Slowgold: "Jag har aldrig strävat efter att slå stort"

Text: Martin Lysell

Foto: Ellika Henrikson

I snart tio år har Amanda Werne skapat storartad och hypnotisk drömrock under namnet Slowgold. Möt Göteborgsartisten i ett samtal om att vara analog, känna sig missförstådd och varför hon har tröttnat på sig själv och vill skapa en ny Amanda. 

Februari 2020 – hemma hos Amanda Werne i Majorna, Göteborg

 

Jag har förstått att du samlar på gamla serier och poesi, att du nästan bara lyssnar på vinylskivor och har en drös med VHS-filmer hemma. Det känns som att du föredrar ett analogt liv.
– Ja, just nu lyssnar jag mycket på kassettband och cd-skivor, där borta ser du min cd-samling (pekar mot hyllan i köket) och resten är på vinden. Men jag spelar nog allra mest kassetter.

Hur kommer det sig?
– Det är skönt att inte ha så många valmöjligheter och sen har jag många minnen kopplat till alla gamla kassettband. Jag har även hittat kassetter som min mammas man spelade in till henne när de var yngre. Det står saker som ”Till Valeria – för att jogga till”. Det är roligt. Sen är det avslappnande med kassettband, för de rullar från början till slut. Det blir ett fokuserat lyssnande.

– Min systers vinylskivor blev stulna för ett tag sedan. Det var nån som bröt sig in på hennes vind. Så nu ska hon få låna hela min samling, för jag har gått över så mycket till cd-skivor och kassettband. Sen flyttade jag till ny lägenhet förra året och har inte längre plats för dom.

Hur känns det att låna ut hela din samling av vinylskivor?
– Jag kände att... jag har samlat på mig en del. Nu har jag tre backar med skivor och jag känt att jag har haft svårt att gå vidare. Jag köper inte så mycket vinylskivor längre, för jag har inte råd med det. Sen har jag haft med mig alla mina skivor med Neil Young, Pixies, The Smiths och The Cure så länge. Det känns skönt att slippa dom ett tag och då är det bättre att min syster får ta hand om dom. Så får jag sitta med mina kassettband och ha det mysigt.

När det gäller serietidningar – samlar du på nåt särskilt?
 – Jag samlar på Bourgeon, han är en fransk serietecknare som jag älskar jättemycket. Han har gjort stora epos som Resande med vinden, Skymningens färdkamrater och Berättelsen om Cyan. Sen samlar jag på Jacques Tardi som ligger bakom Adèles extraordinära äventyr. Det gjordes en skitdålig spelfilm baserad på serierna för flera år sen. Huvudkaraktären är som en ond Tintin och lägger sig i allt... förresten samlar jag på Tintin också. Älskar Tintin. Men i alla fall, Adèle hamnar i samma situationer som honom. Hon är stenhård. Hon är så jävla cool. Folk vill döda henne hela tiden. Hon är inte ond av någon särskild anledning, men i filmen är det inte alls så. ”En kvinna kan ju så klart inte vara så”. Därför har de ändrat berättelsen. Istället är hon sån för att hon vill rädda sin syster – en person som inte ens finns i serierna. Asså, jag orkar inte!

– Sen finns det en nätserie som jag läser som min kompis har tipsat mig om. Den heter Kill Six Billion Demons. Du hör ju på namnet! Den är så jävla bra. Hon är en tonårstjej som blir indragen i en annan dimension och ”hell breaks loose” och hon måste döda jättemånga demoner. Hon är stenhård.

 

– Många serier har jag fått med mig hemifrån. Pappa samlade på flera av dom. Och mina närmsta vänner samlar också, så vi är en liten nördfamilj där alla har olika favoriter.

Och du samlar även på VHS-filmer.
– Ja, jag älskar VHS. Till nyligen hade jag alla filmer uppe på vinden, men nu när jag har skaffat en riktig tv kan jag... eller hur är det med Radiotjänst nu? Är det inbakat i skatten? Visst är det så?

Ja, det stämmer.
– Yes! Då kan jag lugnt prata om jag har en tv. Jag spelar tv-spel, så jag önskade mig en tv i födelsedagspresent. Jag har haft en liten tjock-tv till mina tv-spel på och VHS-filmer, men nu ville jag ha skitstor tv där jag kan spela Zelda och Hollow Knight.

