också den där goa 80s-viben. Mörkt, mystiskt och höstigt. Jag gillar det som fan.

Finns det annan musik från filmer eller serier som inspirerar dig? – Då skulle jag säga Star Wars. De filmerna har ett fett jävla soundtrack. A Theory Of Everything har också fantastiskt bra soundtrack. Det är framförallt dem jag tänker på när jag tänker på filmmusik.


Sovrumspop har beskrivits som musik som hjälper både lyssnaren och artisten. Att det är ärliga texter som unga människor kan känna igen sig i. Vilken tycker du är den bästa skivan för att få tröst och hjälp? – När jag har haft dåliga perioder har jag lyssnat jävligt mycket på Rumours med Fleetwood Mac. Det har alltid varit så. Jag älskar låten Dreams. Det är min absoluta favoritlåt genom tiderna. Sen vet jag inte om jag tänker så mycket på texterna när jag lyssnar på den skivan. Jag gillar mer viben.


Du har sagt att Tapestry med Carole King är din favoritskiva. Varför då? – Det är nånting med hennes röst och pianospel som är så jävla fantastiskt. Plus att hon är en sjukt bra låtskrivare. Just den skivan känns så tidlös.


Det känns som att det finns likheter mellan den skivan och genren sovrumspop. Det är enkel och direkt musik som talar direkt till hjärtat. - Ja, det kan man säga. Men bedroom pop är mer modern musik eftersom många använder så mycket synthar nuförtiden. Och det är beats istället för riktiga trummor. Men skulle man göra bedroom pop med ett organiskt sound skulle det säkert bli samma slags låtar. Det skulle nog inte vara så stor skillnad då.


Freak Fanzine - nördiga intervjuer om musik
kontakt@frekfanzine.se