Vad ger det dig att vara omgiven av analoga ting som cd-skivor, kassettband, serietidningar och VHS-filmer?
– När jag var bortrest i januari i år var jag på besök i flera kala hem där det var enkelt inrett med var sak på sin plats. Först hos min kompis i LA och sen hos mitt ex i London. Så när jag kom hem till min lägenhet tänkte jag bara ”jag orkar inte mer!”. Jag kände att jag var tvungen att rensa. Men nu har jag vant mig vid alla saker. Jag bodde nyligen i en trea som var helt belamrad och det är nästan så i min nya lägenhet med. 

Det låter som att det finns vissa likheter med Freddie Wadling som var känd för att aldrig slänga nånting.
– Då skulle du se hemma hos min bästis. Om du kollar på bilder från Freddies gamla hem och jämför med hennes så ser det exakt likadant ut. Även hon har ett altare i lägenheten. 

– Men jag tycker ju om mina grejer. Alla saker har en betydelse. Typ varenda pryl. Då blir det svårt att göra sig av med något. Sen kanske folk säger att jag lägger ett värde i en pryl som egentligen inte har ett värde. Och jag har rensat hur mycket som helst. Men jag känner ändå att det finns en poäng i att spara på saker som jag tycker om, för det påminner mig om vem jag har varit. Ibland är det viktigt att komma ihåg det. 

Din live-skiva från 2019 släpptes bara på vinyl och inte på digitala plattformar. Jag anar att det var ett medvetet val?
– Ja, det var det. Men vi har diskuterat om vi ska släppa den på Spotify, men jag glömmer hela tiden vad vi landade i... Jag tror ändå att vi kom fram till att den bara ska finnas på vinyl.

Varför då?
– Skivan låter bäst så. 

Du har en gång citerat Doktor Kosmos-låten Stoppa valfriheten. Kan du utveckla vad du menar med det?
– Doktor Kosmos ändå! På nåt sätt är det dom som tog upp efter Nationalteatern. Nu har jag inte deras cd-skivor, för det var min kompis som jag bodde med som ofta spelade deras musik. Men som svar på din fråga tycker jag att det är svårt att ha allt uppe i ansiktet hela tiden. Det har stressat mig mycket. Det har gjort att jag har fått minimera. Under perioder har jag till exempel bara lyssnat på några få artister som jag har vuxit upp med – bara för att landa i något som jag känner till. Som Pixies eller Bonnie ”Prince” Billy. Det kan vara skönt att inte behöva ta ställning till nåt annat. Det blir ofta så hetsigt och det finns en förväntan att du ska vara så tacksam för utbudet. Att du kan göra vad du vill. Som person har jag alltid velat göra allt och om du känner så är det lätt att du inte gör nånting. Därför var det ett jättesvårt val för mig att bara skriva egen musik – och inte DJ:a deep house eller sjunga klassisk sång som jag gjorde förut. Men jag ville hitta snabbaste vägen till en plats där jag kunde uttrycka mig själv, där folk kunde förstå vem jag är.

– Folk missförstår mig ofta. Det blir fel ton när andra ska beskriva vad jag gör. Jag har trott att om jag bara gör min egen grej så kommer alla fatta, men så är det inte. Jag får ofta höra tolkningar utifrån att jag är kvinna och nyligen blev jag intervjuad av en kille som trodde att jag skulle vara en väldigt hemlighetsfull och svår person. Jag har under lång tid tänkt om jag ska bli tagen på allvar som rockartist och respekterad som elgitarrist och kvinna så måste jag bli väldigt otrevlig och bitchig. Jag har till och med köpt en pin där det står 20 procent angel och 80 procent bitch. Men det har inte gått så bra (skratt).

Känner du att folk har fel bild av dig som artist?
– Ja, det händer att jag känner så. Efter att ha spelat i band med mycket män så har jag varit i situationer där personer har sagt att ”när vi spelar ihop så ligger vi med varandra”. Såna grejer typ. Det gör att du inte känner sig särskilt trygg i din kropp när du spelar, för du känner blicken på dig. Därför har jag inte alltid kunnat visa vad jag går för. Så ska det inte behöva vara när du spelar, för du är ju inte bara din kropp. Sen är det så klart inte alltid så. 

– Sen finns det förväntningar i sociala medier att du ska vara på ett visst sätt. Du ska bjuda på dig själv, men det gör jag ju redan med mina skivor.  

 

Är du bra på att fokusera och undvika sociala medier och alla snabba val som finns runt omkring? 
– I den lilla stunden när jag skriver musik är jag det. Men det är dagsform. Vissa dagar blir jag inte så stressad av det och ser det istället som en möjlighet. Men andra dagar är det bara uttröttande. Jag har så klart gjort ett aktivt val att hålla på med musik, men sen tillkommer saker som sociala medier och det blir en stor del av ens liv. Jag tycker det blir ett fel sätt att spegla sig mot omvärlden. Instagram är ju faktiskt ett reklamverktyg, men det är ingen som tänker på det. Det är helt sjukt egentligen. 

Vad känner du inför det?
– I och med att jag är så mån om att inte bli missuppfattad, då blir det en låsning i att ägna sig åt sociala medier. Men om du bara skiter i det, vilket jag har börjat göra nu, då blir det roligare. Jag lägger upp lite vad som helst.

 

– Men det är ändå betungande när jag blir läst på ett felaktigt sätt, som när folk säger att jag spelar pop eller är singer/songwriter. Jag upplever att det beror på att jag är kvinna. Ingen ser att jag håller på med rock och därför blir det nästan som ett politiskt statement. Ingen kvinna har typ någonsin fått en rock-Grammis, så jag har ingen förväntan att jag någonsin kommer få ett sånt pris. 

På tal om det – 2019 vann du en Grammis i kategorin singer/songwriter. Hur kändes det?
– Det går ju till så att skivbolaget nominerar och vi kom överens om att vi skulle satsa på singer/songwriter, för statistiskt sett har jag ingen chans att bli nominerad i rockkategorin som kvinna. Och den typiska rocken i mainstream-Sverige är en snubbe som spelar riff, vilket jag inte gör. 

– Men det var så klart kul att få den grammisen, för det var samma pris som jag och Sebastian Öberg tog emot för Freddie Wadlings sista skiva som vi var med på. Det är supermänniskor som har fått det priset genom tiderna, så det kändes fantastiskt. Samtidigt finns det en bitterhet över att det blir politik när det kommer till frågan om en rockgrammis.

På din nya skiva Aska samarbetade du med producenten Mattias Glavå som bara ville arbeta på kontorstider, något som du tyckte vara ”skitirriterande men bra för fokuset”. Varför var det irriterande?
– Jag klarar inte att gå upp klockan åtta på morgonen. Det går bara inte. Men jag kämpade och det var jättekul att testa det. Jag kommer ju vanligtvis igång vid klockan fem på eftermiddagen, då har jag mycket energi. Men vid den tiden började Glavå säcka ihop. 

– Det här är det enda jag gör i mitt liv. Min trummis och basist har sitt, Glavå har sitt. De har alla sin familjer. Men jag är själv. Så det kunde kännas väldigt ensamt när alla skulle gå hem vid klockan fem, samtidigt som jag hade en massa idéer som jag ville jobba vidare med. Men det som var skönt med såna tider var att det blev fokuserat. Vi hade inte tid med vad som helst och hann inte prova alla idéer. Det blev fokus på helheten istället och det var jättebra för mig. Och Glavå är bäst. Älskar honom. 

I en intervju med Faktum 2019 berättade du att du saknade känslan när man var barn och var så närvarande. Hur gör du för att hålla dig närvarande i dag?
– Ja du, det undrar jag. Mina stjärntecken är stenbocken i solen och vattumannen i månen. Och jag är väldigt mycket stenbock. I mitt liv har jag känt mig väldigt jordad, har alltid skrivit dagbok och haft verktyg för att kunna landa. Tycka vad man vill om sånt, men jag tycker det är roligt.

 

– Men i ett par år har jag haft väldigt svårt att jorda mig och det har varit skönt att få vara lite mer lös. Jag vet inte vad som kommer hända. Det enda jag vet är att jag kommer skapa mer musik. Men inte när, hur eller på vilket sätt. Jag har börjat tröttna på mina gamla metoder och vill gå vidare. Det förstod jag när jag skrev den senaste skivan. Under tiden började jag överväga ett annat liv, för jag känner att det räcker nu. Jag kan inte hålla på att upprepa samma process resten av mitt liv. Det skulle vara en skräck. Jag tänker: ”är det så här det ska vara?”. Klassisk kris liksom. Jag kommer att komma ur detta så klart och i vissa stunder känner jag att ”yes, nu kommer jag hitta min nya dröm och nya riktning”. Men sen är det bara ”poff, så är det borta”. Så har det varit ett tag.

Vad är det du vill förändra?
– Mig själv. Jag har haft en metod där jag har släppt mycket musik under flera år. Det har inte behövt vara helt perfekt och det har jag varit en stark förespråkare för. Det har mer handlat om en känsla – att det ska komma djupt inifrån. Men nu vill jag göra nånting som jag på riktigt är helt och hållet nöjd med. Jag vill hitta en ny väg. En ny Amanda. Men det är skitsvårt. 

– Jag har faktiskt skrivit låtar på engelska, vilket känns spännande. Jag vet inte riktigt vad det kommer bli av det. Men några av dom tycker jag väldigt mycket om. Jag har tidigare levt med en person som pratar engelska och då blev det en aha-upplevelse för mig att ”det här är ju också mitt språk”. Jag har också en god vän som pratar om språk som ett fängelse, för jag har tänkt att jag inte kan skriva på nåt annat språk än svenska. Att det inte skulle vara jag. Men det stämmer ju inte. Jag behöver bara få den erfarenheten. Därför har jag haft ett par år där jag har fått återupptäcka mig själv på ett annat språk. Det har varit bra för mig.

Du har sagt att du kanske aldrig hade släppt din första skiva om du inte hade gått på din magkänsla och bara chansat. Kan du berätta mer om det?
– Det är en utmaning att våga lita på sin intuition, för det är lätt att bli översköljd av intryck. Det finns en miljon olika band och artister, men får bara låta det skölja över en. I slutändan handlar det ända bara om dig själv och vad du vill säga. Och jag har alltid varit bra på att lita på min intuition. Exempelvis släppte jag två skivor och två ep:s på ett år, men enligt medias lagar ska du inte göra så. 

– Nya skivan skulle vi egentligen spela in live. Jag hade en tanke om var jag ville göra det, men det slutade med att jag inte följde min magkänsla. Istället spelade vi in på Nefertiti. Det var väldigt trevligt så klart, men det var inte det jag hade tänkt mig. Och det störde hela den processen. Då fick jag börja om för att åter kunna följa min intuition och det ledde till att vi spelade in i studion med Glavå.  

– Jag känner väldigt starkt när jag inte har litat på min magkänsla. Det har hjälpt mig mycket genom mitt musikliv och det har gjort att jag har chansat ibland. Men det som ställer till det är det vardagliga livet, att du ska betala hyran och klara att leva på din musik. Det har gjort att jag har fått säga nej till många andra saker, trots att magkänslan har sagt nånting annat. Det gör att du inte får samma erfarenheter och det finns en sorg i det. Om du säger ja till nåt, bara hamnar nånstans och träffar nån – då blir det nästan alltid bra. Annars hade jag inte blivit kompis med Sebastian Öberg eller fått sjunga med Freddie Wadling. Magkänslan säger till dig var du vill vara och då träffar du också andra som vill vara på den platsen. 

– Jag brukar prata om när jag insåg vad det är att få en déjà vu. Det är den bästa känslan som finns, för det betyder att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt. 

Du har både samarbetat med Freddie Wadling på hans sista skiva och Anna von Hausswolff i duon Starnet. Hur viktigt är nya samarbeten för din kreativitet?
– Det är jätteviktigt. Egentligen skulle jag vilja ha fem olika band, så jag har tjatat som fan på Anna om Starnet. Men hon har så mycket med sitt, så nu har hon hoppat av. Det är bara jag kvar. Hon var jätteledsen över det, men hon har inte tid. Så nu måste jag hitta på nånting annat.

– Tidigare i år spelade jag med Ebbot och Dregen i Las Vegas. Det hade jag aldrig gjort om jag inte gillar nya möten och samarbeten. Det är det som är musik.

Hur skulle du beskriva den resan?
– Det var skitkul. Älskar dom. Och nu har jag en ny kompis i Dregen som jag kan messa med om gitarrer. Vi var i Vegas för att gör några gigs för ett företag. Jag tror att de hade önskat Ebbot och Dregen, sen vill de två ha med mig. Jag och Ebbot har känt varandra i typ fem år. Vi spelade faktiskt den låten i Vegas – Five Years med David Bowie. Jag ser Ebbot framför mig när han vrålade ut inför de chockade middagsgästerna. Det var en trestegsgalenskap. Punk Royale serverade maten, krossade tallrikar, tände eld på grejer och tryckte in kaviar i folks munnar. Det var jättekul. 

Hur kom det sig att du och Anna von Hausswolff började samarbeta?
– Vi hade lite koll på varandra eftersom vi hade gått på samma gymnasium. Det började med att hon hörde av sig och efter det blev vi kompisar. Sen skulle en Freddie Wadling-utställning invigas på Göteborgs stadsmuseum och då var vi båda inbjudna. Men istället för att spela var för sig så pratade vi om att spela som ett band, så det blev vårt första gig. Vi döpte bandet till Starnet efter en av Peter Apelgrens sketcher där han välkomnar kanadagäss in i kyrkan och döper dom. Den sista gåsen får namnet Starnet. Det var jag som tog det därifrån. Anna gillade namnet för att det fanns flera nivåer, ”som Darknet fast Starnet”.  

Innan Freddie Wadling gick bort 2016 hade ni två en dröm om att göra en opera ihop. Kan du berätta mer om den?
– Han hade skrivit en opera. Han började prata om den strax innan han gick bort och jag kände bara ”herregud, vilken jävla dröm”. Och jag skulle få spela den onda karaktären. Det kändes för bra för att vara sant.

– När jag var yngre drömde jag om att bli operasångare och jag har sjungit mycket klassisk sång. Jag saknar det jättemycket, så jag ska ta upp det på nytt. Det är skönt att göra nåt annat som inte är Slowgold. Det är som när jag började spela dragspel. Det är bara ett annat sätt att uttrycka sig genom musik. Och det är skönt för att få perspektiv.

När jag har läst intervjuer med dig genom åren är det många journalister som gillar att återkomma till att du ”snart kommer slå stort”. Därför undrar jag – är det något som är viktigt för dig?
– Åh, vad roligt att du frågar det. Det där är ändå helt sjukt. Jag har aldrig strävat efter att slå stort. Jag har fått ett erkännande på ett helt annat sätt. Jag har spelat med mina största idoler i Sverige. Vi har blivit vänner och de förstår mig. Det är jag så glad för. Men bara för att jag har hållit på så länge undrar folk när saker och ting ska hända för mig? För mig är det så konstigt, för det är inte det handlar om. Musik är nåt som jag alltid har hållit på med och alltid kommer leva med. Att jag nu till exempel vill skriva på engelska handlar inte om att jag vill slå utomlands. Det skulle vara kul att spela någon annanstans än i Sverige, men det är inte anledningen. Det beror på att jag tycker det är skönt att upptäcka sig själv på nytt. Det är roligt att få experimentera på ett annat språk. 

– Jag kan uppleva att det finns en irritation från folk att de ska dras med mig utan att det aldrig ska hända nåt stort. Men det säger nog mer om dom än mig. Det är nåt de stressar över. Sarah Klang – det var ju mer över en natt. Poff och alla bara: ”yes, där har vi stjärnan”. Medan jag bara knatar på. 

Tycker det finns en skev bild av vad framgång är?
– Ja, jag pratade med mitt band häromdagen angående att bli jämförd med andra. I dag finns Spotify och det innebär att alla blir jämförda med samma måttstock. Det är inte som förr när det fanns underground, indie och major. Det är bara den här måttstocken. Det sätter en viss ton och skapar en stress. Att jämföra på det sättet gör också att du förlorar fokus på vad artisterna håller på med. Det stör mig.

– Sen är frågan: vad är att slå igenom och är det värt det? Jag har klarat mig jättebra i flera år på att spela som jag gör, även om det kan vara slitigt. Men så är det för alla. Både stora och mindre artister. För mig är det viktigaste att hålla på med musik av rätt anledningar. Magkänslan måste vara med.

freakfanzine.se

  • Facebook
  • Twitter
  • Instagram - svarta cirkeln